Julen ger en av tidens rytmer

Skillnaden mellan årstiderna är stor på våra breddgrader: mörker och kyla på vintern, ljus och värme på sommaren. Det påverkar nordbornas humör. Vi fylls av hopp på våren, tror på sommaren, blir besvikna på hösten, och pessimistiska på vintern.

Själv blir jag ohämmat pessimistisk i mörkret i vinterlandet. Från salongens mörker förefaller spelet på den svenska offentliga scenen som en ohygglig tragedi. Här har näringslivet fått faderns starka roll och välfärdssystemen moderns välsignade roll. Och demokratin är den unge, framgångsomsusade hjälten. I min pessimism skriker jag till aktörerna på scenen: Ser ni inte att ynglingen dödar sin far och gifter sig med sin mor, och att det slutar i elände! När våren väl kommer kan jag inte begripa varför jag var så pessimistisk och tycker att Sverige trots allt är en festlig om än något absurd komedi.

Ovanpå årstidernas rytm läggs andra rytmer. Sedan 1200-talet har Europa haft en rytm i kyrkoåret. Julen med förberedelse i advent och uppföljning med trettondag. Påsken med förberedelse i fastan och efterspel av glädjeveckor som slutar i pingsten. Sedan den långa festlösa trefaldigheten då tron skall stärkas inför höstens domsöndag, innan det är dags för advent igen. Den som år från år följde denna rytm kunde säga "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn". Det finns inte många svenskar som lever kvar i denna rytm och i detta språk. När Estonia-katastrofer inträffar blir vi hänvisade till s k krisgrupper som talar ett torftigt psykologiskt terapispråk.

I det moderna samhället dränks kyrkoårets rytm av andra. Inom ekonomin har vi konjunkturcyklar och avtalsrörelser. Inom politiken har vi valrörelser.

Avtalsrörelserna etablerade den allt längre semestern, den mest omtyckta av vårt livs rytmer. Den gav också stora delar av svenska folket ett schema för inkomstökningar. Vi har inte märkt mycket av avtalsrörelse de senaste tre åren. Rytmen försvann i en paus som kallas Rehnberg. Men på nyåret slår trummorna igen. Det blir en svår uppgörelse eftersom stora exportinkomster finns hos en del privata arbetsgivare och stora skulder finns hos de offentliga arbetsgivarna. Mer än tidigare finns också trycket att höja kvinnolöner till männens nivå. Under Rehnbergpausen har vår ekonomi integrerats alltmer med närbelägna låglöneländers som Polen och Baltikum. Ingen effektiv lagstiftning finns som hindrar de offentliga fackföreningarna att stoppa servicen till den breda allmänheten tills politikerna ger efter för lönekraven. De arbetslösa som har blivit många sen sist har ingen fackförening som helhjärtat strider för dem. Alltsammans är så svårt att det nog är dags att avskaffa hela idén med en avtalsrörelse. Mycket få andra moderna länder har sådana.

Valrörelserna däremot kan vi inte överge utan att överge demokratin. De byter nu treårstakten. Borgerligheten som är gråtfärdig efter senaste valet -- den har aldrig nånsin gjort ett så dåligt val -- får vänta fyra år på en ny chans. Socialdemokraterna nollställer allt som går att nollställa av Bildtregeringens politik. De har en enfaldig syn på växlingar vid makten, demokratins stora rytm. Om alla maktväxlingar leder till återställning skulle världens över 100 demokratiska stater ha en ryckig politik helt oförenlig med välstånd och stabilitet.

På senare år har en helt ny rytm kommit in i vårt lands politiska liv. Den överröstar både avtalsrörelse och valrörelse. Det är en oregelbunden, ångstladdad, synkoperad rytm som kallas räntekriser.

För att betala de offentliganställdas löner och betala de av riksdagen lagstadgade bidragen lånar statsmakterna enorma belopp. Långivarnas huvudmän, agenter och rådgivare grips periodvis av stor oro över summornas storlek och snabba ökning, och då kräver de högre räntor. En del av denna oro är rationell, en del är masspsykologi. Ingvar Carlssons förra regering drabbades av en sådan kris våren 1991. Han lugnade då långivarna med det överraskande beskedet att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Regering Bildt drabbades hösten 1992 av en kris symboliserad av en ränta på 500 procent som ledde till en helt oanad uppgörelse över blockgränsen om åtstramningar. Räntekriser har det goda med sig att de kan göra "det politiskt omöjliga" till den bästa politiken.

Vi kommer förr eller senare att drabbas av en ny räntekris. Den kan utlösas av händelser utomlands, av en ansvarslös avtalsrörelse här hemma, av ny statistik om inflation, av ett normalt uttalande av någon av regeringens välfärdsfundamentalister. På sina kammare bör Ingvar Carlsson och Carl Bildt redan förbereda sig på vad som skall bli ett nytt politiskt genombrott för landets bästa när nästa räntekris drabbar oss.