Vår gordiska knut: lönebildning och ersättningsnivå

Kampen mellan regeringen och LO om nivån på arbetslöshetsersättningen rör en rå nerv i Sveriges kris. Här möts de ekonomiska svårigheter som lönebildningen åstadkommer och de ekonomiska svårigheter som vår välfärdsstat har. Här finns en gordisk knut som ingen ännu lyckats lösa upp.

Vi har på gott och ont ett system på arbetsmarknaden som levererar större lönepåslag än våra europeiska konkurrenter. Vi har starkare fackföreningar och svagare arbetsgivare än konkurrentländerna. Vår statsmakt är den störste arbetsgivaren och också den svagaste arbetsgivaren; de anställda är ju också röstande som skall vinnas för nästa val. Våra fackliga förhandlare har hela tiden möjlighet att skaffa sina medlemmar bättre utfall än man får på den västeuropeiska kontinenten.

Det låter ju bra. Men avtalsrörelsernas utfall under de senaste tjugofem åren har på sikt blivit dåliga. Det blev inflation i lönebeskeden istället för köpstarka kronor. Och vi tvingades att devalvera kronan gång på gång vilket förstörde landets kreditvärdighet och drev upp alla räntor. Devalveringarna blev större än de överlöner vi tagit ut jämfört med Europa. Summan av denna karusell är att de svenska lönerna idag är lägre än i många EU-länder, och avsevärt lägre än i Tyskland, vår värste konkurrent, som aldrig devalverar. Lönebildningen är utan tvivel vårt lands stora olösta problem.

Det andra nästan lika stora problemet är välfärdsstatens kostnader. En välfärdstjänst i offentlig regi kostar väsentligt mera än om hushållen köper dem på en marknad. Inte därför att den offentliga sektorn är ineffektiv. Utan därför att skattefinansieringen av tjänsten ger vad ekonomerna kallar en "excessive burden", en extra tegelsten i ryggsäcken. Om staten vill göra en insats för en viss omsorgsverksamhet med en miljard kronor och tar in medlen via skatter, drabbas den enskilda sektorn inte bara med en miljard kronor utan därtill med betydande indirekta kostnader utlösta av snedvridna prisrelationer, skattekilar, och försvagade incitament. En skattefinansierad investering i välfärd kostar därför en nation långt mer än en finansiering över kapitalmarknaden eller via det privata försäkringssystemet. Socialstaten blir onödigt dyr när den vill göra allting själv. Varje offentligt åtagande tycks vid vår skattenivå bli minst dubbelt så dyrt för nationen som sin privata motsvarighet.

Nu har vi till råga på allt lindat en stadig knut mellan båda våra problembarn: lönebildningen och socialstaten.

Fackföreningsrörelsen i Sverige har länge varit angelägen om att hålla höga tak och höga nivåer i arbetslöshetsförsäkringen. Inte bara av omtanke om de arbetslösa, men av omtanke om de arbetande. I likhet med karteller av andra slag vill en fackförening inte ha konkurrens mellan medlemmarna. De arbetslösa skall ha så höga bidrag att de inte vill konkurrera och sälja sig billigt på arbetsmarknaden och därmed underminera kollektivavtalens lönenivå. De långtidsarbetslösas inkomstbortfall till och med indexeras så att de får samma ökning som de arbetande.

Socialförsäkringar av inkomstbortfallstyp bör utgå med samma procenttal. Annars söker mottagarna sig, om det alls går, till det högre bidraget. Om nu nivån hålls enhetlig och arbetslöshetsförsäkringen förbinds med vår problematiska lönebildning hamnar alla socialförsäkringar som är konstruerade som inkomstskydd på en för hög nivå. Lönebildningens excesser i Sverige har genom den gordiska knuten blivit alla socialförsäkringars excesser.

Det här är ingen nyhet. Dilemmat är känt på LO, arbetsmarknadsdepartementet, socialdepartementet och finansdepartementet. Göran Persson funderar naturligtvis på hur man skall lösa upp knuten: tänk att bli den kejsare Alexander som med ett svärdshugg löser Sveriges två svåraste problem!

En gång talade han om att LO måste behandlas som vilken intresseorganisation som helst. Det går inte för ögonblicket, men om vänsterpartiet tar över en del av makten i LO så går det. Nu ändrade LO sina stadgar efter erfarenheterna med kommunister i ledningen under sena 1940- och tidiga 50-talet, så det är nästan omöjligt för andra än socialdemokrater att komma in och styra LO. Vår knut har många konstiga slingor.

Per Unckel, moderaternas egen Alexander, vill lösa upp knuten genom att förbjuda kollektivavtal.

Nuförtiden är internationella trender, inte nationella hjältar, bäst på att lösa upp hemmagjorda gordiska knutar. Vår knut kanske löses upp av sig själv, t ex när Baltikum och andra låglöneländer integreras med den svenska ekonomin och vår gamla form av lönebildning bryter samman.