Hans L Zetterberg
Dagspolitikens varuhussortiment
Idag är statsmakten som ett sprudlande storlager hos Konsum eller ICA, fullt av rabatterade tjänster och gratiserbjudanden till medborgarna. Medelsvensson betalar huvuddelen av sin inkomst i skatt och får tjänsterna som jämlika förmåner. Ledningen menar att den har mandat att bestämma vilka tjänster vi skall få, dvs hur vi skall leva. Just nu skall vi tydligen ha vårdnadsbidrag och pappaledighet. Partier och särintressen gör sitt bästa för att påverka sortimentet; det är detta som ger politiken innehåll.
Den svenska staten vill i demokratisk ordning vara alla till lags. Personalen är stressad och frustrerad över att det inte går. Trots alla utbyggnader är lagerlokalens yta begränsad. Medborgarna grymtar; de har betalt skatt, de har utlovats rättigheter. Föraktet för politiker och servicemyndigheter pyr. Systemet riskerar att förlora sin förankring i den allmänna opinionen, sin legitimitet. För att vi skall fortsätta att acceptera systemet krävs alltid förbättrade förmåner och aldrig neddragningar. Varje valrörelse blir därför en ny spik i systemets kista.
På senare tid har kunderna fått en betydligt mer varierad smak än vad sortimentet kan tillfredsställa. Den politiska ledningen har anpassat sig till detta genom att ge medborgarna förmånskuponger. Skolpeng, till exempel. Den gäller inte bara i den vanliga kommunala skolan utan också för mer varierade skoltjänster i friskolor. Storlagret av enhetstjänster har blivit ett varuhus som annonserar "Valfrihet".
Konkurrensen mellan de valfria tjänsterna för medborgarna gör dem billigare än den gamla monopolprodukten. Men det räcker inte när statsmakterna redan är överansträngda och tiderna blivit så dåliga som de är idag. Nu är staten i det närmaste ett konkursbo, och får snart inte låna mer i utlandet till driften. Det är hög tid att fundera på andra lösningar.
Det finns faktisk flera andra modeller för statsmakten än varuhuset.
Både Hegel och John Stuart Mill hoppades på en civiliserad stat som inte tar ställning för eller emot särintressen och som inte kan ockuperas av särintressen. Denna stat är ingalunda detsamma som en stat för tradition, nationalism, militarism, elitism, kapitalism eller socialism. En civiliserad stat är nämligen neutral i särintressenas kamp. Den är inte ett instrument för att förverkliga partiers och intressegruppers program. Den är snarare en formell ram, en organisation som inte uppsätter några gemensamma mål för medborgarna utan uppställer de gemensamma regler som skall gälla när medborgarna söker uppnå de mål de själva uppställt. Särintressena får göra avtal med varandra. Det särintresse kammar emellertid noll i en civiliserad stat, som springer till regeringen och ber om lagstiftning för sin hjärtesak (som LO gjorde om arbetsrätten på 70-talet och som SAF nu gör). Men staten upprätthåller särintressenas fria avtal och kan till och med justera orättvisa detaljer i avtalen.
En sådan stat passar ett samhälle vars medborgare får allt mer olika smak och värderingar. Endast en sådan stat kan få en av alla erkänd moralisk rätt att använda tvång och våld och ta ut skatt, alltså bli legitim i medborgarnas ögon. Det är inte en nattväktarstat om någon trodde det, det är en civiliserad stat, en stat i det civila samhällets tjänst.
Går det att ha en sådan stat i praktiken? Vad gör regering och riksdag i en sådan stat? Det finns inget riktigt bra exempel i historien, men ett som kommer nära.
Thomas Babington Macauly, artonhundratalets mest kände engelske historiker, har karakteriserat debatter och beslut i femtio engelska parlamentet. I lagstiftningsarbetet gällde i 200 år fram till drottning Victorias tid att -
"Man skall inte bry sig om symmetri men bry sig mycket om anpassbarhet (convenience);
man skall aldrig avskaffa en orimlighet i lagen bara för att den är en orimlighet;
man skall aldrig hitta på något nytt utom för att undanröja något bestämt klagomål;
man skall aldrig lägga fast en lag som gäller mer än i det speciella fall för vilket det är nödvändigt att lagstifta".
Här är politikerna medlande pragmatiker, inte ideologer. De har ingen ritning över hur samhällets familjer, ekonomi, vetenskap, religion, konst och etik bör se ut. De gör sitt jobb i form av punktinsatser för att samhällets spontana ordningen skall bli någorlunda tolerabel.
Med sådant lagstiftningsarbete blev det inga tvära kast för myndigheterna, inga "systemskiften", inga obegränsade statliga åtaganden, inga idémässigt motiverade omformuleringar, inga generalklausuler, inga inspirerande och svepande regeringsförklaringar. Men med den tidens mått uppnåddes ändå en glansålder för politik och ekonomi och rättssäkerhet och frihet.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.