Hans L Zetterberg
Civilsamhällets seger och kris
Öst- och Centraleuropa har betydligt längre erfarenhet av kommunism än av demokrati. Kommunistpartierna besatte inte bara staten och socialiserade företagen och kollektiviserade jordbruken. De tillät inte heller några självständiga grupper mellan staten och hushållen, det vi kallar "det civila samhället". Fackföreningar blev organ för enpartiväldet. Även en lokal idrottsförening måste göra sin nominering av ordförande i samråd med det statliga riksidrottsförbundet. De godkända personer som fick leda myndigheter, företag och sammanslutningar blev en härskarklass, "nomenklaturan".
I Polen kollektiviserades inte bönderna och partiet fick aldrig full kontroll över kyrkan; en del av civilsamhället överlevde. Landet hade därför en förutsättning att bli det första att kasta av sig kommunismen.
Kommunisterna kunde inte undertrycka alla människors integritet. Systemet baserades på lögner. Officiellt stödde kommuniststaten mänskliga rättigheter och frihet och ställde upp för arbetarna. I praktiken brydde man sig inte om mänskliga rättigheter, undertryckte friheten och sög ut arbetarna. Sådant visste medlemmarna i Solidaritet, och de kunde i sina gemenskaper utveckla ett eget sätt att tala om dessa ting som genomskådade nomenklaturans klichéer.
Även enstaka intellektuella kunde, som Vaclav Havel beskriver det, "leva i sanning". De behövde då stöd i små gemenskaper, "ett andra samhälle" baserat på "antipolitik" (Adam Michnik), "öar av positiv avvikelse" (Jan Carnogursky), eller "en parallell samhällsordning" (Vaclav Benda). De nya gemenskaperna innefattade ambulerande universitet, egna informationsnätverk ("samzidat"), eget fromhetsliv, eget konstliv, självständiga fackföreningar, etc. Det blev detta nya civilsamhälle som genomförde den fredliga revolutionen mot kommuniststyret.
Vi vet från Västeuropas historia att ett vitalt civilsamhälle är en förutsättning för demokratin. Varför gick demokratin under tre gånger i Frankrike och ersattes av en diktatur medan demokratin i England fortsatte att fredligt utvecklas? Den franske historikern Eli Halévy fann svaret. Frankrike var fattigt på självständiga organisationer mellan staten och hushållen. I England var man rikt utrustad med självständiga klubbar, affärsorganisationer, privata välgörenheter, religiösa församlingar, etc. Här lärde man sig möteskultur, omröstningar, och att leda under demokratiskt ansvar. I dessa grupper bildades handfasta opinioner. Några av dessa opinioner kunde vara kritiska mot staten, men man vågade ändå uttrycka dem eftersom det fanns stöd från en grupp likatänkande. Tidigt bildades partier som kunde samla civilsamhällets problem och åsikter och föra in dem i den politiska processen. Vi fick senare samma erfarenhet i Sverige. Folkrörelserna, vårt civilsamhälles stoltaste skapelser, blev en skola för den politiska demokratin.
I dagens Öst- och Centraleuropa finns en stor paradox: det framgångsrika civila samhälle som kunde störta kommunismen är otillräckligt för att upprätthålla demokratin. Det byggde på en negation av kommuniststyret -- anti-politik var ordet -- och dunstade bort när kommunistisk politik dunstade bort.
Man upptäcker nu att ett nytt civilsamhälle ingalunda uppstår automatiskt när staten släpper sitt grepp. På de flesta håll saknas ännu motsvarigheterna till Västeuropas arbetsgivarföreningar som förhandlar med fackföreningar, handelskammare, branschföreningar, frivilla humanitära organisationer, sällskapsklubbar etc. Partiernas gräsrotsorganisationer är också mycket dåligt utvecklade.
Privatiseringarna kommer -- om de får fortsätta -- att i sinom tid skapa en medelklass med en livsstil förankrad i ett civilsamhälles många gemenskaper. I flera länder i Central- och Östeuropa är emellertid företrädare från den gamla nomenklaturan reellt eller formellt tillbaka vid makten. I Bulgarien och Rumänien har de inte startat någon privatisering att tala om. Hur det i verkligheten, inte i retoriken, går med den utlovade fortsatta privatiseringen i Litauen och Polen återstår att se. I alla östländer utom i det forna DDR och i den tjeckiska republiken går privatiseringen allt långsammare.
Takten i privatiseringen bromsas av både vänsterns och högerns ideologier. Vänstern drömmer om en "tredje väg" som är både rättvis och effektiv, statligt planlagd och marknadsmässig. Den kristdemokratiska högern har idéer om en "social marknadsekonomi" i vilken marknadens rikedomar skall gå till de svaga grupperna. I östra Tyskland har den visat sig handla mer om bidrag från Bonn än om egen intjäningsförmåga på marknaden.
Förlusten av tempo i privatiseringen bromsar framväxten av medelklassen och dess civilsamhälle. Chanserna att en demokrati av västeuropeisk typ skall överleva och utvecklas blir därmed mindre.
Öst- och Centraleuropa är inte lika glamorösa idag som under revolutionens år 1989. Men det är angelägnare än någonsin för alla de organisationer som utgör civilsamhället i Västeuropa att göra mer för att snabbt få igång sina motsvarigheter i öst. Revolutionens eget civilsamhälle har nämligen tagit slut.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.