Hans L Zetterberg
Krafsa tillbaka bidragen
Socialpolitiken är en gökunge med stor förmåga att tränga ut annan politik i Sverige. Kommunikationer, rättsväsen, näringspolitik, försvar, miljö, utrikespolitik, kronans värde -- allt skjuts i bakgrunden av den politik som arrangerar vår välfärd.
Det beror inte på att vi har utomordentligt allvarliga sociala problem i vårt land; de flesta länder har värre problem. Men de som sköter välfärdssystemen är grovt överrepresenterade i politiska församlingar och bland de aktiva i alla partier. På socialdemokratiska kongresser har dessa gökungar även trängt industriarbetarna till de bakre bänkarna. Leif "Blomman" Blomberg får en motig tid i sina nya uppgifter.
De som rekryteras från välfärdskombinaten till politiken har haft mycket svårt att acceptera att social-Sverige håller på att vittra sönder. De tror att svårigheterna beror på Carl Bildt, inte att systemen ramlar av egen tyngd.
Anders Isaksson, som tidigt insåg att pengarna som välfärdssystemen lever av tar slut, försökte rädda den solidariska välfärden med sitt förslag att begränsa välfärdspolitiken till en grundtrygghet, lika för sjuka, arbetslösa och fattiga. Vi fick en bra och hederlig debatt om förslaget. Nu vet vi att förslaget är politiskt dött. Bara centern stödjer det. De andra partierna vill ha kvar inkomsttryggheten, dvs att de som vant sig vid högre inkomster skall få högre bidrag än dem som vant sig vid lägre inkomster.
Det har alltid varit uppenbart att välfärdens finansiering blir enkel om bara de som behöver hjälp får förmånerna. Behovsprövning möter emellertid ett kompakt motstånd från folkpartister och socialdemokrater som försvurit sin själ åt generell välfärdspolitik. Och även förespråkare för behovsprövning medger att den är en administrativ mardröm.
Det finns emellertid en annan huvudväg att rädda välfärdens ekonomi. Den heter "krafsa tillbaka". På engelska kallas den "claw-back taxes", statens klor krafsar tillbaka bidragen från dem som inte behöver dem. Bidrag och förmåner utgår som nu, men deras summa återfinns också på självdeklarationen där de beskattas enligt en särskild tabell. De som har mycket stora inkomster får behålla endast en liten symbolisk del av förmånen (I Clintons USA får de högsta inkomsttagarna behålla 20 procent av den allmänna pensionen, social security.) De som har inkomster under en brytpunkt, existensminimum, får behålla hela förmånen. De som ligger över brytpunkten får betala tillbaka en del enligt en progressiv skala som stiger mycket långsamt i början och brant mot slutet. Effekten efter rundgången blir nästan densamma som ett behovsprövat bidrag trots att det ursprungligen var generellt.
De tillbakakrafsande skatterna blir alltså i praktiken lån som betalas tillbaka efter bärkraft. Efter en tid, t ex fem år, kan återstående bidrag/lån avskrivas. I Sverige skulle man kunna börja tillbakakrafsningen med barnbidrag och folkpensioner och sedan gå vidare med andra av välfärdsstatens förmåner. Systemet spar stora pengar utan att alls snåla på hjälpen till de fattiga. Det motverkar också medelklassens överutnyttjande av systemen eftersom viss återbetalning väntar.
Det vore bra om vi kunde få en lika bred diskussion om tillbakakrafsande skatter som vi fick om Isakssons idé om ett grundbidrag. Min gissning är att moderaterna och socialdemokraterna inte får alltför svårt att enas om principen att krafsa tillbaka. Motståndet kommer nog mest att finnas i folkpartiet med dess många välutbildade, högavlönade kvinnor som vill ha kvar både sina goda löner och välfärdsstatens förmåner. Som politiker måste ju den stackars Bengt Westerberg dag och natt tänka på dessa kvinnor.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.