Korruption

Man kan inte skriva korruptionens historia. Den enda historia som kan skrivas är om avslöjad korruption. Det konstaterade den amerikanske publicisten Walter Lippmann.

Korruption finns när ämbetsmän tar mutor. Korruption finns när de idkar utpressning för att bevilja nödvändiga lov att bygga eller driva verksamheter. Korruption finns också på hundratals mer subtila sätt. Alla som är satta att styra i det allmännas intresse styr nämligen alltid också i eget intresse. Man skaffar fördelar på jobbets och skattebetalarnas bekostnad, fixar utnämningar, extraknäck, prylar, förmåner och förturer åt sig själv, släktingar, vänner eller partikamrater. Och man spionerar på rivaler och motståndare. Makt korrumperar, alltid och överallt.

I USA är korruption ett stort ämne för journalistik, juridik och samhällsforskning. Det finns kurser och läroböcker om korruption; en vetenskaplig tidskrift heter "Corruption and Reform". I varje mandatperiod blir det någon i en amerikansk regering eller dess omedelbara närhet som hamnar i fängelse för korruption. Ett land som USA som systematiskt engagerat sig för att avslöja korruption framstår för naiva betraktare som ett korrumperat land.

Svenska samhällsvetare har i alltför hög grad varit statens prästerskap för att ta upp ämnet korruption till forskning och undervisning. En sådan fin stat som vår har ingen korruption, eller hur? Det tillhör svenskens illusioner att korruption endast finns i USA, Italien, u-länder och diktaturer. I verkligheten finns det mer tillfällen till korruption ju större den offentliga sektorn är, och på denna punkt ligger vårt land i toppen.

Den enda svenska forskare som brukar citeras i vetenskapliga verk om korruption är Gunnar Myrdal. Hans idéer finns omtryckta i ett tusensidigt samlingsverk "Political Corruption: A Handbook" (Transaction Publishers, New Brunswick NJ, 1989). Hans bidrag gäller dock inte korruptionen i Sverige utan i Indien. Han tillhör dem som observerat att det tar en eller ett par generationer innan ämbetsmän från lantliga släkter eller traditionella gemenskaper säger adjö till föreställningen att det är extra moraliskt att använda sitt ämbetes resurser till att hjälpa de sina. Ibland har jag frågat mig om socialdemokraterna i Sverige nånsin sagt adjö till denna idé; den frågan ställde inte den gode Myrdal.

Bondeförbundstyrda kommuner var länge de mest korrumperade i Sverige, om man kan tro gamla årgångar av Sunt Förnuft från den tid då Skattebetalarnas Förening ägnade sig att påvisa slöseri med skattemedel. Ämbetsmannatraditionerna lever fortfarande i huvudstaden och i residensstäderna. Utan att medarbetarna hojtar kan däremot förtroendemän eller ämbetsmän i många lantliga kommuner eller verk utlokaliserade utanför residensstäderna manipulera med kontrakt, gömma oberättigade förmåner i klumpfakturor, dela upp jobb i små bitar så att ärendet inte behöver föredragas i vanlig ordning, använda dotterbolag att kringgå lagar om offentlig förvaltning, och hundratals andra mer eller mindre lagliga tricks. Kärleken till familj, bygd eller politisk rörelse är något vackert, men, liksom den stora offentliga sektorn, bäddar den för korruption.

Nu korrumperas som bekant inte alla som förvaltar skattemedel, trots att de älskar sin familj och sin rörelse och saknar juridiskt utbildade ämbetsmän bland förfäderna. Ofta nog tycks det vara situationen som avgör. Vanliga människor kan utsättas för ovanliga frestelser, till exempel när det finns en massa pengar inom räckhåll och bevakningen och revisionen är otillräcklig.

De svenska statsvetarnas försummelser att studera korruption står i kontrast till vad liberala eldsjälar som Vilhelm Moberg åstadkom för fyrtio år sedan och vad de stora redaktionernas journalister nu börjat göra. För några år sedan var det mest fusk med reseräkningar och extravagans med krognotor som fyllde mediernas bevakning. Nu har det blivit bostäder och fallskärmar. Den mediala dramatiken byggs upp i tragedins trappsteg: trovärdiga personer får träda fram som anklagare och åkallare av högre värden. Privata synder dras fram i ljuset. Medierna tävlar om att driva offret från ämbetet. Hela spelet har sensmoralen att klargöra och upprätthålla folkets förväntningar på sina ämbetsmän.

I Sverige tycks avslöjanden om korruption mer sällan leda till åtal och dom. Vår juristkår har inga initiativrika, populära hjältar i jakten på korruption. Sådana finns däremot bland kollegorna i Italien, Spanien och Frankrike.

Har korruptionen ökat i Sverige? Ja, den avslöjade korruptionen har ökat och kommer att öka i takt med att journalister blir duktigare och statsvetare och jurister vaknar. Vi vet tyvärr ingenting om huruvida den faktiska korruptionen också ökat.