Tragiska hjältar med dubbla roller

Socialarbetare har låg lön. Kårens yrkesstolthet naggas i kanten av kritik i massmedia, fördomar bland allmänheten och bristande förståelse från arbetsgivare. Politikerna hjälper föga, men signalerar gärna att socionomerna skall vara goda städgummor som håller de sociala problemen i världens bästa välfärdsstat borta från allmän åsyn.

Tanken är att när de generella trygghetssystemen sviktar, och de gör de alla på 1990-talet, skall socialarbetarna rycka ut. De är idag välfärdsstatens fotsoldater i fältslag där generalerna redan har gett upp mark som socionomerna själva inte kan, får eller vill ge upp.

Dessa tragiska hjältar håller nu möte på Stockholmsmässan i Älvsjö. Läkarna har haft sina mässor där i många år. "Socionomdagarna" har bara arrangerats en gång tidigare. Ämnena för erfarenhetsutbytet är dock minst lika engagerande som läkarmässornas. Här behandlas inte bara socialbidragsproblem utan surfandet i drogkulturer, livet som värsting, sexuella övergrepp på barn, alkoholism, adoption, och mycket annat.

Generaldirektör Claes Örtendahl skall komma dit. Hans socialstyrelse övervakar inte bara landets 30 000 läkare utan också de 20 000 socionomerna.

På 1600-talet skilde staten på sjukvård och fattigvård. Prästerna blev sammankallande när de fattigas problem skulle lösas. Sedan 1850 har diakoner utbildats på Ersta i teologi och församlingarnas kärleksarbete, och liksom prästerna vigts in i den apostoliska successionen. Den sekulariserade utbildningen av socialarbetare i socialhögskolor kom först på 1940-talet på initiativ av professor Gösta Bagge, som också var högerns partiledare. Utredningens sekreterare var en ung Gunnar Heckscher som med tiden också skulle bli professor och högerledare. De tänkte sig socialarbetaren i en roll som en vanlig lagstyrd ämbetsman.

På 1960-talet fick socialdepartementet ansvar även för sjukvården och medicinalstyrelsen lades samman med socialstyrelsen. Boskillnaden från 1600-talet mellan sjukvård och socialvård upphörde alltså. Den medicinska modellen att det är läkaren inte politikerna eller sjukhusdirektören som bestämmer behandlingen, skulle tillämpas också inom socialt arbete.

Därmed bröt man med uppfattningen att socialhögskolorna skulle utbilda ämbetsmän. De skulle utbilda till en professionell roll, alltså yrkesfolk som tar sina signaler från kollegor och bedömer behandling från fall till fall enligt yrkets egen kunskapsbas.

I 1980-talets socialtjänstlagar fick socionomerna en räjong för egendefinierad verksamhet vilken motsvarar den som läkarna alltid haft i sjukvården. Ramlagar låter socialtjänstens innehåll i stor utsträckning bestämmas av socialtjänsten själv. Ingripanden skall ske när den som tillämpar lagen bedömer att ett ingripande bör ske.

Delegeringen av ingripanden till socionomer rymmer fler problem än delegeringen till läkare. Svårigheterna har allmänt uppmärksammats till exempel i utbetalning av socialbidrag för inköp av mountain bikes, socialtjänstens behandlingen av värstingar med oceansegling, och misslyckade omplaceringar av barn.

Problemets kärna är att socionomerna förväntas fatta beslut och ge socialnämnd och länsrätt underlag för beslut också på områden där det inte finns en etablerad akademisk kunskap som stödjer dem. Detta är tydligt i fall av tvångsomhändertagande av barn. LVU säger att "vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."(§2). Nu är varken psykologi eller sociologi utvecklade prediktiva vetenskaper; den förutsägbarhet de ibland kan utveckla gäller statistiska aggregat, inte enskilda individer. De ger mycken förståelse men kan helt enkelt inte ställa en säker prognos om ett enskilt barns utveckling.

Detta vet professorerna i socialt arbete. Få av dem deltar i Älvsjö. Men de vet att deras elever kommit ut i praktiskt arbete i vilket de måste fatta beslut som kan gå utöver den akademiska kunskapsbasen. Lagstiftarna har delegerat till de offentliganställda socionomerna uppgifter som i många fall är omöjliga att genomföra med bibehållet professionellt ansvar. Felet ligger hos lagstiftarna, inte hos socionomerna.

Staten bör igen bättre skilja på principerna bakom sjukvård och socialvård och ta ökad hänsyn till deras olika grad av professionalisering. Professorerna i socialt arbete bör ta ett större ansvar för socionomernas praktik. Tillsammans med kollegor i relevanta ämnen kan de tydliggöra vilka beslut som på vetenskapliga grunder kan tas av självständiga socionomer i en professionell roll. Men på områden där den vetenskapliga basen är otillräcklig måste de offentligt anställda socionomernas lagstyrda ämbetsmannaroll åter betonas. Här bör beslut tas och bedömas enbart enligt riktiga regler uppställda av riksdagen, inte tunna ramlagar.