Anomie, det farliga samhällsgiftet

Det bästa vi har i västvärlden är demokrati och marknadsekonomi. Vi gav detta till Albanien och resultatet blev kaos. Omställningen från Marx till Mercedes ledde till förvirring, förtvivlan och förbannelse.

Hur kan det gå så snett? Samhällsvetenskapen har ett svar som heter 'anomie'. När ett samhälle drabbas av anomie är det som att få bokstäver före A och efter Ö i sin tidning. Texten framstår som förvirrad. Bokstäverna före A må bilda ljuvliga ord, bokstäverna efter Ö bilda hemska ord. Men oavsett vilka de nya orden är gäller att utanför det gamla invanda alfabetet kan människan inte orientera sig. Allt blir flytande.

Detta egendomliga fenomen upptäcktes 1887 av den franske sociologen Émile Durkheim. Han konstaterar bland annat att självmorden ökar vid finanskriser och lågkonjunkturer. Och att de ökar när man blir änka eller änkeman. Förklaringen är väl enkel nog: en person plötsligt berövas de belöningar och det stöd han vant sig vid och blir så olycklig att han utplånar sig själv. Men nu fann Durkheim också att självmorden ökar när konjunkturen är på starkt uppsving och många människor plötsligt blir rikare. Och att de ökar bland de skilda, alltså bland personer som efter år av lidande äntligen lyckats ta sig ut ur olyckliga äktenskap. I denna paradox fanns nyckeln till anomie.

Vi äter och blir mätta; en rent biologisk process gör att vi inte känner oss hungriga längre. Men med människans sociala behov är det annorlunda, menar Durkheim. Våra behov av lycka, uppskattning, pengar, status et cetera har ingen naturlig mättnadspunkt. Mättnadspunkten sätts därför inte av vår biologiska natur utan av samhället. Våra medmänniskor kan kväva eller uppmuntra ambition, säga "förbliv vid din läst" eller säga "sök det ljuva livet".

I Albanien sa man: "sätt dina sparpengar i pyramidspel och se hur de växer med fantastisk fart". Upp till 80 procent av hushållen tycks ha gjort det. Albanien som är Europas fattigaste land skulle snart bli lika välbärgat som Italien, grannen över havet, där genomsnittsmedborgaren är 50 gånger rikare än i Albanien. Och till en början gick det bra. Många upplevde de ljuva orden före ABC. En del blev så upprymda att de sålde sina hus för att få mer kontanter att sätta in. De hamnade i vad Durkheim kallar "rikedomens kris," en inflation i förväntningar och anspråk.
I en normal situation utan anomie faller samhällets belöningar till individen inom en invand räjong som endast långsamt ändras: vad samhället lovar håller det också. Också livet i fattiga länder styrs av en sådan för dem normal zon. Pyramidspelen kastade albanerna utanför denna räjong.

Samhällets kontroll över mättnadspunkterna i det rådande belöningssystemet kan skakas också av en plötslig och oförberedd förlust av resurser. Den kom snart nog till Albanien när bubblan av sparande i pyramidsystem sprack. Rikedomens kris blev fattigdomens kris. Då matades människorna med de obegripliga och hemska orden efter alfabetets slut. Man kunde inte förstå vad som hänt. Desperationen och paniken blev total. Människor blev rebeller, men förvirrade rebeller utan mål.

Att militärförråd plundrades och mängder av vapen är på drift kanske kan motivera att en internationell insatsstyrka nu landat i Albanien. Det är en fara om vapnen vandrar över gränsen till de nästan två millionerna etniska albaner som finns i Kosovo eller till den halva miljon albaner som finns i Makedonien. Dessa etniska minoriteter har hittills hållit sig förvånandsvärt lugna under det jugoslaviska sönderfallet och dess krig.

Men militär är inte ett bra botemedel mot anomie. Botemedlet finns i det lokala vardagslivet, inte i den europeiska försvarsunionens högkvarter eller i NATO. De politiska och ekonomiska ramarna har brutit samman och folket kommer antagligen att luta sig mot de andra ramar som finns kvar oskadade. Det skulle inte förvåna om Islam som var undertryckt under kommunisttiden får ett uppsving. Religion är ett effektivare botemedel mot anomie än militärmakt. Men riktigt bra blir det inte förrän de politiska och ekonomiska institutionerna kan återuppbyggas och ge stabila hållpunkter för människors strävanden.

Inget samhällsgift är så farligt som anomie. Drabbas vi kan vi inte längre vara samhällsvarelser.

Jag får ibland frågan varför jag håller på liberalkonservatism snarare än ren liberalism som den bästa samhällsideologin. Ett svar är att studiet av anomie visar att de invanda zonerna i samhällets belöningssystem måste ändras långsamt så att människor hinner följa med, annars kan landet hamna i anomie. Det var ju bra nära också i Sverige i fastighets- och bankkrisens dagar. Av liknande skäl håller jag på EMU och euron som en modernare "guldmyntfot." Dess värde fastställs utanför vår svenska demokrati och marknadsekonomi och kan inte manipuleras så lätt av inflation och devalveringar som kronan.