Det öppna torget

Det finns ett japanskt kortpoem med vidhängande underskön teckning:

"Många vägar leder till bergets topp,
men samma måne lyser däruppe".

Denna insikt sprids nu i moderaternas eftervalsdiskussion. Mellan raderna i Per Unckels och hans analysgrupps rapportering framgår att partiet håller på att överge älsklingsidén, signerad Bildt och Westerberg, om "den enda vägen". Det går flera vägar till bergets topp.

Kds-arna som snart tar över efter frikyrkopastorer och predikande lekmän i sitt parti har sin väg klar. Den följer den väl upplöjda fåra av kristen humanism som genomsyrar kontinentens medelvägspartier.

De unga centerpartisterna som väntar att få ta över efter Olof Johansson har sin stig; den drar genom städer, inte bara genom landsbygden. Deras idé att storstaden måste reformeras har fått näring i den växande insikten att storstäderna inte längre framstår som lysande blickpunkter för handel, utbildning och kultur. De har också blivit blickpunkter för bensinmiljö, brottslighet, ligor, knark, arbetslöshet, bidragsberoende mm. Det har alltid funnits storstadsproblem av dessa slag, men på senare år har de blivit så påtagliga att storstäderna riskerar att bli belastningar snarare än tillgångar för samhället.

Per Åhlström i Nya Norrland (9/1) minns en bortglömd väg för socialdemokraterna från tiden då man hade kooperativa sjukkassor och arbetslöshetskassor: "Arbetarrörelsen måste bygga upp egna trygghetssystem som står fria staten och som kan stå för kontinuitet och trygghet över både ekonomiska och politiska konjunkturväxlingar....När allt mer av de offentliga försäkringarna finansieras av 'egenavgifter' ..vore det bättre om dessa...gick till av rörelsen ägda och kontrollerade försäkringar än till statskassan." På välfärdens område, men inte på näringslivets varu- och konsultmarknad, är gillesocialismen utan tvivel ett attraktivt alternativ till Anna Hedborgs statssocialism och Bo Könbergs landstingskommandoekonomi.

Idéer som dessa tillhör framtiden. Moderaterna har snuddat vid dem alla, men sällan lyckats göra dem levande. Nu skall partiet bli ett "öppet torg", heter det i Unckels rapport. Bättre sent än aldrig. Den moderata intoleransen har hittills gällt alla starka politiska idéer som inte partiledningen accepterat eller ansett sig kunnat styra. Partiet ville inte räcka ut handen till Birger Ekstedt och Levi Petrus på 60-talet, och kds bildades. Den kunde inte uppmuntra Anders Wijkman på 80-talet; nu blir han ledande i folkpartiet. Den kunde inte hantera Ian Wachtmeister på 90-talet, och nyd bildades. Och vi har nyligen affären Björn von der Esch. Det öppna torget blir en kulturrevolution bland moderaterna.

Bilden av det öppna torget tillhör Medelhavsregionen. På våra breddgrader passar en "stor galleria" bättre, åtminstone om den är organiserad som Sturegallerian i Stockholm med trånga restauranger och platser där man kan stå och dricka öl på vägen hem från jobbet. På sådana ställen bildas opinion. Dit borde politiker gå och lyssna istället för att hålla torgmöten där de briljerar som personer som vet allt och besvarar frågor i en högtalare.

Det finns inte så många öppna opinionsodlingar nuförtiden. Före vår tid var kyrkbacken platsen för det stora tankeutbytet. Sen fungerade fabrikernas omklädningsrum som opinionstorg, och om man var ivrig kunde argumenten fortsätta när man cyklade hem. Nu finns det inte längre många som arbetar på fabriker där man måste byta om. Och på hemvägen sitter man omsluten av sin bil och kan inte prata med de andra. Våra fåtaliga samtal i samhällsfrågor bestäms för övrigt allt mindre av vad vi har på hjärtat och allt mer av vad vi tagit åt oss från massmedier, framför allt TV. Där kan man få veta allt om "de drabbade". Resultat blir en hög nivå av indignation bland väljarna, inte en hög nivå på deras politiska samtal.

EU-kampanjen skapade många kontakter tvärs över partigränserna, särskilt bland de yngre. I dessa ekumeniska gemenskaper levde de politiska samtalen. När sympatisörer från olika partier arbetade för en gemensam sak fanns "det öppna torget". Om något sådant kan fortsätta åren efter folkomröstningen kan Sverige på olika vägar nå bergets topp.