Hur vet man att ett land är en demokrati?
Ett enkelt svar är att i en demokrati lämnar de styrande regeringsmakten när de förlorat ett val. Ingvar Carlsson avgick 1991 och lämnade över till valets segerherre, Carl Bildt. Det omvända kan äga rum i höst. Alltså är Sverige en demokrati.
Fullt så enkelt är det dock inte. Medborgarna måste kunna informera sig och diskutera sig fram till om de vill ha en ändring vid makten. I en demokrati skall valen därför äga rum med yttrande- och mötesfrihet och demonstrationsrätt. Alla vuxna skall ha rösträtt i valen. Omröstningen skall vara hemlig. Och majoritetens röst skall vara utslagsgivande. Också i dessa avseenden är Sverige en demokrati. Så långt är alla eniga.
Men enigheten om demokratin tar slut vid punkten att ingen skall få regera mot folkets vilja när en ny mandatperiod börjar. Sedan går resonemangen i tre olika riktningar.
Den första och äldsta tankelinjen säger att i en demokrati måste regeringarna också genomföra väljarmajoritetens önskemål. De högröstade som vill att genomförandet skall ske bums företräder gallupdemokrati och populism. En mera sofistikerad version av tanken på demokratin som verkställare av folkviljan låter så här: Samhället förändras och moderniseras. Då uppstår nya klasser, behov och intressegrupper. De politiskt aktiva inom dessa grupper utvecklar politiska krav. De demokratiskt valda politikerna förverkligar dessa aktivisters idéer, t ex genom nyordningar, bidrag eller favörer i lagstiftningen.
Denna procedur att förverkliga folkviljan i demokratisk politik har genomsyrat socialdemokratin. Partiledaren skall inte vara en härförare utan en ordförande som "lyssnar på rörelsen". Om en s-regering har egna förslag skall de "förankras" i rörelsens grupperingar innan de genomförs. Många samhällsvetare har övergivit denna syn på demokratins arbetssätt. När Carlsson också gjorde det i frågorna om skattereformen och medlemsansökan till EG uppstod svårigheter. Partiaktivisterna "kände inte igen sitt parti" som det heter i eftervalsanalyserna.
En andra tankelinje om demokratins funktionssätt härstammar från ekonomen Josef Schumpeter. Demokratin är en konkurrens mellan eliter och att väljarkåren fungerar som jury i denna kamp. Det är eliternas idéer som blir politikens huvudsakliga innehåll, inte juryns. I Sverige introducerades denna och liknande uppfattningar om demokratin av professor Leif Levin. De passade bra in i vår politiska retorik. Är det affärseliten med SAF, facket med centralorganisationerna LO, TCO, eller bondekorporationen med LRF som skall få ockupera statsmakten? Så kunde man mycket väl fråga när Fälldin utmanade Palme på 70-talet.
Den tredje tankelinjen har utvecklats av samtida historiker, statsvetare och sociologer: Paula Baker, Hugh Heclo, Seymour Martin Lipset, Theda Scocpol, Charles Tilly. I sin forskning finner de att den utslagsgivande eliten trots allt är politikerna själva och statstjänarna. Staten, bemanningen i förvaltningen och rekryteringen av chefer, påverkar politiken mer än något annat. Förändringar i politiken skulle alltså bero mindre på hur folkviljan skiftar eller hur eliterna utvecklar sitt tänkande, och mer på hur statsmakten själv utvecklas och påverkar partiapparaterna och de offentliganställdas situation. Bland politiker och offentliganställda finns det konkreta politiska nyskapandet. Demokratin kan acceptera att så är fallet, men kräver att resultatet av denna kreativitet underställs väljarna i allmänna val.
Regeringen Bildt har förvisso fått enstaka idéer från gräsrötter och enstaka idéer från SAF och LRF. Men dess stora idéer kommer från egna analyser, internationella utblickar, egna experter, kommissioner av Lindbecks typ. Bildt är inte en ordförande som Carlsson utan en härförare, en ledare. Han lyckades tidigt få regeringen enig om hur den ekonomiska verkligheten såg ut. Med denna krisbedömning som grund kunde regeringen bli ovanligt kreativ: EU-avtalet, säkerhetspolitiken, skolan, universiteten, radio-tv, privatisering av statliga företag, småföretagens beskattning, dubbelbeskattning av aktieutdelning, utbetalningen i klump av kommunala statsbidrag, ungdomsarbeten, pensionssystem, riksdagens arbetsformer, mm. Det mesta kan inte beskrivas som beställningar från väljarkåren eller närstående eliter, det är egna initiativ.
Nu skall allt detta bedömas i demokratisk ordning i valet i september. Folkets beslut gäller om regeringen skall avgå eller sitta kvar.
Sedan tio år tillbaka är majoriteten av väljarna i vårt land offentligförsörjda. De senare stöder därför gärna förslag som utvidgar den offentliga sektorn och som ökar de offentliga transfereringarna. De är egentligen jäviga, men ingen medborgare kan förklaras jävig i allmänna val. I de kärva tiderna har regeringen Bildts ovanligt stora politiska kreativitet visat att politik handlar om mer än ökade bidrag. Väljarnas uppgift 1994 är att göra en rättvis bedömning av denna för Sverige ovanliga situation. Och på valdagen är folket suveränt och dess bedömning gäller.
© 1994 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.