Pengar är inte vad vi tror

MÅNGA PRATAR om att tjäna pengar. Men jag vill diskutera något mycket svårare. Hur skapar man pengar? Hur får man pengarna att behålla sitt värde?

Förr var svaren på sådana frågor begripliga för de flesta. Pengar skapades genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten garanterades av en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde man på 1800-talet till och med skapa vad som är så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta. Talern med Maria Theresias bild, ett älskat tunt guldmynt, blev gångbart nästan överallt på vår kontinent.

Guld kunde emellertid inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas behov av penningmängd och det blev en gyllene boja på tillväxten. England övergav 1931 guldmyntfoten som garanterade sedlars värde i guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder. I internationell handel fanns dock guldet kvar till 1960-talet som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Sedan guldet försvann från penningväsendet har det blivit svårare att svara på vanligt folks frågor hur pengar skapas och hur de behåller sitt värde. Pengar i dag är i allt väsentligt enbart redovisningsposter.

MONA SAHLIN föll offer för sitt partifolks okunnighet om pengar. De förväxlade avprickningen av egna och tjänstens poster på ett kontokortsutdrag med kassörskans uttag för eget bruk av mynt och sedlar ur en snabbköpskassa.

Episoden kommer att gå till historien som ett tragikomiskt exempel på hur okunniga vi var på 1990-talet om moderna pengar. Först när avräkningen är gjord kan man säga vad som är mitt och ditt. Vi kunde inte skilja en redovisningsprocedur från olovlig hantering av pengar.

De pengar som redovisas i olika kontoutdrag och avräkningar härstammar bl a från samspelet mellan riksbanken och bankväsendet. Och de krafter som bibehåller eller ändrar pengars värde finns bl a i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden.

Om detta vet vi vanliga medborgare emellertid nästan ingenting. Hur det egentligen går till vet några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän. Finansministern har framgångsrikt idkat "learning by doing". Några (antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan också besvara frågorna hur pengar skapas och behåller sitt värde.

Det finns ingen lärobok i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer "Källa" som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna om saken. Och i studieförbundens kurskataloger letar man förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar vara likadant i andra länder.

Riksbankschefer och andra penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör. Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i USA ger privatlektioner till kollegerna världen över. Hur man på insidan ser på penningskapandet illustreras i den unika uppsatssamlingen "The Art of Monetary Policy" redigerad av David C Colander och Dewey Daane (Sharpe, New York 1994). Boken är tillägnad minnet av Alan Holmes, en inom den penningvårdande kåren legendarisk tjänsteman i USA. Observera att titeln talar om en konst, inte en vetenskap.

MEN VANLIGA medborgare och riksdagsledamöter har ingen aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar som skapar värdesäkrade pengar.

I denna okunskapens dimma lämnar nu de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som blir självständiga. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll. Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Frankfurt.

Det kan för närvarande vara bra för oss med en självständig riksbank. De populistiska partierna (v och mp) är stora, och då är det tyvärr bra för penningvärdet att riksdagens bank, riksbanken, blir mer oberoende av sin huvudman. Jag tror också att det kan vara bra att kontrollen flyttas till Frankfurt där man kan dessa saker. Våra inhemska aktörers hjälplöshet och inkompetens visades alltför tydligt i kronkrisen 1992.

Men man måste resa sig i förtvivlan över beslutsordningen. Utan att vi får ett uns upplysning om vad det innebär att skapa pengar och se till att deras värde varar skall vi medverka till beslut om riksbankens oberoende av riksdagen och beslut om att ingå i en europeisk monetär union. Upp till analys, ni statsvetare och ekonomer! Fram med reportage om penningskapandet, ni redaktionschefer! Och tänd gammaldags folkupplysning, ni folkbildare! För pengar är inte längre vad vi tror.