Hans L Zetterberg
Fem pärleportar för invandrare
I USA bodde jag som student på 40-talet och sedan som utvandrare från Sverige från och med nyåret 1952. Enligt den tidens visumlag fick min dåvarande amerikanske svärfar gå i borgen för mig ifall jag skulle falla det allmänna till last. Det var alltså ingen opersonlig socialbyråkrati med skattemedel som var min garant utan en kär person av kött och blod som skulle svara för mig med egna medel. Jag blev naturligtvis oerhört angelägen att visa att jag klarade mig själv. Efter ytterligare en termins studier finansierad med udda jobb fick jag en drömbefattning som lärare vid Columbiauniversitetet i New York. Jag var framme, hade mitt gröna kort, och livet lekte.
Jag levde sedan halva mitt vuxna liv som invandrare i USA. Som alla invandrare upptäckte jag att det finns inslag av tragik i bytet av land. Det var nätter av gråt, längtan efter föräldrar, syskon och ungdomskamrater, längtan efter en käresta som kunde tala svenska, en plötslig längtan efter strömmingsflundror och annat svenskt. Men inslagen av tragik i min invandring blev få och korta. Det mesta var ljust.
Med den bakgrunden är jag kritisk till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag skäms över att den är besatt av idéer som gör inslagen av tragik i byten av land onödigt många och onödigt långa. Vi tvingar in invandrare i våra mest stelbenta och klumpiga system, nämligen det gamla folkhemmets bostadspolitik som leder dem till långt förläggningsboende och den gamla socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken som leder dem till lång utestängning från arbetsmarknaden. Vi slår sönder deras naturliga hjälpande etniska nätverk genom att tilldela dem bostadsorter -- för att sedan söka föra in dem i folkrörelse-Sveriges statsunderstödda invandrarföreningar. I praktiken stannar hälften i Sverige oavsett om de kom hit som invandrare eller flyktingar. Men idag tvingas de att börja sin tid i Sverige med att framställa sig som politiska flyktingar; att bedra myndigheter blir sedan lätt ett modus vivendi.
Det är vårt system det är fel på, inte våra utlandsfödda medmänniskor.
Inget land behöver vara ett permanent FN i miniatyr, det är ett öde som inbjuder till kaos snarare än tjusning. Idéer om ett mångkulturellt Sverige kan inte ersätta behovet av assimilering, ett behov känt av både invandrare och värdbefolkning.
Sociologer och antropologer har studerat immigranters olika vägar in i sitt nya samhälle. (Se till exempel Milton Gordon, Assimilation in American Life, Oxford University Press, 1964.) Fem pärleportar finns för invandrare till Sverige:
1. Den ekonomiska assimileringen: Invandrare får ett jobb eller startar ett eget företag och kan försörja sig själv. Man kan faktiskt vara helt kvar i sin gamla etniska värld fast man arbetar för sin försörjning i Sverige. De flesta fortsätter dock assimileringen.
2. Den kulturella assimileringen: Invandrare lär sig inte bara vårt språk, utan våra attityder, och våra vanor. De talar vår regionala dialekt, de hyllar jämlikhet, möteskultur, de lär sig vårt sätt att dölja konflikter, de firar midsommar och Lucia. Denna assimilering är ömsesidig. För varje invandrare som assimileras kulturellt blir den kvarvarande svenska bondekulturen ett uns mer kosmopolitisk och urban.
3. Assimileringen i svenskarnas lilla värld: Invandrarna blir bjudna som gäster till våra hem, de deltar i våra fritidsaktiviteter, de är med i våra föreningar. Deras egna helt nödvändiga etniska nätverk försvinner inte, men de förlorar i betydelse. Nu kan resten följa slag i slag.
4. Assimileringen i äktenskap eller samboförhållanden: Den romantiska kärleken är en avsevärd kraft i assimileringsprocessen.
5. Assimilering i form av identifikation: Nu känner sig invandrarna som del av det svenska folket och ser sin egen framtid och sitt eget öde som del av Sveriges framtid och öde. Detta sker vanligen inte förrän i den andra generationen invandrare.
Assimilering är en mätbar process. Antropologer och sociologer kan lätt ge årliga rapporter om hur den utvecklas. På basis av bland annat sådan information kan regering och riksdag fatta beslut om invandringsströmmens storlek de närmaste åren. I europeiska länder med vår nivå av utlandsfödda och deras barn (över 12 procent) bör ny invandring ske i takt med att de befintliga invandrarna assimileras och att de som varit här i genuin exil flyttar hem.
Om en sådan spelregel blev allmänt omfattad skulle de liberaler som vill öka invandringen hjälpa invandrare med assimilationen. Och de konservativa som vill minska invandringen skulle inse att den är ett rutinmässigt och hanterbart problem som inte är värt en oviljans politik.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.