Dagens Nyheter, May 30, 1998
Hans L Zetterberg
Sverige har länge haft två storslagna sätt att anpassa landet till förändrade omständigheter: valrörelserna och avtalsrörelserna. Vi brukade samlas kring tv:s valvaka och rapporter från nattmanglingingar i SAF-huset. På valvakan fick vi veta hur regering och lagar skulle bli, och på avtalsvakan fick vi veta hur våra löner och semestrar skulle se ut.
Valrörelserna anpassade oss till de stora internationella trenderna. Röda vågen från 1968 gav en radikaliserad Palme posten som statsminister. Gröna vågen bar Fälldin till ämbetet 1976 och 44 år av socialdemokratisk regeringsledning bröts. Den blå, marknadsekonomiska vågen som Thatcher och Reagan gjort världskända gav nyliberalerna chansen och moderaterna gjorde sitt bästa val i modern tid under Adelsohn 1982.
I den nuvarande valperioden har den dominerande opinionsvågen varit feministisk. De små frågorna är kvinnostyrda. Vad gäller pornografi till exempel anser flertalet att det är viktigare att skydda barnen än tryckfriheten.
De stora frågorna är också kvinnostyrda: sjukvård, skola, äldrevård. Göran Persson blev nära nog hatad av landets kvinnor genom sina nerdragningar på dessa områden.
Det var i första hand Perssons impopularitet, inte det välskötta uppdraget i Bosnien, som medförde att Bildt fann sig så populär, och som styrde väljarbarometrarnas siffror under valperiodens första halvlek. Med nya skattemedel till kvinnornas hjärteområden har siffrorna nu vänt. Och Bildts tal om skattesänkningar tolkas allmänt av landets kvinnor som att en ny åtstramning av de offentliga välfärdsprogrammen står för dörren om han får makten.
Socialdemokratins snabba anpassning till ett kvinnoinspirerat opinionsklimatet driver samtidigt ner vänsterpartiet, Sveriges första feministiska parti, från dess nyvunna höjder. Socialdemokratin är nu ett mittparti mellan vänsterpartiet och moderaterna. Allt oftare beskrivs det med samma ord som centern eller folkpartiet, dvs som ett vacklande eller kluvet parti som man inte vet var man har.
Valrörelser rår inte längre på de stora problemen i Sverige. Ledande politiker i alla läger säger att de tar ansvar för sjukvårdens behandlingar och budget, skolans schema och skolk, och de äldres bostäder och blöjbyten. Politikerna gör därmed valrörelsen till en systematisk fördumning av folket och en förnedring av politikerrollen. Det moderna samhället fungerar nämligen inte så att politiker bestämmer. Det bygger på en arbetsfördelning och ansvarsfördelning mellan stat, marknad och civilsamhälle. Det är den som vi borde diskutera och justera.
Den organiserade inkompetensen inom landsting och kommuner överlever tyvärr valrörelserna. Sedan 1980 är de flesta röstande beroende av offentliga jobb, pensioner eller bidrag. I vallokalen sågar väljarna inte av den gren de sitter på. De tänker på sig själva och på alla släktingar och vänner som socialdemokraterna gett jobb i kommun och landsting.
Den heroiske Carl Bildt som hela tiden talar om att förändra Sverige får nu uppleva att valrörelser inte kan användas att förändra landet annat än i småsaker godkända av det kvinnovänliga opinionsklimatet.
Den nästan lika heroiska Gudrun Schyman kommer inte heller att kunna förändra något väsentligt. Oavsett vänsterpartiets framgångar behåller socialdemokrater sinekurerna i kommuner, kommunala bolag, landsting och centrala ämbetsverk. Valrörelsen rår helt enkelt inte på de stora maktproblemen i landet.
Avtalsrörelsen skall, liksom valrörelserna, anpassa oss till nya verkligheter. Vi har lärt oss att exportnäringarna måste sätta normerna, och att löneökningarna inte bör vara större än EU-snittet. De lokalt bestämda löneglidningarna ännu är okända, och kontrakten med de allt flera uppdragstagarna som numera sköter många jobb inte ens är föremål för lönestatistik.
Vi vet emellertid redan nu att avtalsrörelser är lika hjälplösa som valrörelser inför de stora problemen. De botar inte arbetslöshetens slöseri, för avtalen gäller de som har jobb, inte de som är utan. De löser inte heller tillväxtens problem i ett näringsliv dominerat av storföretagens kompiskapitalism.
SAF, som är i kompiskapitalisternas järngrepp, anser sig inte längre ha någon makt och är helt tyst i det politiska propagandakriget. LO har bidragit med en föga hedersam hatkampanj mot Bildt. LO har förlorat en hel del i allmän aktning under senare år, men i motsats till SAF vet LO fortfarande hur man utövar makt.
Facket har maktmedlen på sin sida, och arbetsgivare varken kan eller vill gå i en konflikt eftersom den inte kan vinnas men kan leda till ruin.
Avtalsrörelserna är i allt väsentligt förhandlingar, inte mellan fack och arbetsgivare, utan mellan olika fackförbund om hur mycket var och en skall få ta ut.
LOs motvilja att återställa maktbalansen på arbetsmarknaden kan bli dess undergång. Liksom adeln gjorde efter fyra dagars lysande debatt 1865, bör fackliga ledare idag se till att deras egna maktprivilegier (framför allt de som skadar tredje man) begränsas så att de själva kan leva vidare i god ställning och fortsätta att tjäna sin sak.
© 1998 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.