Bortfall med mening

Den borgerliga familjen vid förra sekelskiftet var liksom dagens intresserad av pengar, kultur och ett gediget hem. Men den var ofta drabbad av sexuell ångest. Sexualiteten har sedan dess blivit problemfriare, och den är ett självklarare inslag i vardagslivet. Den borgerliga familjen har därmed en ny och bättre chans. Borgerliga värderingar som ofta förklarats döda är igen dominerande. Och de nya borgerliga värderingarna är sundare än de som rådde vid förra sekelskiftet.

I dagarna har kommit en forskningsrapport av Bo Lewin m fl som heter "Sex i Sverige". Där finns jämförelser med en mindre intervju-undersökning från 60-talet som jag ansvarade för. Den sexualvaneundersökningen var den första i världen baserad på ett riksomfattande slumpmässigt urval. Kinsey och andra hade tidigare använt enbart självutnämnda uppgiftslämnare. Sedan dess har det blivit många flera i olika länder, inte minst på 1980-talet när hiv/aids gjorde sexualvanorna aktuella. Och äntligen har vårt land fått en aktuell sexualvaneundersökning, stor och gedigen.

Svenskarna har sedan 1967 blivit aktivare, friare och kunnigare medborgare i det kontraceptiva samhället. Den nya rapporten dokumenterar detta grundligt och kompetent. Hoten att sexualvanorna skall urarta ligger idag mer i mediernas skrämselkampanjer mot p-piller än i folkets sexualmoral.

En stor skillnad mellan intervjuer om sex 1967 och 1996 finns i andelen som vägrar svara. 1967 var det bara en av tio som vägrade låta sig intervjuas av Sifo om sina sexualvanor. 1996 var det fyra av tio. Sifos fältchef, Mari-Ann Persson, som var med i ledningen för intervjuarbetet både i 60-talets och 90-talets undersökning tar det nästan som ett personligt nederlag att bortfallet den andra gången trots alla ansträngningar och extra insatser blev så stort.

Lewins forskargrupp betraktar också det större bortfallet på 90-talet enbart som ett metodproblem. I en uppföljning visar de att bortfallet sannolikt inte har några större konsekvenser för slutsatserna. Men det stora bortfallet är enligt mitt sätt att se inte bara ett metodproblem. Det är också ett viktigt forskningsresultat. Det dokumenterar en förskjutning i värderingarna kring intimsfären. Allt fler säger tydligt och klart att sexuallivet tillhör det privata och hemliga. De accepterar kanske inte heller den svenska socialdoktrinen att offentliga myndigheter, skola och kliniker har uppgiften att ge oss ett bättre sexliv. Oavsett skälen visar fyra av tio svenskar på 90-talet att de inte anser sig behöva medverka i undersökningar av detta slag.

Svenska forskningsfinansiärer har under lång tid också dokumenterat sitt ointresse att medverka till denna typ av forskning. Under varje årtionde som gått sedan 1967 har jag hört om försök att göra ny forskning om våra sexualvanors utveckling. Forskning om sex faller emellertid mellan olika ämnen och forskningsråd. Forskningsrådsnämnden som skall så ihop huvuden på olika ämnesrepresentanter (och gör det när något statsråd eller regeringen vill) har inte klarat av att göra det på sexualforskningens område. Riksbankens jubileumsfond är numera så organiserad att ämnesföreträdare i praktiken kan blockera bred forskning över ämnesgränserna, t ex forskning om våra dygder. Privata forskningsstiftelser vill inte ta i något som kan bli kontroversiellt. Sexologi ligger utanför tankehorisonten eller mandaten för de stiftelser som bär Wallenbergs, Söderbergs eller Browalds och Wallanders namn.

Att det alls blev en ny sexundersökning kan tillskrivas Agneta Dreber, generaldirektör på Folkhälsoinstitutet. Hon är inte bara ämbetsman utan använder sin situation och sitt stora förnuft till att utan tillsägelse göra det som är rimligt. Men det är ändå synd att vi inte fick några uppföljningar på detta område på 70- och 80-talen. Vi får till exempel aldrig veta hur långt den aktiva och friare sexualiteten gått innan hiv och aids blev en del av folkets medvetande och skapade sin ohyggliga länk mellan kärlek och död. Antagligen är vi nu i en fas då den sexuella återhållsamheten ökar. Genom att inte ha någon undersökning från 70- och 80-talen ger publiceringen av den nya rapportens jämförelser med 1960-talet motsatt intryck.

Lewins forskargrupp följer vår tidsanda i sina frågor och kommentar. Grundinställningen är att alla har rätt till sexuell lycka och att det inte finns något särskilt värde i avhållsamhet. I frågeformuläret använts mycket effektivt och finurligt den nya språkvanan som talar om att "ha sex". Då blir det möjligt att täcka mer sexuella aktiviteter än att "ha samlag". I ett kanske kommande moralklimat hoppas jag att vi kommer att tala mer om kärlek och att "ge sex", inte bara att ha det.

Framtidens historiker kommer att intressera sig för vad man frågade om och varför, inte bara av svaren. Frågorna avslöjar lika mycket om tidens mentalitet som svaren. Vår tids mentalitet avslöjas som hedonism, sökandet efter individuell lycka.