Flexibla partier med rörliga valfrågor

Stora förändringar i opinionsklimaten är naturliga när industrisamhället blir ett tjänste- och informationssamhälle. Villkoren förändras drastiskt när ekonomin globaliseras. Partierna anpassar sig eller stretar emot. I den processen tar man lätt över varandras valfrågor.

Valrörelser rapporteras som om de vore kapplöpningar. Medierna tar opinionsundersökningar till hjälp att kontinuerligt avläsa vilket parti är bäst, vilken partiledare som inger förtroende, vilken som blir den bästa statsministern. Det är dags att gå vidare och söka en rapportering av valrörelserna som ligger mer i linje med tanken att valen gäller politiska sakfrågor.

I förra valrörelsen i USA utlyste inte mindre än tre olika allmännyttiga stiftelser anslag och priser till journalister och opinionsundersökare som rapporterade valfrågorna. Erfarenheten ledde till omvärderingar som bör komma också Sverige till del.

Den första omvärderingen gäller opinionsundersökarna. Den som seriöst vill följa valfrågor i media med hjälp av opinionsundersökningar upptäcker snart att själva undersökningarna kan förstöra valfrågorna. George Gallup hade talat om opinionsundersökningar som en slags folkomröstning som avslöjar vad som är majoritetens och minoritetens opinion. Den demokratiska debatten stoppas emellertid genom att undersökningarna raskt pekar ut den vinnande och den förlorande opinionen. Detta sker vanligen långt innan allmänheten haft tillfälle att tänka igenom och diskutera alternativen. Opinionsundersökningar om valfrågor måste därför omdefinieras från att vara folkomröstningar till att vara besked om olika befolkningsgruppers åsikter som rapporteras i medierna på ett sätt som främjar dialogen mellan grupperna under valrörelsen.

Den senaste valrörelsen i USA gav de nya idéerna om att koncentrera rapporteringen på valets frågor en skjuts. Det väsentliga med valrörelsen var president Clintons omsvängning på två områden: budgetunderskottet och socialpolitiken. Han hade följt dialogen inom väljarkåren i dessa frågor och bestämde sig för att ta över motståndarnas position, snarare än sitt partis traditionella ståndpunkter. Det visade sig vara ett lyckokast. Tony Blair i England upprepade taktiken i årets brittiska val och vann överväldigande på ett program med stora inslag av Thatchers politik. Statsvetare och politiska strateger kan inte längre tolka opinionsundersökningar om valfrågor som om de betydde att partier äger de frågor de länge drivit. Väljaren tycks resonera ungefär så här: "En bra politisk idé är en bra idé och det spelar ingen roll vilket parti som först sa så. Men jag vill att mitt partis politiker genomför idén."

Vår egen valrörelse, vars förspel vi sett i sommar, kommer av allt att döma att innehålla ett antal inteckningar i motståndarnas valfrågor. Moderaterna, inte bara socialdemokraterna och centern, vill ha lägre skatter för låginkomsttagare. Socialpolitiken är inte bara socialdemokraternas och folkpartiets; moderaterna tar sig in på området. Samma moderater kan inte längre vara säkra på att lag och ordning är deras fråga: vänsterpartiet och kristdemokraterna gör den också till sin. Att miljöpartiet inte har monopol på ekologisk politik vet vi sedan tidigare, och här rycker nu socialdemokraterna in stort.

Förutsättningen för att ett parti skall kunna vara flexibelt på detta sätt är att det inte är bundet till en intresseorganisation. Tony Blair hade tuffa strider i flera år för att frigöra sitt parti från den engelska fackföreningsrörelsen. Sen kunde han välja högerns godbitar till valfrågor. Så vann alla: vänstern fick sitt folk i regeringen och högern fick sina idéer i regeringspolitiken.

Göran Persson klarade inte av att göra LO till en intresseorganisation bland alla andra. Han kapitulerade tidigt i rosornas krig, konflikten mellan partiet och LO om s-politikens innehåll. Han kommer nog att få applåder på partikongressen för sitt nederlag. Två tredjedelar av delegaterna är nämligen fackligt aktiva, mest inom LO. Nederlaget kommer att bekräftas av alla de delegater som belåtet konstaterar att arbetarrörelsen nu är enig.

Socialdemokraterna som parti har behov att ta över en hel del borgerliga idéer om sysselsättning och företagande. LOs syn på vad arbete och anställning är hör hemma i industrisamhället, inte det nya servicesamhället. En modern sysselsättningspolitik på LOs villkor är omöjlig. Margareta Winbergs jobb blev omöjligt när Persson kapitulerat i rosornas krig.

Gudfadern LO vet inte alltid bäst i politiken. LO tvingade löntagarfonder på partiet i en tid då världen gick mot privat företagsamhet. Nu tvingar LO sin syn på arbetsrätten på partiet i en tid då världen går mot högre sysselsättning på flexiblare arbetsmarknader. Och partiet tycks ha glömt hur slipstenar skall dras. Det behöver en partisekreterare som ser till att länsförbunden placerar riksdagsmän och kandidater som håller på LO-linjen snarare än partilinjen på icke-valbar plats.