Opinionerna har inte mognat

Aldrig i min tid har folkopinionerna varit så skakiga och omogna, och därmed opinionsundersökningarna så missvisande. Folket gnäller idag ganska obehärskat, inte minst till opinionsundersökare och förrättare av EU-val. Många tycker att vi håller på att förlora vad vi hade, och att de inte har någon nyckel som riktigt passar till framtiden. Det är ett tidens tecken att omskolningskursen på AMS inte ger ett nytt jobb, bara 300 dagar till av reducerad a-kassa, som även den hotas av välfärdstatens finanskris.

Det är angeläget att opinionsundersökarna inte förvärrar de problem de undersöker. George Gallup framhöll ofta på 50-talet att man skall inte ställa en opinionsfråga till allmänheten utan att först fråga om folket hört talas om saken, lärt sig något om den, och talat med andra om den. Bara om dessa villkor är uppfyllda tyckte han opinionen var värd att ta på allvar.

För några veckor sedan gick opinionsinstitut ut och frågade om Ingvar Carlssons efterträdare utan att först fråga: Har du hört talas om Jan Nygren?...om Mona Sahlin?. Hur skulle den intressanta grupp svara som var så informerade att de kände till båda? Därom fick vi inget besked av opinionsmätningarna. Så de sa egentligen bara att Mona Sahlin var känd, och det visste vi förut.

Daniel Yankelovich, USAs ledande opinionsuttolkare, går längre än Gallup. Han menar i sin bok "Coming to Public Judgement" (1991) att vi inte har en seriös opinion som ledarskribenter, politiker och andra kan luta sig mot förrän folket förstått konsekvenserna av sitt svar på opinionsundersökarnas frågor.

Opinionsundersökare kan lätt få svar som visar att folk tycker att bilismen är ett hot mot miljön, och svar som visar stöd för att miljöfarliga utsläpp beskattas. Men rena helvetet bryter ut, inte minst i det miljövänliga Norrland, om politiker tar dessa opinioner till intäkt för att höja bensinskatten. En opinionsundersökning kan bara vara vägledande för politiker om den undersökt hur folk ser på konsekvenserna av sina opinioner.

Yankelovich menar att nästan alla opinioner går igenom sju stadier. Låt oss ta majoritetsopinionen om EU som en illustration.

1. Medvetande om problemet. Sverige ligger i Europa och blir alltmer beroende av resten av Europa; det kände vi på oss.

2. Känsla att något måste göras snart. Vi måste bestämma oss innan EU-tåget går. Det dröjer innan vi får nästa chans.

3. Jakt på lösningar. Skall vi fortsätta som förut, kanske med ökat samarbete med nordiska grannar, även när vårt beroende av EU blir större? Eller skall vi gå in i EU så att vi kan påverka det som händer där?

4. Motstånd genom önsketänkande. Vi är ju bättre på välfärd än andra, varför skall vi då gå med i EU? Eller vi kan säkert göra om EU så det blir som Sverige?

5. Valarbete. Här inser vi att det finns både fördelar och nackdelar med EU och vi börjar väga för och emot.

6. Tankemässig lösning. I detta stadium förstår vi "innerst inne" att EU när allt kommer omkring är bäst i det långa loppet. Och vi tror att landet kommer att gå med.

7. Det mogna omdömet. Vi är nu redo att känslomässigt och intellektuellt offra vad som krävs för att få en framtid i EU. Vi tror nu uppriktigt att detta är bäst för oss och för kommande generationer. Vi kan stå för denna åsikt i våra samtal också de dagar EU-nyheterna är negativa.

Opinionerna förblir skakiga och ostadiga om de inte når det sjunde stadiet. Jag misstänker att svensk ja-opinion, särskilt inom socialdemokratin, i långa stycken bara kom till stadium 5 och 6 före folkomröstningen. Organisationen "Ja till Europa" upplöstes dock efter valdagen innan det kritiska sjunde stadiet blev vanligt. Sällan har en investering i opinionsbildning slösats bort så totalt.

Folkomröstningen 1994 gällde om vi skulle gå in och påverka EUs utveckling. EU-valet 1995 gällde hur vi skulle påverka EU. Vi var gruvligt oförberedda på det senare. Det fanns väldigt få mogna opinioner i väljarkåren om valutapolitik, försvarspolitik, vetorätt i ministerrådet, och om en framtid av överstatlighet eller mellanstatlighet. En del av dessa frågor nådde aldrig det första stadiet av medvetande, annat fastnade i sökande efter lösningar och motstånd genom önsketänkande (stadium 3 och 4). Mediernas opinionsundersökningar är maximalt opålitliga på dessa nivåer.

Yankelovich föreslår att medierna när de publicerar en opinionsundersökning skall ange vilket stadium opinionen befinner sig. Det är kanske en orimlig begäran ur journalistisk synpunkt eftersom det komplicerar redovisningen. Men det är en rimlig begäran när man har tid och plats att utveckla analysen av opinionsläget, som i de göteborgska statsvetarnas monografier. Tyvärr finns frågorna som avslöjar opinionernas mognadsstadium nästan aldrig i dessa forskares frågeformulär.

Daniel Yankelovich fick i torsdags Helen Dinerman Award, det närmaste opionionsundersökarna har till ett nobelpris.