Hans L Zetterberg
Fyra hållplatser i jämmerdalen
En förvirring har rått i landet efter nederlaget i försvaret av kronan. Skall vi fortsätta att hata inflationen? Skall vi hata den höga arbetslösheten istället? Eller skall vi för våra barns skull hata statsskulden? Eller den höga räntan? Eller de stora svängningarna i kronans värde? Eller bristen på tillväxt?
Det är inte bara marknaden som hatar osäkerhet. Det gör medborgarna också. Om vi inte får besked snart börjar vi att hata vår egen osäkerhet, ett hat som är så obehagligt att vi gärna flyttar över det på andra. För att förstå vår nuvarande situation räcker det inte med att kunna ekonomi. Boken "Outbreaks" av sociologen Jerry D Rose (Free Press, NY, 1982) visar hur allmänheten beter sig i en sådan kris. Det finns fyra hållplatser i jämmerdalen.
Den första heter Panik.
Resurser tar slut. Pengar förlorar i värde. Den generösa service från stat och kommun som vi vant oss vid blir allt snålare. Konkurserna radas upp till höger och vänster. Alla talar om arbetslöshet. Oro och panik sprider sig.
Sen kommer Protest.
Protestlistor, demonstrationer, politiska strejker, o d dyker upp. En tändande gnista behövs dock för att vi skall engagera oss. Det är nära att förslaget att sänka arbetslöshetsersättningen tänder upproret. En kritisk massa, till exempel stöd från både LO och TCO, krävs dock för att mobiliseringen skall lyckas. Om och när den kritiska punkten nåtts försvinner alla hämningar. Alla börjar låta som Stig Malm i hans värsta stunder och tävlar i våldsamma uttalanden.
Den tredje hållplatsen heter Förföljelse.
En syndabock utses och mobbas. "Driv ut skurken!" Otäcka scener utspelas. Det kan bli förföljelse av Bildt i egenskap av högsta hönset. Men ilskan kan också fastna på en bankman som varit högsta höns när krisen skapades; krisen är faktiskt lika mycket bankväsendets fel som politikernas. I värsta fall fastnar ilskan på invandrare eller andra som är annorlunda och inte kan försvara sig.
Till sist når vi Förnyelse.
Den kan börja med en avledning av de uppskruvade känslorna. Vi firar Stockholm Water Festival eller något annat som låter oss tycka att allt är fint igen. Nya projekt, nya partiprogram och nytt ledarskap kommer. En ny anda sprids, kanske en ny patriotism. Den psykologiska krisen är över. Jämmerdalen grönskar. En ny verklighetsuppfattning gäller.
Vi är ännu vid den första hållplatsen i detta förlopp. Men den andra hållplatsens kritiska massa -- i ordets båda meningar -- håller på att formeras. Socialdemokraterna både tjusas och skräms av de lössläppta krafterna. De bör kunna kontrollera sin upprymdhet. Krisen började på s-regeringens tid, och Ingvar Carlsson minns som igår att när han sökte göra den nödvändiga saneringen av rikets ekonomi sjönk partiets opinionssiffror till 29 procent. Den borgerliga regeringskoalitionens siffror har efter en halv mandatperiod och en ännu större sanering bara sjunkit till 35,5 procent.
Det är regeringen som måste stå för ledarskapet och motelden. Den gör säkert mycket i det tysta dagliga slitet med ekonomin. Men den lever farligt när den inte tydligare visar den osäkra allmänheten åt vilket håll den gemensamma vägen ur jämmerdalen går.
Ledarskap och ledarskapets mystik är nu vad som behövs. Alla goda ting är tre. Tre procents inflation, tre procents arbetslöshet, tre procents tillväxt. En sådan magisk formel har föreslagits av Dan Andersson på LO. Något sådant är precis vad landet behöver.
I osäkerhetens tid skall en regering inte fråga Assar Lindbeck "Vad skall vi göra?". Sånt bara ökar paniken för det visar att regeringen inte vet vad den vill. Bättre är att istället säga till honom: "Tre procents tillväxt, tre procents inflation, tre procents arbetslöshet vill vi ha. Föreslå några åtgärder som leder dit!" De som är våra ledare måste själva bestämma målet och organisera oss alla att dra åt detta håll. Ut ur jämmerdalen.
© 1993 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.