Moderater betonar liberal optimism

Den programförklaring som moderaterna diskuterar på sin partistämma heter "Land för hoppfulla", dvs land för optimister.

I politiken är optimism om människans möjligheter en liberal idé. Den var höga visan under 1700-talets upplysning. Den pessimistiska synen på människan hör till 1800-talsromantiken och konservatismen. Liberalism är faktiskt en äldre ideologi än konservatismen. De konservativa räknar med att civilisationens bästa chans finns i en stark statsmakt och i en tydlig moralisk tradition som håller den allestädes närvarande ondskan i schack.

Nu är moderaterna ett liberal-konservativt parti och tror alltså på en blandning av optimism och pessimism. Partiet är optimistiskt och har starkt förtroende för den goda spontana ordning som marknaden och civilsamhället kan skapa. Stat och kommun behöver inte reglera allt, driva allt, äga allt och kalla sig själv "samhället". Sådant förordar de politiker som är socialister till namnet eller gagnet, mycket vanliga i Sverige.

Samtidigt är moderata samlingspartiet pessimistiskt om människans natur och kräver strikt lag och ordning. Det vill ha straff för brottslingar, inte bara behandling. Partiet litar inte heller på alla nationers godhet utan vill ha ett starkt försvar, på sikt gärna anslutning till det nya NATO. Den konservativa falangen i partiet har också, som jag ser det, det bästa argumentet för EMU-anslutning. Eftersom slösaktiga politiker och valutaspekulanter lätt kan skada den svenska kronan gör moderatledningen rätt i att söka förankra vårt penningvärde i EMU. Den marknadsliberala falangen har också ett bra argument: en gemensam marknad mår bäst av en gemensam valuta. Tyvärr räcker inte sådana argument för Svenska Dagbladets ledarsida.

"Land för hoppfulla" innehåller som titeln antyder mer liberal optimism än konservativ pessimism. Olika perioder kräver olika blandning av konservatism och liberalism. Jag tycker att moderaterna funnit en fungerande blandning av de två som passar vår tid. Här finns en stor portion av Gösta Bohmans marknadsliberalism, starkt kryddad av Carl Bildts känsla att staten är garanten för både marknad och välfärd, och att stater i samverkan är nödvändiga för världens säkerhet. På vardagspolitikens områden — skola, vård, företagande och sysselsättning — uttrycker programmet den svenska medelklassens värderingar. Valet 1998 står i praktiken mellan medelklassens värderingar och LOs vad gäller arbete och skatter, och här har moderaterna fått ett klart övertag.

Moderaterna har i årtionden drivit kravet på lägre skatter som sin viktigaste fråga. Det kravet har inte fått mycket mer gehör än när Skattebetalarnas förening propagerar för skattesänkning. Skälet tror jag är att partiet satt kärran framför hästen. För att vara långsiktigt framgångsrikt i skattefrågan måste ett parti först bestämma hur det vill att statens och kommunernas roll i totalsamhället skall vara. Sen beräknar man vad detta kostar och tar ut de nödvändiga skatterna på smidigaste sätt. Att bara säga "sänk skatten" ger inte ett seriöst intryck. Och när moderaterna säger "ta bort landstingsskatten" så tolkas det vanligen som om moderaterna vill ta bort sjukvården.

Med programmet "Land för hoppfulla" har moderaterna sin tydligaste vision hittills hur företagens villkor, sjukvård, skola, miljö, socialförsäkringar, arbetsmarknad, invandring, mm skall se ut. Därmed finns också en möjlighet att framgångsrikt driva igenom kravet på sänkta skatter.

På två sätt är "Land för hoppfulla" annorlunda än de vanliga politiska manifesten. Det innehåller berättande och essäistiska avsnitt av Lars Gustafsson. Denna öppning mot kulturliv känns uppfriskande.

Det andra sättet på vilket "Land för hoppfulla" skiljer sig från vanliga politiska texter finns i motiveringen till förslaget att tillåta arbetsinvandring till Sverige, inte bara flyktinginvandring. Här är resultatet misslyckat. För att denna nyliberala MUF-idé skulle bli mer aptitlig för partiets mer konservativa majoritet skrev MUF-arna i programkommittén en på det hela taget onödig reservation så att det skall se ut som om partiet inte övertar MUF-linjen om invandrare. Men detta räckte inte. Programförfattarna gav sig dessutom in på en inkännande pratighet om invandrarmotståndet. De skrev meningar av typen: "De som hamnar i bidragsträsket tar sig sällan upp igen" (s 121). Men Emil Uddhammars undersökningar visar att invandrarnas stora bidragsberoende avtar ordentligt efter fem, tio års vistelse i vårt land. Det hade varit bättre att försvara en god idé om liberal invandring med sanningar än halvsanningar.