Två svenska dinosaurier

När jag betraktar ett land vill jag i första ronden ha en nästan astronomisk distans så att jag ser skogen och inte träden. Då kommer enbart de dominerande formationerna och den underliggande kulturella koden i fokus. För Sveriges del blir en sådan distansbild enkel. Den har bara tre drag. Här finns den socialdemokratiska formationen dvs. "rörelsen" med vidhängande statsmakt. Här finns wallenbergsfären, dvs lejonparten av exportindustrin och finanskapitalet. Och här finns jämlikheten som en radierande kulturell värdering. Resten av Sverige är grått och smått utifrån en astronomisk distans.

Vi har i dessa dagar bekymrade miner för att en tudelning har drabbat jämlikhetens land. Det går otroligt bra för den sfär som har exportindustrin, dåligt för hemmamarknad och offentlig sektor.

De båda dominerande formationerna i Sverige har dock liknande problem. De juridiska grundbultarna bakom dem har t ex dragits ut för den ena och kommer att dras ut för den andra.

Den socialdemokratiska apparaten agerar som den äger hela den offentliga sektorn fast dess andel av väljarkåren är en minoritet. Den behöll länge sin dominans med hjälp av första kammaren. Om inte första kammaren, vald i ett annat opinionsklimat, hade funnits hade det varit borgerligt regeringsunderlag i riksdagen ett par gånger under efterkrigsdecennierna. Men sedan 70-talets ändring av riksdagsordningen är socialdemokratin ute på osäkrare vatten och har två gånger förlorat regeringsmakten till de borgerliga.

Den wallenbergska apparaten agerar som om den äger exportindustrin fast den äger en liten minoritetsandel. Den behåller sin dominans bl a i kraft av A-aktier med högre rösträtt även när utlandsägandet som idag är större än det egna ägandet. När EU-regler en dag kommer för rösträtt i europabolag kommer också den sfären ut på mycket osäkrare vatten.

En otrolig energi läggs ned på att hålla ihop den socialdemokratiska rörelsen, och det blir mycket mindre energi över för ny politik. Den nuvarande politiska idétorkan inom socialdemokratin är uppenbar. Likadant är det inom wallenbergsfären. De stora ansträngningarna att hålla ihop företagsgruppen ger mindre tid och energi till industriell förnyelse. Man kör de gamla branscherna och köper på sin höjd ett Gambro och absorberar så sakteligen den gamla rivalen Gyllenhammar-Volvo.

De båda sfärerna bygger på lojalitet och sammanhållning inom ledarkretsen. Båda har försvagats genom oförmågan att behålla begåvningar och att utan restriktioner släppa in begåvningar utifrån.

Socialdemokratin är i botten en sekt. När företrädarna är utomlands vill de alltid missionera och omvända kollegor till ett (s)venskt betraktelsesätt. Försöken att exportera AMS-tänkandet till EU är typiskt. De har också i alla tider uppvisat en sekts djupa misstro mot kreativa avvikare och utomstående. Man har saknat önskan och fallenhet att rekrytera kompetens utanför de egna leden.

Wallenbergsfären är inte en sekt utan en feodal organisationsform vars företrädare är världsvana. Visst skall feodalherrarna, dvs direktörerna i bolagen, väljas efter kompetens. Men de skall också visa lydnad mot Huset Wallenberg och dess Investor. Det senare kriteriet riskerar att få allt lägre korrelation med det förra.

Det har utan tvivel funnits tider då det var en viss fördel för ett litet land som Sverige att ha ett koncentrerat industriellt ledarskap och ett koncentrerat politiskt ledarskap. Men fördelen blir en nackdel när ledarskapet blir inkompetent och mesigt genom internrekrytering och lydnadskrav.

Det har på senare årtionden rått en märkbar rädsla inför svåra men nödvändiga beslut i de två formationernas ledarskikt. Det senaste exemplet på mesighet från näringslivssidan är förslaget att ensidigt avstå från lockouträtten och hoppas på motpartens goda vilja. Mesigheten på den socialdemokratiska sidan avslöjas av partiledarvalet. Rörelsens problemen är tuffa men ingen tuffing har en chans.

Båda de dominerande formationerna i Sverige var för några år sedan mycket skuldsatta. Jag trodde ett tag att nu skulle de båda dinosaurierna äntligen lägga sig ned att dö, och livskraftigare former få en chans. Den offentliga sektorn lånade pengar för att slippa förnya sig. Den privata lånade pengar till rationaliseringar. De lån som storindustrin tagit utomlands kunde skrivas om till inhemska lån före 1990-talets (första?) kronkris. Idag räddar exportinkomsterna båda formationerna. De båda lever i symbios med varandra och uppskjuter den väntande döden. Under tiden hämmas Sverige.