Hans L Zetterberg
Byggde vi landet fel?
Tänk er alla svenskar över 16 år uppställda på ett torg. Till vänster på torget finns de som arbetar i den offentliga sektorn. De utgör mer än en fjärdedel (27%) av den vuxna befolkningen
Till höger på vårt svenska torg finns anställda i privat tjänst. De är 29 procent av de vuxna. Allra längst till höger står egna företagare. De är 7 procent.
Mitt emellan dem som arbetar i offentlig tjänst och i den privata finner vi de många som inte har förvärvsarbete. Bland dem finns studerande, pensionärer, arbetslösa m fl. Nästan fyra av tio vuxna svenskar (37% år 1990, fler idag) går inte till något förvärvsarbete. Större delen av denna grupp (ca 34% av landets vuxna) får huvuddelen av sin försörjning från offentliga kassor och socialförsäkringar. Pensionärer dominerar i denna grupp.
Den mindre delen (3 procent) täcker huvuddelen av sina utgifter, inte från folkpension/ATP, arbetslöshetskassa, föräldraförsäkring och andra offentliga system, utan från egna besparingar eller än vanligare med hjälp av pengar från make/maka eller andra släktingar. Vi kan kalla dem "hemförsörjda". De var en gång en mycket stor grupp, nu är de få.
Siffror som antyder att vårt fina svenska torg får drag av soppkök brukar göra socialdemokrater och folkpartister oresonligt irriterade. De diskuterar hellre det olämpliga i att använda ord som "kassaförsörjda" än sakfrågorna.
Av utländska kollegor brukar jag få tre frågor när jag visar denna statistik.
Först har det hänt att de undrat om beteckningarna på företagare och offentliganställda är omkastade i diagrammet. Företagarna är ju många fler än de offentliganställda? Ja så är det i deras länder men inte i vårt. Vi har tredubbla antalet offentliganställda jämfört med de stora konkurrentländerna USA, Japan och Tyskland. Vi har färre företagare än andra länder utan planekonomi, bara sju procent av de vuxna.
En andra fråga gäller kostnaden för de kassaförsörjda i Sverige. Jo, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar kommer 43 av 100 disponibla hushållskronor i Sverige från transfereringar av skattemedel. Och varför är det så många som har huvuddelen av sin inkomst från offentliga kassor? En stor del av förklaringen ligger i befolkningsutvecklingens samspel med välfärdssystemet. Sverige har en större andel åldringar än något annat land. Vi lever längre, men pensionerar oss allt tidigare. Medianåldern vid pensionering är nu 62 år, en ålder då återstående medellivslängd är 17 år för män och 21 år för kvinnor.
En tredje fråga gäller hur vi uppnått den unikt låga andelen hemförsörjda i Sverige. Sedan sambeskattningen på arbetsinkomster avskaffats och kvinnorna gått till jobb utanför hemmet har de hemförsörjda minskat. Skatterna har stigit så att två inkomster är lämpligast om man skall ha barn och familj.
Samtidigt som kvinnorna fått lönearbete har andelen förvärvsarbetande män minskat. På jobbet ordnar männen det lättsamt för sig. Mellan 1963 och 1988 ökade kvinnorna sin arbetstid med 6 timmar i veckan och männen minskade sin med 8 timmar (Långtidsutredningen bilaga 23).
Vi byggde landet, men byggde vi det rätt? Ser man våra problem genom att räkna människor snarare än pengar blir problemen klarare -- och svårare. Om vi bara behövde räkna pengar så skulle en besparing här och en skattehöjning där vara lösningen. Nu gäller det att minska andelen offentliganställda, öka andelen småföretagare, och få svenska karlar att arbeta mer och längre. Det gäller inte bara kronor och ören utan människor och livsmönster. Då krävs ett helt annat tålamod och helt andra åtgärder.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.