Dagens Nyheter, November 12, 1992

Hans L Zetterberg

Subsidiariteten är en oslipad diamant

Innan man druckit sitt morgonkaffe är "subsidiaritet" ett ord som man möjligen kan läsa i sin tidning men som är svårt att säga högt. Ändå är det värt ett försök. Ordet som är främmande i alla levande språk kan en vacker dag bli lika fint som ett annat främmande ord, det grekiska "demokrati".

Demokratin säger att majoriteten beslutar och subsidiariteten talar om av vad det är majoritet. Är det majoriteten av kommunen, av regionen, av nationalstaten, av EG-länderna eller av Förenta Nationerna? Eller är det majoriteten av serber, av tysktalande, av krigförande, av vetenskapsmän, av affärsmän? Demokratin är svårhanterlig utan ett komplement som anger vem som är berörd av besluten och behörig att delta i dess omröstningar.

Subsidiaritet är EG-debattens bidrag till en europeisk ideologi för vår tid. Det är en oslipad diamant i idéernas värld. Makter och aktörer inom den planerade europeiska unionen kämpar idag för sin framtid genom att slipa subsidiariteten till egen smak.

Ordet kommer närmast från kyrkolatin. Den romersk- katolska kyrkan har sett imperier och stater komma och gå, men själv har den bestått genom århundradena. Vad är hemligheten bakom denna förbluffande stabilitet för en internationell organisation? Är det subsidiaritet? Att biskopen inte gör det lantprästen är bättre skickad att göra, att påven inte gör vad biskopen på sin kant kan göra mer verkningsfullt? Detta är subsidiaritetens genom tiderna mest slipade yta: så mycket som möjligt skall bestämmas av den underordnade, och inte mer än det som är absolut nödvändigt skall bestämmas av den överordnade.

Vrider vi på diamanten glänser en ny sida. Kyrkan gav subsidiaritet ett moraliskt innehåll. På den eviga frågan om jag skall ta vara på min broder svarar subsidiariteten: Ja, ansvaret faller alltid först på de närmaste, inte på andra. De högre instanserna (som kommun och stat) kommer in i sista hand när allt annat först prövats. "Näransvar" skulle den ytan hos diamanten kunna heta på svenska.

Påven Pius XI gav i Quadragesimo Anno 1931 den mest citerade katolska versionen av subsidiaritet: "Det är orättfärdigt, av ondo, och störande av rätt ordning att en överordnad och större instans tillväller sig funktioner vilka kan utföras effektivt av lägre och mindre instanser". Han skrev detta med politisk udd mot tidens totalitära regimer ¾ fascism och kommunism ¾ som lade under sig allt samhällsliv.

Subsidiariteten blev en ideologisk hörnsten för Europas kristdemokratiska partier. Den skrevs in i den västtyska grundlagen. Den passade som handen i handsken med ett federalt system, och begreppet har under efterkrigstiden fått en rent politisk mening.

Subsidiariteten har inte bara en lodrätt dimension som reglerar förhållandet mellan överordnade och underordnade instanser. Djupt i diamantens inre hittar man också en vågrätt dimension som reglerar sidordnade instanser. Politiken är inte alltid överordnad. Den skall inte styra religion, konst, vetenskap, industri och handel; de senare skall i görligaste mån styra sig själva. Här blänker och blixtrar den europeiska civilisationens svårvunna men stolta särdrag: religionsfrihet, konstnärlig frihet, akademisk frihet, och näringsfrihet.

Fördraget om en europeisk union (Maastricht, december 1991) nämner subsidiaritet i Artikel 3b med dessa ord: "Gemenskapen skall verka inom ramarna för den makt som detta fördrag tilldelat den och för de ändamål som det angivit. På områden utanför dess ensamrättsjurisdiktion skall Gemenskapen verka enligt subsidiaritetsprincipen...." (min kursivering). Subsidiariteten gäller alltså inte fördragsområdena, men allt annat som Gemenskapen kan ta sig före genom byråkraternas och politikernas initiativ.

Det duger inte. Subsidiariteten måste gälla genomgående inom den europeiska unionen.

Det är bra att EU-processen nu tar paus för att begrunda subsidiariteten.

© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted  by permission.