Honörsorden möter verkligheten

Demokrati, marknadsekonomi, rättsstat, välfärdsstat är namnet på det goda, moderna samhället. Som vårt eget Sverige. Så borde alla länder vara. Gud nåde dig som säger något snällt om länder som inte är demokratiska, marknadsekonomiska rättsstater och välfärdsstater. Då får du Maria Leissner och hennes likar bland honörsordens fundamentalister på dig.

Det är mer givande att helt avspänt studera hur demokrati, marknadsekonomi, rättsstat och välfärdsstat förhåller sig till varandra. De visar sig stå ganska självständiga mot varandra.

I Kina finns en marknadsekonomi utan demokrati. Tjugo nya Hongkong är på gång längs kusten. Men marknadsekonomin gäller inte massmedier och utsträcks inte till de varor och tjänster som behövs för en fri opinionsbildning. Kineser som vill bilda opinion utan marknadens tekniska hjälpmedel, till exempel genom en demonstration på gator och torg, skingras med våld. Dissidenter fängslas. Domstolarnas självständighet är liten. Men de förstår någorlunda väl äganderätt och kontrakt. Trots att Kina inte är en demokrati och har en tveksam ställning som rättsstat är landet favorit bland världsmarknadens stora direktörer. I marknadsekonomins regelverk finns nämligen inget som säger att man måste kolla sin affärspartners demokratiska sinnelag innan man gör affärer.

Den offentliga sektorns andel är ovanligt stor i Sverige. I somras tog Curt Nicolin detta till intäkt för påståendet att Sverige inte är en demokrati, marknadssektorn är för liten. Men i verkligheten behöver demokrati och marknadsekonomi inte vara tätt sammanvävda. Det räcker om någon i varje släkt finner försörjning bland fria bönder, företagare eller i sådana tjänster att de är oberoende av statens framtida gunst. Då behöver de och deras närmaste inte bli ängsliga i sin kritik av staten. Och på marknaden skall finnas fria medier (även tidningspapper, fax, internet o d) och samlingslokaler i opinionsbildningens tjänst. För den politiska demokratin behöver marknadssektorn inte vara mycket större. Det är för tillväxtens skull, inte demokratins, den skall vara så stor som möjligt.

Sambandet är lika löst mellan demokrati och välfärd. Under 1900-talet växte välfärdsstater fram inte bara i demokratier som England, Frankrike och de nordiska länderna utan också i auktoritära stater som Argentina och Franco-Spanien, och inte minst i diktaturer som Sovjetunionen, DDR, Kuba och flera andra kommunistländer. Demokrati och välfärdsstat går uppenbarligen inte alltid hand i hand.
I många länder har övergången till demokrati underlättats av folkets dröm om välfärd. Opinionsundersökarna finner att när de nyblivna deltagarna i demokratin för första gången står i vallokalen tänker de sällan på principen om konkurrerande partier och majoritetsstyre, demokratins hörnstenar. De tänker på ett bättre liv för sig själva och sina barn.

Övergången till demokrati i Östeuropa har andra villkor. Här fanns inte rättsstaten. Men välfärdsstaten var en del av de kommunistiska diktaturerna. Rysslands välfärdsstat förstördes av lagändringar, inflation och budgetkris när demokratin införts. Om den nu så skakiga demokratin vinner långsiktigt fäste är det på andra villkor än demokratiseringen i Sydeuropa, Sydamerika, Sydkorea, Sydafrika. Demokratirörelsen i Ryssland vinner inte på ett löfte att införa välfärdsstat utan på löftet att införa en rättsstat.

Demokratin har två mandomsprov. Det första gäller politikerna. De måste lära sig att avgå när de förlorat ett val eller förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet. Av världens demokratier har mindre än hälften klarat mandomsprovet att minst två gånger se regeringar helt fredligt avgå och oppositionen ta över. För många hövdingar, inte bara i Afrika utan också på Balkan och i Vitryssland, är det obegripligt att de skall kunna avsättas av röster från gatudemonstranter, äldre kvinnor på torget eller analfabeter i byarna.

Det andra av demokratins mandomsprov gäller väljarna. Kan de bara stödja partier som ökar statens välfärdsåtaganden till väljare av deras sort? Eller kan de acceptera neddragningar i välfärd när skatterna inte räcker till, när utlandslånen blir för stora, när tiderna blir dåliga, när samhället är i fara och pengarna behövs till försvar? Också välfärdsstaten kan bli en fälla för demokratin. Det visar Weimarrepublikens kollaps i Tyskland och Perons fall i Argentina.

Demokrati, marknadsekonomi, rättsstat, välfärdsstat är som vi sett jordnära ord som beskriver olika verkligheter . De är också en lagerkrans av halleluja-ord. Honörsordens fundamentalister ropar halleluja högst. De vill inspirera oss, men tappar kontakten med verkligheten. De begär misstroendevotum för att avskeda dem som inte ropar halleluja lika högt vid alla tillfällen. De vill väl, men gör sig omöjliga som medarbetare i det praktiska bygget av det goda samhället.