Perssons linje

Moderaterna kritiserar Göran Perssons regering för att inte ha någon politik och inte veta vad den vill. Moderaterna har fel. Det finns en Perssonlinje i inrikespolitiken, klar som korvspad.

I finansminister Perssons budgetsanering 1994-95 skedde nerdragningarna främst i transfereringarna, inte i anställningarna. Det var pensioner, barnbidrag, sjuk- och arbetslöshetsersättningar mm som minskade. Vissa uppsägningar blev naturligtvis nödvändiga, men i görligaste mån undvek man att skära i anställningar och därmed öka arbetslösheten.

En viss uppstramning i kriterierna för vem som är berättigad till bidrag genomfördes också som del av budgetsaneringen. Det har till exempel blivit färre som får förtidspension. En minskning i de berättigades antal ger vanligen en större besparing än en minskning i ersättningsnivån, vilket ansvariga ministrar i Ingvar Carlssons regering var sena att upptäcka. Göran Persson utnyttjade upptäckten när han i förhandlingar med LO kunde lova att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli 80 i stället för 75 procent av lönen. Detta kan nämligen hanteras inom a-kassan vanliga budgetram genom ändring av intjänandeperioden så att de berättigade blir färre.

Under avtalsrörelsen 1995 fick de offentliganställda stora löneökningar, större sådana än vad Metall fick och större än vad som gällde för resten av EU-länderna. Kommun- och landstingsförbund hotade under lönerörelsen med att löneökningar på denna nivå ofelbart leder till många avskedande. Av det senare blir emellertid intet. Regeringen kommer att ge kommunerna fortsatta bidrag om kommunerna inte höjer skatten och inte avskedar. Facket, och främst Sture Nordh, vann över hela linjen.

Nu är Nordh statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet. Han säger själv att det nya jobbet är en fortsättning på den fackliga verksamheten. Han får mer svängrum för den i regeringskansliet. För han tillämpar Perssonlinjen.

Vad är Perssonlinjen? Jo, det är en process i vilken socialförsäkringarnas pengar omvandlas till löner för välfärdens tjänstemän och andra kommunalanställda. Perssonlinjen omvandlar kontantbidragen i a-kassan, sjukkassan, föräldraförsäkringen med flera, till kommunala löner. Räkna också med att kommunerna i samma syfte får större kontroll över AMS-anslagen. Målet är en budget som inte ökar och en arbetslöshet som sjunker. Och målet ligger nog inom räckhåll om Perssonlinjen tillämpas konsekvent.

Vad säger den politiska oppositionen om Perssonlinjen? Praktiskt taget ingenting. Moderaterna har ingen socialpolitik att tala om, inte ens en socialpolitisk talesman. När den nya formen av snabba riksdagsdebatter för en tid sedan gällde socialpolitiken hade partiet ingen talesman som partiledningen litade på. Lars Tobisson fick pliktskyldigast ställa upp.

Oppositionen till vänster har få invändningar mot Perssonlinjen utöver sedvanliga populistiska överbud. Miljöpartiet vill till exempel att a-kassan skall kunna användas för ett sabbatsår för en anställd medan någon arbetslös sköter jobbet.

Vad kan vi andra som inte är politiker tycka om Perssonlinjen? De närmast berörda kommer inte till tals. Barn, sjuka, gamla, och fattiga är inte organiserade för politiskt inflytande. Det är däremot de kommunalanställda.

Ekonomerna har naturligtvis sina åsikter om behovet av kommunal åtstramning. Har möjligen Metall eller SAF eller någon annan talesman för privat verksamhet någon åsikt om den kommunala expansion som ligger i Perssonlinjen?

Själv tror jag att vår typ av välfärdsstat närmar sig vägs ände när kontanthjälpen till barn, sjuka och handikappade, gamla, arbetslösa och utblottade blir mindre medan välfärdspolitikens funktionärer i kommunerna ökar i antal och löner. Vid 1990-talets mitt är Sverige av allt att döma där.