Sveriges arbetsrätt är extrem i Europa

Dagens Nyheter, July 15, 1996

Hans L Zetterberg

Sveriges arbetsrätt är extrem i Europa

Ingela Thalén, socialdemokraternas partisekreterare, hävdar att "de svenska arbetsrättslagarna ligger i Europas mittfält" (DN Debatt 2/7 ). Är det verkligen så?

Arbetsrättslagarna i EUs länder är inte harmoniserade. I Maastricht avstod man medvetet från att skapa en Europamall för arbetsrätten. Sverige måste därför jämföras med europeiska länder som är sinsemellan olika. På många punkter i sådana jämförelser skiljer sig den svenska arbetsrätten på ett uppseendeväckande sätt från var som gäller i Europas kulturländer.

I Sverige har organisationer rätt att sluta bindande avtal för sina medlemmar, något som Folke Schmidt och Stig Strömholm redan på 1960-talet framhöll som särpräglat för vårt land i boken "Legal Values in Modern Sweden". I Tyskland har ett enskilt företag samma rätt på arbetsmarknaden som en arbetsgivarorganisation. Volkswagen kan sålunda sluta ett annorlunda avtal än tyska arbetsgivarföreningen. Volvo funderade en gång på 80-talet att gå ur SAF och göra som Volkswagen, men tanken föll bland annat därför att Volvo inte skulle få SAFs arbetsrättsliga ställning.

I svensk lagstiftningen är strejkrätten ett privilegium för fackföreningar, inte individer. I England har företag och individer alla arbetsmarknadens rättigheter, organisationerna har inga. Där är kollektivavtalen bara "gentlemen´s agreements", en slags ömsesidig avsiktsförklaring. De avtal som juridiskt gäller är alltid en individuell arbetstagarens kontrakt med en individuell arbetsgivare. Det är, inom parentes sagt, denna anglosaxiska tradition som gjort det naturligt för Nya Zeeland att formellt förbjuda kollektivavtal. Denna för stora delar av det kontinentala Europa främmande idé håller hör och häpna de svenska moderaterna under Bildts frånvaro på att göra till sin.

I Sverige finns ingen begränsning för parternas stridsåtgärder: strejker och lockouter kan ensidigt drivas att snabbt bli hur stora som helst. "Hela landet stannar" kan det heta i avtalsrörelsernas konflikter. I Tyskland krävs däremot "proportionalitet". Det betyder att myndigheter och domstolar avväger om parternas stridsåtgärder är rimliga i förhållande till varandra. Man kan inte acceptera att en halvtimmes strejk leder till ett motdrag med flera dagars lockout. Man accepterar för övrigt sällan att en lockout omfattar alla anställda, hälften anses nog.

Rätten till sympatiåtgärder från andra förbund än de som är direkt inblandade i en konflikt är central på den svenska arbetsmarknaden. När svenska Handels förra året slog mot ett företag hände långt mer än att den fackligt anslutna personalen inte kom till jobbet. Leveranser uteblev, sophämtningen upphörde, företagets checker gick inte genom bankernas hantering, etc. Sånt går inte för sig varken på kontinenten eller i Storbritannien. Det normala är där att sympatiåtgärder av dem som inte berörs av den aktuella konflikten är olagliga eller begränsade.

I svensk lag saknas reglering av David-Goliat-konflikter om Goliat är en fackförening. Vi har benhårda regler när Goliat är en arbetsgivare som trakasserar en stackars fackligt ansluten som gör sin fackliga aktivitet. Men när ett starkt fack ger sig på en småföretagare som gör ett anständigt jobb med sina anställda, har vi inga regler i Sverige; det demonstrerade det nyligen avgjorda Gustafsson-fallet inför Europas samlade arbetsrättsexpertis. En praxis att kräva likställdhet i styrka när stridsåtgärder vidtas finns däremot i Tyskland och kallas "Kampfparität".

Svenska arbetsmarknadsorganisationer kan vidta stridsåtgärder som tvingar icke-medlemmar att ingå hängavtal. När så sker finns inget skydd i lagen för en företagare eller en anställd som vill stå utanför arbetsmarknadens partsorganisationer och vad de avtalat. Genom att påtvingas ett hängavtal med de klausuler som upprättats mellan fack och arbetsgivarförening måste de utomstående i praktiken vända sig till eller gå med i de förbund som skrivit på avtalet om det blir tvist om avtalets tolkning. I flertalet länder i Europa är hängavtal okända.

Nej, Ingela Thalén, de svenska arbetsrättslagarna ligger inte i Europas mittfält. Ditt påstående hör hemma i kategorin lögn och förbannad dikt.

Min enkla slutsats från exemplen härovan är att den svenska arbetsrätten är ociviliserad jämförd med de europeiska kulturländernas. Den saknar ju sans och balans. Vi måste ändra den om vi vill se den gå på export till EU. Det är mer realistiskt att i första hand anpassa vår arbetsrätt till den närliggande och fungerande tyska traditionen än till Nya Zeelands extrema variant av den engelska traditionen.