Den falska bilden av svensk välfärd

I Sverige är det inte förbjudet för föreningar och familjer att bidra till behövande barn, åldringar, sjuka eller arbetslösa. Det är heller inte förbjudet att själv spara i sjukförsäkringar eller pensionsförsäkringar. Det är inte förbjudet att gå till en privat läkare eller tandläkare. Men den svenska välfärdsstatens ambition under andra hälften av 1900-talet har varit att man inte skall behöva göra det. Svensken skall inte behöva bli beroende av släkt och välgörenhet, inte heller av marknaden. De offentliga arrangemangen skall ha hög kvalitet och vara nog. Sådan är den svenska socialdoktrinen.

Doktrinen har föga att göra med Per Albins lansering av Sverige som ett "folkhem". En välfärdshistoriker har visat att "konkurrens mellan försäkringsgivare /förblev/ ett drag hos den sociala sektorns organisering under mellankrigstiden" (A Berge, Medborgarrätt och egenansvar: de sociala försäkringarna i Sverige 1901-1995, Lund s 117). Folkhemstanken byggde på att alla i Sverige skulle samverka som i det goda hemmet. Den var helt främmande för idén att staten skulle ha monopol på välfärd och att andra delar av samhället som släkt, grannar, föreningar, företag inte skulle behöva göra något alls. Monopolen kom under regeringarna Erlander och Palme.

När socialdemokratin under 1940-talet började betrakta staten som "sin" och inte "deras" försvann föreställningen att välfärdsfrågor kunde skötas av kooperativ och fackföreningar och av rörelsen närstående sparbanker och försäkringsbolag. Att staten var kapabel att ta sig an hushållens problem hade bevisats av den framgångsrika hyresregleringen och försörjnings- och ransoneringsbyråkratin under andra världskriget. Under de följande årtiondena utvecklades ökade socialpolitiska åtaganden och socialdoktrinens föreställningar om statens totala ansvar blev allt mer allmänna språkvanor.

I socialdoktrinens spår blev marknaden suspekt i välfärdsfrågor. Föreställningen att personer som älskar att tjäna pengar inte kan älska barn, sjuka, arbetslösa och gamla fick djupare rötter. Ordvändningar som "plånbokens tjocklek" och "privata vinstintressen" blev stoppsignaler för den allmänna debatten om marknadens roll i välfärden.

När efterfrågan på barnstugor ökade och storföretaget Electrolux skapade Pysslingen AB, ett parallellt dotterbolag till sin städservice, förbjöds företagen att gå in och fylla detta behov i Lex Pysslingen 1984. Gärna sophämtning men ingen privat service som gäller barn, hävdade statsminister Olof Palme i en debatt med direktör Ulf Laurin 1986.

I socialdoktrinens spår blev också välgörenhet och frivilliga sociala verksamheter suspekta. Drottning Silvia möttes av kritik för donationer till handikappade. Det var riksdagens och myndigheternas sak att sköta sådant, inte kungahusets och insamlingarnas. Bidrag till ideella ändamål är heller inte avdragsgilla i Sverige.

När Bengt Westerberg blev socialminister 1991-93 inleddes utredningar om de frivilliga föreningarnas roll i välfärden (SOU 1993:82). En analys av resultatet visar att man hela tiden poängterar att frivilliginsatserna är komplement, inte ersättning, för statsmaktens insatser. (Se L Svedberg, Forskning om frivilligt socialt arbete, Sköndalsinstitutet, 1996). Den svenska socialdoktrinen punkterades alltså ingalunda av den borgerliga regeringen. Inte heller i det omtänkande kring välfärden som idag pågår inom socialdepartementet överges socialdoktrinen att döma av skriftserien "Välfärdsprojektet".

Moderaterna tror att socialdoktrinen har en hämmande inverkan på ekonomin genom det höga skattetryck den kräver. Vad jag vill påpeka är emellertid något mer jordnära.

De som blivit tveksamma om statens stöd från vaggan till graven är de vanliga människorna. De vet att utan släktingar och grannar skulle barnomsorgen inte fungera. De vet att utan egna insatser och hjälp av allehanda kontakter ger arbetsförmedlingen sällan jobb. De vet att familjemedlemmar, inte kommunanställda, har det största ansvaret för omsorgen om de äldsta. De till och med tvivlar på att vi kan lyfta bort allt som har med välfärd att göra från den öppna marknadens köp-och-sälj. De har ju sedan ett tiotal år varit tveksamma om ATP och börjat köpa privata pensionsförsäkringar.

Doktrinen om den allomfattande offentliga välfärden från vaggan till graven har hela tiden varit en falsk verklighetsbeskrivning. Den har odlats i politikens, förvaltningarnas, mediernas och välfärdsfunktionärernas språkvanor. Politiker av alla kulörer talar som om den svenska socialdoktrinen gäller, och välfärdsmyndigheternas mandat är formulerade utifrån den. Men folket, inte minst de utsatta, har ofta levt annorlunda och misstror den svenska socialdoktrinen om statligt stöd från vaggan till graven. Den är en orealistisk verklighetsbeskrivning. Och en olämplig bas för vår fortsatta socialpolitik.