Girighet klädd i kärlekens språk

När 1900-talet var ungt hade vår första stora generation av industriarbetare nått ålderdomen. De mindes hur fäderna hade blivit gamla. Fädernas arbetsplats, gården på landet, hade fortsatt att försörja dem. Men själva hade de helt andra förhållanden. När de blev gamla kunde de inte leva vidare på sin arbetsplats, fabriken. De behövde kontant pension, vad man på den tiden efter tyskt mönster kallade "arbetarförsäkring".

Men bönderna som var politisk starkast vid seklets början krävde samma pension som industriarbetarna. Och så blev det. Pensionen för arbetare, bönder och alla andra som blev 67 år genomfördes 1913 när liberalen Karl Staaf var statsminister.

Lagen om pension 1913 bröt med det utländska mönstret av pension till industriarbetare men inte till jordbruksbefolkningen. Det tidigare begreppet "arbetarförsäkring" ersattes i debatten med det nya begreppet "socialförsäkring". Den svenska pensionen gavs till alla, och kallades följdriktigt folkpension. Den var början till vår "generella välfärdspolitik", dvs likformiga offentliga utbetalningar och hjälpåtgärder utan prövning av mottagarnas privata ekonomi.

Beslutets bakgrund fanns i de olika grupper som sökte långsiktiga förmåner för sig själva hos staten. Här fanns fabrikörer inom SAF som pådrivare. De ville avlasta ansvaret för sina ålderspensionerade på staten. Här fanns arbetare och deras parti och fackföreningar som pådrivare. Långt ifrån alla i den första generationen arbetare i industrin hade orkat ta sitt ansvar att spara till ålderdomen, och de ville nu att staten skulle träda in med pengarna. Och här fanns de snikna bönderna. De visste hur man drog politiska slipstenar. Då som nu var arbetsfria kontantinkomster mycket mer värdefulla för landsbygdens folk som bor billigt och kan odla, fiska och jaga än för industrins och städernas folk.

Fattigvårdsförbundet menade att om statlig kontantpension gavs till alla äldre skulle en understödstagaranda breda ut sig i landet. Det skulle bli minskad arbetsvilja, minskad sparsamhet, minskat ansvar för barn att hjälpa sina gamla föräldrar. Förbundets protester innehöll också moraliska argument: "ovärdiga" personer som luffare, alkoholister, försumliga familjeförsörjare borde inte få pension av allmänna medel.

I riksdagen var emellertid den politiska enigheten total. Protesterna från Fattigvårdsförbundet klingade ohörda.

Vid ungefär samma tidpunkt på 1910-talet hade Vilfredo Pareto i Italien formulerat en allmän sociologisk teori om motiv och språk. Den hävdade bland annat att giriga handlingar gärna klär sig i kärlekens språk. Så också i riksdagen i Stockholm. "En kärlekens tanke förverkligar ...detta förslag", sade greve Hugo Hamilton från det nationella partiet i riksdagsdebatten om folkpensionen.

Nu efteråt är det lätt för modernt skolade samhällsvetare att se att beslutet om folkpensionen var en gruppegoistisk huggsexa för arbetsgivare, arbetare och bönder. De lärda samhällsvetarna undviker visserligen moraliserande ordval som "egoistisk huggsexa", och i Gordon Tulloch efterföljd kallar de processen "rent seeking". Men andemeningen är densamma.

1913 års riksdagsmän blev glada och stolta över beslutet om folkpension. Det är lätt att känna glädje när själviska beslut framstår som osjälviska. Och stoltheten låg i att det efterblivna Sverige plötsligt blivit först på plan med en ny form av socialpolitik.

Dimmorna lägrade sig snabbt över all "rent-seeking" i 1913 års pensionsbeslut. Folkpensionen kom med tiden att framstå i ett förklarat skimmer som en obefläckad avelse av den svenska generella och rättvisa välfärdspolitiken.

Folkpensionen blev dyr eftersom staten också måste betala till dem som inte behövde stöd. Och dyrare blev den med stigande medellivslängd och besluten om sänkt pensionsålder. År 1910 fanns det 260.000 personer som fyllt 65 år i Sverige. Nu, 1995, är det 1.540.000 personer. Vårt offentliga pensionssystem måste reformeras. Folkpensionen skall försvinna som namn och uppgå i den nya allmänna pensionen, den som skall ha rakare rör mellan inbetalningar och utbetalningar.

Det finns element av girighet och själviskhet bakom de flesta av våra älskade välfärdsprogram, även om de inte alltid är så uppenbara som i fallet med folkpensionen. Låt oss visa i vår nuvarande socialpolitiska debatt att vi lärt något av historien. Idag är det särskilt angeläget att avslöja själviskheten hos de populister som motsätter sig alla förändringar i socialpolitiken.