Liberalkonservativt arv att förvalta

Kompensation för inkomstbortfall kom in 1916 i de svenska socialförsäkringarna. Vid olycksfall i arbetet skulle ett belopp utfalla som motsvarade 67 procent av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Den skadade verkmästaren skulle få mer än den skadade arbetaren och yrkesarbetaren mer än kroppsarbetaren. Här avvisade man tanken på ett bidrag lika för alla och stannade inför principen om kompensation för inkomstbortfall. Det blev en av hörnstenarna i svensk socialpolitik. Principen kom att gå igen i sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, ATP, mm.

Lagen togs under en ämbetsmannaregering ledd av högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Socialdemokraterna hade blivit det största partiet i andra kammaren och liberalerna det näst största; båda stödde lagen om skadeersättning enligt inkomstbortfallsprincipen. Ordförande i utskottet som beredde lagen var högerns Arvid Lindman och vice ordförande var socialdemokraternas Hjalmar Branting.

En marknadsliberal princip om att allas rätt att förbättra sin situation hade vid denna tid slagit igenom i hela samhället. Flytta till stan! Ta jobb i industrin! Utbilda dig i de nya yrkena! Det sjöd av utvecklingskraft i Sverige. Men en del yrkesval var osäkra, en del arbetsplatser farliga. Det var full fart framåt, men också en påtaglig risk att misslyckas i det nya.

Inkomstborfallsprincipen är en genial social uppfinning. Med den i bagaget kan man hela tiden frimodigt konkurrera om bättre jobb och högre lön. Den nivå man vid ett visst stadium uppnår garanteras av staten till en viss procent. Man kan hela tiden, även efter olyckor och otur, komma tillbaka och skaffa sig en högre lön, som i sin tur blir garanterad av staten. Man kan alltså som i det konservativa samhället alltid någorlunda väl behålla sin rang, dvs. den levnadsnivå man har, och man kan, som i det liberala samhället, hela tiden förbättra sin nivå. När olyckan är framme får man genom inkomstgarantin behålla ungefär sin invanda levnadsnivå, oavsett om den varit hög eller låg. Därmed finns en motvikt mot att hamna i depression och modlöshet.

Lindman var amiral, och flottan var det mest hierarkiska det borgerliga Sverige hade. Branting var "arbetarhövding", och ansåg det självklart att han hade hövdingens rätt till tribut från de sina. Det låg i tiden att hålla på hierarkierna i samhället. Vi möter i 1916 års lagstiftning en i grunden konservativ princip om att söka upprätthålla hierarkierna, en princip som nu skulle tillämpas på livsbanans svackor i det marknadsliberala samhället. Det gällde att bibehålla inkomstskillnaderna, inte att utjämna dem.

När den liberalkonservativa principen om kompensation för inkomstbortfall infördes i olika socialförsäkringar under efterkrigstiden förklarade de regerande socialdemokraterna att principen om inkomstskydd var socialdemokratisk ideologi. Men när Alva Myrdal till 1969 års partikongress gjorde fältropet "ökad jämlikhet" till socialdemokratins centrala budskap uppstod slitningar. Socialismens krav på jämlikhet i ekonomiskt utfall för samhällets olika grupper går inte ihop med en kompensation för inkomstbortfall enligt vilken de rika alltid får mer än fattiga.

På det sociala området finns inget finare i svensk liberalkonservativ tradition än inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Nu naggas principen i kanten. Man sätter allt lägre "tak" för att göra utfallet mer aptitligt för jämlikhetsfantasterna och fördelningspolitikerna. Det svenska samhällets förbannelse, den institutionaliserade jämlikheten, håller på att skörda ännu ett offer på sin destruktiva kurs.

Och moderaterna orkar inte hålla emot utan låter konservatismens stora bidrag till svensk socialpolitik nästan förtvina i partistyrelsens förslag till den kommande partistämman. Tänk er att moderaterna istället tar en rejäl strid för det svenska välfärdssamhällets historiska särart och högerns bidrag till den. Det skulle bli en strid mot centern, vänstersossar, och miljö- och vänsterpartister och mot jämlikhetsfanatiska grundskyddsförespåkare av alla valörer.

Då skulle några klarsynta välplacerade socialdemokrater bli moderaternas allierade. Är det kanske detta som skrämmer? Ett parti som inte insåg att socialdemokraterna var dess allierade i EU-valet utan utnämnde dem till huvudmotståndare kanske nu kan se klarare i socialpolitiken? För i socialpolitiken går idag en skiljelinje mellan ungefär samma grupperingar som i EU-politiken.