De bortskämdas valrörelse

De lärda tävlar redan med varann om hur vårt sekel skall sammanfattas. Den populäraste tesen är att 1900-talet blev "den vanliga människans sekel" med demokrati och kvinnors frigörelse.

Den mest berömda analysen av den vanliga människans framväxt gjordes redan 1930 i en bok av den liberale spanske filosofen José Ortega y Gasset med titeln "La rebelión de las masas" (svensk översättning "Massornas uppror" 1934). Sedan århundraden har man vetat att om man sår grödan kan man sen skörda den. 1800-talets dominerande européer som lämnade jordbruket och införde industrialism och byggde koloniala imperier hade varit energiska och själva tagit ansvar för sina livsöden. Men 1900-talets dominerande européer blev annorlunda. De utvecklades till vad Ortega kallar "massmänniskor" som inte krävde mycket av sig själva men som krävde alltmer för sig själva.

Två drag karakteriserar (eller karikerar) massmänniskor. De tycker för det första att det är fritt fram för alla bekvämligheter, alla önskningar och impulser. För det andra svävar de i oblyg okunnighet om all ansträngningar, satsningar och system som gjort vår existens full av bekvämlighet och valfrihet. De ser inte att bakom civilisationens välsignelser ligger företagsamhet, kunskap, uppfinningar, sociala innovationer och traditioner som bara kan upprätthållas av personer med moralisk resning, energi och förutseende. De begär förtur till välsignelserna som om de vore naturliga rättigheter.

Kort sagt, massmänniskor har det bortskämda barnets psykologi. De kan säga, "mamma jag är rädd för kärnkraft". Och mamma säger, "ja lilla vän, då stänger vi kärnkraften". Och båda tror att allt gott som billig och miljövänlig energi gett oss fortfarande kommer att levereras som förr.

Vi har nu i Sverige fått en generation politiker som själva är massmänniskor. De följer sina impulser att med allmänna medel ta för sig av nöjesresor, fester, alkohol, och personliga tjänster. Som politiker liknar de föräldrar som skämmer bort sina barn, inte för att de älskar dem över allt på jorden, utan för att föräldrarna så gärna själva vill bli älskade, särskilt på valdagen.

Den nordiska välfärdsstaten är en fulländad struktur för massmänniskor. Här kan medborgarna fly både gemenskapernas krav och marknadernas krav.

I Sverige behöver den lilla världens gemenskaper – familj, släkt, grannar, vänner, arbetskamrater – inte ställa upp för de små barnen, för de sjuka, skadade eller gamla. Det offentliga kan i ditt ställe sköta omsorg och vård för barn, sjuka, handikappade och åldringar. Sådana är dina rättigheter, och sådana är de behövandes rättigheter i den nordiska välfärdsstaten. Ordet är solidaritet.

I vår del av världen kan man också fly från marknaderna. Här spelar det mindre roll för den enskildes välfärd hur stor hans eller hennes egenförvärvade köpkraft är. Olika bidrag kompletterar hushållskassan. Ordet är jämlikhet, eller ”rättvisa” som vänstern säger. Marknadskrafter upplevs ofta som fiender till välfärden. "Marknadskraft är välfärdsslakt", heter det.

Förvisso bor det massmänniskor också utanför Norden. Andra välfärdsstater tar dock inte på samma drastiska sätt avstånd från civilsamhällets och marknadens medverkan. Det anglosaxiska välfärdsstaterna är mindre omfattande än de nordiska och ger en större roll både åt välgörenhet och köpta tjänster. De kontinentala välfärdssystemen ger en i lagen definierad roll till kyrkor, fackföreningar, lokala välfärdsorganisationer och yrkesföreningars kassor. Inte heller där sköter statsmakterna lika mycket i välfärd som i Norden. Hos oss har praktiskt taget hela befolkningen, majoriteten i alla partier, blivit så indränkta i den svenska marinaden, dvs att all välfärd finns i offentlig regi, att den betraktas som självklar och naturgiven. Detta är det ledsamma budskapet i Stefan Svallfors opinionsundersökningar om svensk välfärdspolitik.

Valrörelserna har gått alltmer i de bortskämda massmänniskornas tecken. Förr gick socialdemokraterna till val på temat "arbete och välfärd". I år är det bara välfärd: skolavårdomsorg. Temat "arbete" har övertagits av de borgerliga och deras jobballians (fp,kd,m). Men massmänniskan vill inte gärna arbeta särskilt mycket, så framgången för alliansen är måttlig.

Vänsterpartiet vill lagstifta om max 35 timmars arbetsdag (med bibehållen lön). Också i andra avseenden vill vp vara de bortskämda massmänniskornas nya parti. Det går framåt så det knakar.

Moderaternas valrörelse är också avpassad till de bortskämda massmänniskorna. Här är budskapet att du skall slippa betala hela notan. Välfärden skall bestå, men skatten skall sänkas. Det går inte så bra för moderaterna vilket tyder på att i deras led finns (eller fanns) många som inte gärna vill gripas av massmänniskornas ansvarslösa mentalitet. Kristdemokraterna som vill vara förmer än bortskämda massmänniskor går däremot framåt.

Hela samhällsklimatet påverkas av massmänniskors mentalitet. Frågan om Ericsson utflyttning är inte bara en fråga om enstaka skatter och arbetsregleringar. Frågan om man skall låta sina barn gå i svensk eller utländsk skola är inte bara en fråga om kursplaner och kunskapsnivå. Sådana frågor gäller hela den svenska marinaden. Att dränkas i den är inte alltid en förmån utan (hemska tanke) kan vara ett svåröverkomligt handikapp.