Hans L Zetterberg
Staten måste inte sköta pensionerna
När jag var tio år fick jag av min far en sparbok för Kungliga pensionsstyrelsens frivilliga pensionssparande. Insättningarna gjordes på posten och granna märken och stämplar blev kvitton. Mellan 1937 och 1941 satte min far in sammanlagt 1.000 kronor på min pensionsbok. Det är 12.500 kronor i vårt nuvarande penningvärde.
Att själva staten garanterade en pension till spararna var avgörande för min far. Börskraschen 1929 och depressionens konkurser var ännu i färskt minne.
Staten hade skapat det frivilliga pensionssparandet 1913. Då kunde medborgare göra inbetalningar av högst 30 avdragsgilla kronor per år för att få pension vid 67. Staten sköt till en åttondel av premierna: betalade man in åtta kronor lade alltså staten till en krona. Dog man före 67 fick dödsboet tillbaka inbetalningarna.
Pensionssystemet utvidgades 1918 så att företag kunde teckna gruppförsäkring för sin personal. Det ändrades igen 1928 så att man fick högre pension om man avstod från återbetalningsrätten till sitt dödsbo. Därmed skapades en ren ålderdomsförsäkring. Taket för insättningarna höjdes. Reglerna skrevs av jurister. De var fördelaktiga för spararna. Man lovade ränta på 4,3 procent för all framtid.
På 30-talet kunde försäkringsmatematikerna räkna ut att sparpengarna inte skulle räcka till de utlovade pensionerna. Staten försämrade därför villkoren 1936.
Ändringar för att utveckla produkten och anpassa den till nya räntelägen, dödlighetstal och skatteregler har gjorts vid ytterligare sex tillfällen. Ändringarna gav ökad valfrihet åt pensionsspararna och garanterade att systemet inte blev olönsamt för staten. På det hela taget var förändringarna "snälla", men sammantaget har de varit till ekonomisk nackdel för spararna.
Ingvar Carlsson inledde sin regeringsbana med den oerhörda och omoraliska handlingen att dra in en femtedel av landets pensionskapital till staten. Engångskatten på pensionskapitalet lärde svenska folket att staten inte är god utan ond. Men mitt i ondskan fanns ett litet undantag: fonderna i det frivilliga pensionssparandet behövde inte betala engångsskatt. Det har sina fördelar för en stat att vara både regelmakare och lirare på försäkringsmarknaden. En stat kan lätt skaffa sig försteg mot privata konkurrenter om pensionssparandet.
Det frivilliga pensionssparandet var avlat av en borgerlig regering 1913 och sköts till döds av en borgerlig regering 1980. Då upphörde rätten att göra inbetalningar. Riksförsäkringsverket får dock räkna med att betala ut pensionerna fram till omkring 2035 när den sista som gjort inbetalningar på 70-talet avlider.
Det finns idag 30.000 personer kvar i systemet. Deras pengar är riktiga och förvaras i fonder. Till skillnad från folkpensionen och ATP är det frivilliga pensionssparandet ett premiereservsystem. Det är sådana system som förlorade i 50-talets ATP-strid, men som nu är i ropet igen.
Jag fortsatte aldrig inbetalningarna min far börjat. 1953 fick jag ett bra jobb vid Columbia-universitetet som medgav en smula sparande. Det ingick i plikterna att föreläsa om sociologins klassiker. Jag stötte då på Paretos observation att stater betalar ut pensioner i sämre pengar än utfästelsernas. Hans tes har aldrig vederlagts.
Pareto baserade sitt resonemang på 1800-talets pensionsutfästeler till statstjänare och inte på det pensionssparande som man själv stod för. Men frestelsen för den mäktiga staten att utnyttja eller uttunna det kapital som finns i pensionsfonder är allestädes närvarande. Fråga Ingvar Carlsson.
Det frivilliga pensionssparandets fonder fick bara placeras i statsobligationer och industriobligationer i statliga företag. Med en sådan regel skaffar sig staten en billig inlåning och kan hålla räntan lite lägre både för statsskulden och för prioriterade industrier. Kostnaden slås ut på pensionsspararna.
Det frivilliga pensionssparande som jag fick som barn ger mig nu som pensionär två hundralappar i månaden. Det är hälsningar från en kär far och från en tid då en krona var värd näranog sin vikt i silver. Känslomässigt är det bra.
Mitt pensionskapital i det frivilliga pensionssparandet har vuxit med ränta på ränta i över 50 år. Dess årliga realränta har i snitt varit 1,4 procent. Det är inte imponerande. Ett privat försäkringsbolag måste ge mera för att klara konkurrensen.
När allt kommer omkring är det ingalunda självklart att staten skall sköta våra pensioner.
© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.