Hans L Zetterberg
Breda samförstånd förblindar oss
Semesterfirare som i dagarna återvänder från utlandet har med sig hem färre souvenirer än vanligt och fler samtalsämnen om kronans låga värde.
Det är betecknande för hur litet vi vet om vårt samhälle och oss själva att alla viktigare instanser och personer i landet under hösten 1992 envist försvarade illusionen om kronans dåvarande höga värde. Den var till och med värd ett par unika politiska uppgörelser över blockgränsen. Uppgörelserna sades bevisa den svenska statskonstens överlägsenhet. Vi behöver en studie som förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och politiker ägnade sig åt en illusion och stötte bort dem som hade rätt. SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle) spelade troligen en nyckelroll i det fatala samförståndet. Vilket härligt ämne för en avhandling för den som vågar!
Trots allt tal om kris i Sverige är det klart att den inte är av latinamerikanska, afrikanska eller post-sovjetiska dimensioner. Vi kan räkna med en snabbare ljusning. Vårt land har konvertibel valuta och kan låna pengar i utlandet till någorlunda hyggliga villkor.
Våra folkpartistiska finans- och socialministrar symboliserar den nuvarande politiken: att låna rejält för att rädda så mycket som möjligt av sysselsättningen och den offentligfinansierade tryggheten. Sverige driver för närvarande en expansiv, socialliberal politik. ("Expansiv" är ekonomernas ord när driften av staten och transfereringarna förbrukar mer än löpande inkomster.) Politiken garneras med räntesänkningar och besparingar och planer på större framtida besparingar. Dessutom ändras några lagar och skatter för att göra livet smidigare för företag.
Det finns naturligtvis nyanser inom denna politik, och en del av dem kan nog förstoras till en valrörelse 1994. Men i ett större perspektiv representerar den expansiva socialliberala politiken ett nytt brett samförstånd mellan ekonomer och politiker i vilket regeringen, ekonomikommissionen och socialdemokratin ingår. Igen skymtar SNS i bakgrunden.
Det är stor risk med sådana samförstånd. Man ser inte hur dåraktig politiken är eftersom alla omfattar den. Det kan ju tänkas att alla marscherar i takt mot avgrunden. Så var det när vi med näbbar och klor till enorma kostnader och 500 procents marginalränta försvarade illusionen om den värdefulla kronan. Så kan det bli med den expansiva socialliberala politiken att rädda välfärden genom lån.
Assar Lindbeck lärde oss för några år sedan att bara en årslön på banken ger en äkta trygghet. Finansministern har lovordat idén.
Den svenska statsskulden motsvarar numera en årsinkomst för varje hushåll. Statsskulden är en slags uppskjuten skatt. De svenska skatterna måste med tiden höjas för att få ned budgetunderskottet. Man måste speciellt varna folket för att skaffa sig en årslön på banken. Glöm aldrig Ingvar Carlssons engångsskatt på det privata pensionssparandet. När en framtida regering blir pressad av utländska bankirer och av vallöften om bibehållen välfärd kommer den att dra in överrika bankkonton i skatt. Det finns tyvärr ingen garanti i grundlagen mot en konfiskation om den kallas värnskatt.
Nu kommer det inte att räcka med höjda skatter för att hantera statsskulden. Staten behöver släppa fram inflation också. Då kan den betala tillbaka den inhemska statsskulden med billigare pengar än den en gång lånade. Att medborgarnas sparkapital därvid urholkas blir ett bekymmer för medborgarna, inte för staten.
Den utländska skulden måste staten dock betala helt i dyrare utländsk valuta. Den offentliga sektorns utlandsskuld drar med sig en ränta, som snart blir över 30 miljarder om året. Denna ränta är för alltid förlorad för det svenska folkhushållet. Den betalas till utländska fonder, år efter år så länge skulden består. I slutändan går en stor del att betala pensioner och dylikt till dem som sparat i de utländska fonder som köper våra statsobligationer. Det har blivit den svenska socialstatens öde att slita ihop till utlänningars välfärd medan vår egen går på kryckor.
Baron Georg Heinrich Görtz eftermäle låter som en hjältesaga jämfört med de olyckor den expansiva socialliberala politiken på sikt ger landet: konfiskatoriska värnskatter, inflationsröta i sparslantarna, stor välfärd till utlänningar och liten till oss själva. Det behöver inte bli så. Men samförstånd förblindar så det kan gå illa.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.