Dagens Nyheter, October 6, 1992

Hans L Zetterberg

Fördraget om en europeisk union

För inte så länge sedan skrev några framstående västeuropéer ett dokument kallat "Fördraget om en europeisk union". Det blev en plattform på tre ben, de yppersta som Europa hittills sett.

Det första benet är den franska byråkratin. Den är välutbildad, skicklig, och intelligent. Jämförd med andra byråkratier är den också snabb och smidig. Den kan se världen objektivt, som om de lägre byråkraterna satt i var sin helikopter och de högre satt på en satellit. Från sina upphöjda utsiktspunkter har de perfekt överblick över samhällets institutioner. De kan se precis hur de trafikregler de infört fungerar. I Paris har sådana byråkrater initiativet i lagstiftningen.

Det andra benet är den tyska riksbanken. Dess disciplin gör D-marken lika värdebeständig som guld, men bättre än guld för den ger också ränta. Denna Bundesbank motstår frestelsen att trycka mer pengar än ekonomin behöver bara för att ge den smörjmedel. Den hatar politiker nästan lika mycket som inflationen, när de vill använda pengar till populära åtgärder utan att betala genom neddragningar eller höjda skatter.

Det tredje benet är NATO, vår tids mest framgångsrika militärallians, segraren i det kalla kriget, fredens garant. Här finns amerikansk militärplanering -- den som räddat Europa i två världskrig -- och också en hel del amerikansk teknologi. En för alla, alla för en är dess motto. Detta tredje ben är inte helt och hållet europeiskt, något som fransmän ogillar. Man har därför snickrat ett liknande ben utan USA och Kanada. Det heter WEU och är ännu ofärdigt. Men med NATO som modell vet man hur det bör se ut.

Den västeuropeiska politiska klassen fick alltså en fördragstext om ett Europa med den franska byråkratin, den tyska valutan, och med säkerheten av ett eget NATO.

En byråkrati av fransk modell finns redan på plats i Bryssel. Jacques Delors har blivit symbolen för den nya europeiska ordningen: en superintelligent socialistisk miljonär [från överklassen, drillad i de bästa franska skolorna]. Folken har emellertid frågat sig varför beslut initierade av hans byråkrater blir lag i det egna landet. Skall inte parlamentet kontrollera byråkratin? Skall inte de folkvalda föreslå och bestämma lagarna?

Folken har också börjat fråga om en gemensam stark centralbank är bra. Samordning av valutakurserna av riksbanker och regeringar verkar leda till lidanden för vanligt folk. Kan inte varje land få sköta sin egen valuta och marknaden sköta valutakurserna? Är det förresten bra att Bundesbank är så stark att varje europeiskt land tvingas hjälpa Tyskland i lånefinansieringen av återföreningen genom att hålla skyhöga räntor?

Och hur är det med WEUs förmåga att hålla fred och ordning? Den är minst av allt övertygande i det forna Jugoslavien. Skall vi alls överlåta åt andra att besluta om våra värnpliktiga skall gå i krig?

Det är ingen tvekan om att fransk byråkrati, tysk riksbank och säkerhetsordning av NATO-typ var och en för sig är synnerligen förnämliga institutioner. Men det är en teknokratisk fälla att tro att man kan sätta ihop dem till en enhet. Det är som att ta motorn ur det bilmärke som har bäst motor, bromsar ur det bilmärke som har bäst bromsar, och kaross ur det bilmärke som har bäst kaross och tro att om man skruvar ihop dem får man världens bästa bil. En så konstruerad bil fungerar inte. För samhällen är problemet ännu mer komplicerat. De växer ur sina historiska erfarenheter, inte enbart genom planering. Fördraget om en europeisk union är i alltför liten grad en sammanfattning av europeiska erfarenheter och alltför mycket en samling teknokratiska ritningar, tidtabeller och kalkyler.

Den västeuropeiska politiska klassen har på senare tid insett att man håller på att få folken till motståndare om fördraget till en europeisk union. Klassens företrädare har därför bl a visat sig i TV. Det har inte hjälpt mycket. Européerna har nämligen hunnit göra demokratin till en tradition. Den politiska klassen skall vara våra tjänare, inte våra herrar.

Ett halmstrå som kan rädda fördraget heter "subsidiaritet". Fortsättning följer.

© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted  by permission.