Vetenskapens egenrådighet

Dagens Nyheter, March 16, 1998

Hans L Zetterberg

Vetenskapens egenrådighet

"I engelska detektivromaner förekommer ofta en brasklapp, genom vilken författaren förklarar att varje likhet med någon levande person är helt tillfällig. På samma sätt vill jag förklara att de uppenbara parallellerna mellan 1745 års Uppfostringskommission och nu sittande universitetsutredningar är oavsiktliga. Det är bara så att centralbyråkratiens inställning till universiteten har varit sig lik genom århundraden. Trots det har universiteten överlevt sekel efter sekel. Vi får hoppas det skall lyckas även i fortsättningen, även om det ibland ser dystert ut."

Så skriver Torgny Segerstedt i förordet till den första delen av sin skrift om den akademiska friheten vid Uppsala universitet. Hans optimism är berättigad. Universitetets egenrådighet är förankrad i en lång och seg tradition i västerlandet.

Tyvärr har vi idag en politisk klass med mycket grumliga föreställningar om samhällsinstitutionernas egenrådighet. Ibland uppmuntras egenrådigheten som när kyrkan får självstyre och skilsmässa från staten. I förra regeringen var Per Unckel egenrådighetens apostel och erbjöd universiteten att bli fristående stiftelser. Och han skapade fria forskningsstiftelser. Men för det mesta vill politikerna centralstyra. Även Unckel packade stiftelseuniversitetens styrelser med politiskt tillsatta ledamöter. Carl Tham gjorde ett energiskt slut på de nya forskningsstiftelsernas egenrådighet. Nu har han också satt generaldirektör Anna Hedborg som Uppsala universitets ordförande. Hon har inga uppenbara meriter på den högre utbildningens område. Meriterna finns på LOs och den socialdemokratiska politikens domäner. Hon är en planhushållare som aktivt sökte beröva företagen friheten med hjälp av löntagarfonder Hon vill leda universitets framtidsplanering. Rektor magnificus (som hittills också varit styrelsens ordförande) skall bara sköta det dagliga.

Den enda decentralisering av makt vår politiska klass är van att hantera gäller kommuner och landsting, alltså teritoriella grupperingar. Att egenrådighet kan gälla även institutioner utan geografiska gränser har man glömt i vår grundlag från 1970-talet. Enda undantaget är fackföreningarna som erhållit en särställning.

Individuell frihet är ett sent fenomen i vår historia. Den blev verklighet först med de engelska och franska revolutionerna. Långt tidigare hade historien fått en stor del av sitt innehåll i olika kollektivs kamp för frihet från inblandning av kungamakten eller annan centralmakt. Max Weber, den store tyska sociologen vid vårt sekels början, kallade denna instititionernas frihet för "Eigengesetzlichkeit", egenrådighet. Klostren, samfunden, universiteten, skråen, gillena, ostindiska handelsbolag, vetenskapliga sällskap, konstakademier och många andra institutioner tillkämpade sig mer eller mindre av den. Inom det Habsburgska imperiet kunde även etniska grupper med spridd bosättning åberopa avsevärd egenrådighet. Även myndigheter kunde nå ett mått av egenrådighet. Sveriges största administrativa geni, Axel Oxenstierna, förankrade egenrådigheten hos myndigheterna genom att ge dem en smidig styrelseform som kallades "kollegium".

Rättstat och demokrati har förändrat egenrådighetens villkor. När rättsstaten växte fram förlorade de egenrådiga institutionerna möjligheten att ha egen rättsskipning. Uppsalas studenter skulle inte längre dömas av universitetets konsistoriedomstol utan av stadens domstol, precis som alla andra: adel, präster, borgare och bönder. I rättsstaten ingick också principen att bara staten fick använda organiserat våld. Privilegiet försvann för de egenrådiga institutioner som hade egen polismakt eller privat arme.

Det blev med tiden möjligt i rättsstaten att stämma också en egenrådig institution i domstol. Margaret Thatcher väckte uppmärksamhet när hon drog illegalt strejkande och blockerande fackföreningar inför rätta. Domstolarna dömde gruvfacket att förlora rätten att disponera över sina lokaler och fonder så länge trots mot domstol, olaglig blockad och strejk pågick. Egenrådighet accepteras i rättsstater bara för institutioner som ger service åt samhället och inte skadar tredje man i sina konflikter.

Demokratin har liksom rättsstaten begränsat möjligheterna till egenrådighet. (Demokrati och rättsstat är inte samma sak. Hong Kong är till exempel en rättsstat men inte en demokrati.) I portalparagrafen till socialdemokraternas partiprogram heter det: "Socialdemokratin vill låta demokratiska ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen". I regeringsformens första kapitels andra paragraf möter vi samma tänkande: "Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden". På alla, ja det står alla, områden skall demokratin råda. Det är mot den bakgrunden man kan förstå att den demokratiskt valda regeringen anser sig ha rätt att styra universitet, forskning, museer och att Göteborgs kommunfullmäktige vill styra stadsteatern där.

Demokrati är emellertid inte en bra beslutsform för institutioner inom vetenskap, näringsliv, konst, religion och etik. Utanför politiken är demokratins beslutsregler helt frivilliga och ofta malplacerade. Den som vill ersätta experiment och utforskningar på sin vetenskapliga institution med omröstningar bland personalen är naturligtvis välkommen att göra så. Men det leder inte till några vetenskapliga framsteg. Den som vill organisera en firma så att alla får rösta om sättet att tjäna pengar på världsmarknaden kan naturligtvis göra det. Men risken är att en sådan firma inte klarar konkurrensen, och då finns det på konkursens dag ingenting att rösta om. Konstens skönhet kan givetvis inte heller avgöras av majoritetsval, lika litet som religionens mening eller etikens bud.

Det är främst på dessa områden -- vetenskap, näringsliv, konst, religion -- som egenrådigheten fått sin fasta plats i den europeiska idétraditionen. Man kan lätt bära de restriktioner som rättsstaten lagt på egenrådighet. Men vi behöver inte acceptera ett mord på egenrådigheten i demokratins namn. Ingen politiker, inte ens demokratiskt valda politiker, skall styra vetenskap, näringsliv, konst och religion. En god politiker underlättar för vetenskap, näringsliv, konst och religion. Men de styr dem inte. Här måste egenrådighet finnas och försvaras.