Svenska svergländare och andra

För inte så länge sedan, mindre än tvåhundra år tillbaka i tiden, var vi ett rike och inget annat. Nu är vi inte bara ett rike utan ett folk. Vi har fått en samlad identitet som svenskar. Vi är inte i första hand anhöriga i en släkt som bor i Sverige. Vi hör inte bara till en gård eller en by, en stad eller ett landskap som ligger i Sverige.

Vår förändring har dokumenterats i länsmuseer, och i ett rikstäckande museum som kallas Nordiska fast det är helsvenskt. Vår bakgrund och vardagshistoria finns i vad som länge kallats "etnografiska" samlingar. Det nu vanliga ordet "etnisk" hänvisar också till historiska och kulturella arv. Vi har utvecklat en svensk etnisk identitet.

Vägen till vår etniska identitet har kantats med olika markörer. Här finns blågula flaggor, nationella sånger och gudstjänster, punsch och skryt, ärans och hjältarnas språk, konungens närvaro, äventyr i forskning och upptäcktsresor, folkrörelser, historieforskning och historieförfalskning, skolresor till huvudstaden, världsutställningar, kultur- och idrottsevenemang som visat det bästa av Sverige. Dessutom en svensk samhällsmodell med inbyggt världssamvete.

För den svensk som inte kunde hänga med i alla svängar var det i alla fall lätt att uppskatta svensk natur och den ljuva svenska sommaren. Allt som allt, under resans gång blev vi mer än invånare i Sverige, vi blev etniska svenskar, annorlunda än alla andra folk och medvetna därom.

Det blev väldigt svenskt att kapitalister och fackföreningar enades i en lovsång till arbetet. Neutraliteten blev helig. Välfärden blev offentlig och generell och inkomsttrygg. Socialdemokratiska idéer styrde även när borgare regerade.

Det är emellertid svårare att sjunga arbetets lov under massarbetslöshet i en konjunkturtopp och när folket börjar hålla med Carl Bildt om att AMS-jobb inte är riktiga jobb. Att försvara välfärdsprogram som finansieras med lån skapar en depression i själen lika överväldigande som den höga räntan. Den gamla neutraliteten har inga makter att vara neutral emellan, och vårt starka försvar känns mindre angeläget. I våra dagar sker en upplösning av en svensk identitet baserad på allas arbete, offentlig välfärd och nationell självtillräcklighet.

Till vår svenska mentalitet kom också att höra ett förnekande av betydelsen av etniska skillnader, något som gjort invandringen till ett större problem än den behöver vara. I forna Jugoslavien och längs Rysslands sydgräns ser vi hur människor strider och blöder för sin släkt, sin hembygd, sin tro, sin historiskt givna uppfattning om sig själva. Vi i Sverige har svårt att förstå dessa etniska konflikter. Vi betraktar dem som något primitivt som mänskligheten fortast möjligt borde lämna bakom sig. Det ansvar för det förgångna och det kommande som de stridande visar är obegripligt för oss. Deras mod ser vi som motbjudande dumhet. Deras nationalism är en förlorarnas religion. Hela idén med etniska konflikter verkar irrationell. Svenskar är en etnisk grupp som inte tycker att etnicitet bör leda till konflikt. Vi gav upp Norge 1905, vi framhärdade inte om Åland 1919.

De senaste fyrtio åren har till vårt land kommit betydande etniska grupper: finnar, turkar, olika balkanfolk från vad som en gång var Jugoslavien, iranier, och många andra. (En del har för övrigt importerat sina gamla etniska konflikter till oss.) Vi kallar dem utlänningar. Men det är oegentligt eftersom flertalet numera är svenska medborgare. I Sverige finns etniska svenskar "svennar" kallas de ofta av de utlandsföddas tonårsbarn och ett antal andra etniska medborgargrupper "svartskallar" kallas de som oftast. Det är dåliga ord för väsentliga etniska identiteter.

Ordet "svensk" har blivit ohjälpligt etniskt. Vi saknar därmed ett samlande ord för Sveriges innevånare och medborgare. Vi behöver tala om "svergländare": svenska svergländare och finska svergländare, turkiska, iranska etc svergländare. Ett sådant språkbruk skulle underlätta samvaron och förståelsen. I USA är man "amerikan", och det är meningsladdat och fint, finare än att vara svenskamerikan eller tyskamerikan. Om vi hade ett motsvarande ord skulle vi trots alla etniska skillnader ha en gemensam identitet som svergländare.

Men "svergländare" låter konstigt och "sverigisar" är ännu värre. Vem kan hitta det förlösande ordet? Svenska akademin? Eller någon tonåring i Tensta?