Hans L Zetterberg
Svenskarna och våra hövdingar
Det är dåligt med återväxten efter våra hövdingar. Gyllenhammar var en stor hövding som föll förra veckan. Gyll är ingen värdig efterträdare. Han är en orm som bet sin chef. Man har svårt att minnas de andras namn som fällde Gyllenhammar. En var en härdad försäkringsman i Stockholm utan industriell erfarenhet som en gång skrev placeringsreglementet till löntagarfonderna. En annan var en känslostyrd ordförande i aktiespararna vars medlemmar borde ha sålt sina Volvoaktier om de trott på honom. Här fanns före detta Volvodirektörer med ärorika dagar annodazumal i bolagets tjänst, som inte ville se att framtiden kräver ett annorlunda Volvo än det som fanns på deras tid. Här fanns en kommunalpolitiker i en AP-fondstyrelse som plötsligt skulle ta ställning till problemen med transportbranschens framtida internationella struktur. Här fanns den självgode näringslivsreportern i Svenska Dagbladet som är bättre på att göra tabeller och diagram än att skriva text med sansade slutsatser. Och här fanns TCO-chefen, lika vanligt förekommande som fjantig. Och här fanns SACO-anslutna civilingenjörer utbildade på Chalmers som fördärvats av den svenska skolan och aldrig lärt sig franska. Ingen av de nämnda kan ersätta Pehr G Gyllenhammar.
Ingen kunde ersätta Olof Palme när han mördats av en ännu okänd usling. Än idag framstår Ingvar Carlsson som en stor chefs duktige men färglöse assistent. Ingen ersatte heller Marcus Wallenberg, men Peter Wallenberg har vuxit mer med tiden än vad Ingvar Carlsson gjort.
De senaste tjugo åren har sett två nya eliter växa fram i vårt land. Den ena är fackföreningseliten. Stora förhoppningar knöts en gång till att i deras led skulle man hitta de nya rejäla ledarna. Modellen hette Gunnar Sträng. Det blev inte så. Löntagarfonderna kunde inte dra fram nya affärsbegåvningar från arbetarleden. Stig Malms inblandning i affärsledning diskrediterade honom bland de egna och ledde i fredags till hans nesliga avgång.
Liksom Gyllenhammar var Malm jagad av medierna. Toppredaktörerna är den andra nya eliten. Medierna säljer sin produkt genom att bygga upp medlemmar ur andra eliter till stjärnor. Sedan får redaktionerna samvetskval över att de medverkat till ojämlikhet genom att utnämna hjältar. Så drar de grymt ner samma personer som de tidigare byggt upp. Båda stegen i proceduren hjälper upplagan och tittarsiffrorna.
Bo Berggren har förutsättningar att vara en stor hövding. Han har för egen del insett hur det går till: "Man måste vara varsam med sin roll. Medial upphöjelse bidrar bara till att öka fallhöjden. Jag accepterar min roll som dräng och vill inte framstå som något annat". (VA nr 48) Men hur skall folket kunna se sina ledare när medierna vill hugga huvudet av dem och tvingar dem att huka sig och leka drängar? Och den som hukar sig och spelar dräng blir aldrig hövding.
Det finns inte mycket material till hövdingar att hämta ur den nya fackföreningseliten och den nya mediaeliten. Inte ens om de samverkar. När ingen ur den gamla affärseliten ville bli direktör i en löntagarfond vände sig facket till näringslivsjournalister. De blev inte så lyckade som fonddirektörer.
Förr i världen rekryterades hövdingarna från adeln. Visade någon ofrälse prov på ovanligt ledarskap blev han vanligen adlad. Adeln hade en internationell utblick som allmogen saknade. Jämlikheten och självgodheten i Sverige ställer numera svåra villkor för hövdingar av alla bakgrunder, särskilt för internationalister och adliga. Adeln själv skäms för Ian Wachtmeister (ätt nr. 25 i Riddarhuset). Nu har det gått illa för Pehr Gyllenhammar (ätt nr 776). Hur länge skall Carl Bildt (ätt nr 678) klara sig, den ende hövding av denna kaliber vi ännu har? Gyllenhammars öde förskräcker när Bildt skall söka vår fusion med EU.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.