Hans L Zetterberg
Drömmen om räddaren
Även rika länder tycker det är trist när det är dåliga tider. EG som öppnar den inre marknaden om sju månader tycks ha tappat gnistan och dalar i opinionsundersökningarna inte bara i vårt land. Att européer förfallit till att bekriga grannar från en annan etnisk grupp är en beklämmande upplevelse. Att varken EG eller FN hittar en lösning för vad som var Jugoslavien sätter sordin på den politiska retoriken.
Vem orkar längre notera att kaos i italiensk politik är större än någonsin? I Spanien börjar man inse att allt förblir detsamma också efter alla ansträngningar med världsutställning och olympiska spel. I Tyskland ökar talet om att begrava politiken några år och bilda en stor koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, de två partier som nu är på tillbakagång. Allmän politisk malaise råder i Frankrike. Undantaget i Europa är Storbritannien där det blev bättre stämning efter John Majors valseger.
Det finns inte heller mycket av självförtroende och framåtanda i andra delar av den rika världen i konjunkturbottens år 1992. I Japan har spekulationsbubblan för aktier och fastigheter spruckit; världens framgångsrikaste ekonomi återkallas till sina sinnen — med oförutsägbara konsekvenser.
I USA struntar man demonstrativt i Bush och Clinton och det vanligaste ämnet på ledarsidorna är "ledarskap" eller snarare bristen på ledarskap. Kravallerna i Los Angeles väcker samma slags frågor i USA som inbördeskriget i Europa: är vår civilisation felkonstruerad eftersom vi är så angelägna att mörda våra bröder?
I tolv år har USA haft ett splittrat styre. Demokraterna styr i kongressen, republikanerna i Vita Huset. Sådana tvångsäktenskap tycker många väljare är bra eftersom inget parti får för mycket makt. I verkligheten är de förödande för ingen tar ansvar för statens pengar. Det stora spexet under Bushs ämbetsperiod inträffade 1990 när han och kongressen förde "hemliga" förhandlingar i månader om det samlade underskottet från Reaganåren och från sparbanksskandalen utan att nå andra resultat än att alla förlorade anseendet.
Underskottet i USA:s budget är av ofattbar storlek. Statsskulden är 4.000.000.000.000.dollar (12 nollor). Av varje hundralapp i inkomstskatt går sextio dollar till att betala räntan på denna skuld. Allt blir upp och ner. Det är till exempel ganska billigt för utlänningar att leva i USA, men dollarn stiger ändå inte på världens valutabörser. Den långa räntan är mer än dubbelt så hög som den korta. När kriget skulle föras om Kuwait fick USA tigga till kostnaderna från länder som skött sina finanser bättre. USA lånar nu pengar för att ge hjälp till Ryssland i form av lån.
Som en symbol för politikernas oförmåga att sköta pengar kom avslöjandet att många av kongressen ledamöter haft som praxis att skriva ut personliga checker utan täckning på sina konton i kongressens bankkontor. Antalet siffror i överdragen är vanligen tre till fem, så beloppen är begripliga för allmänheten. Väljarnas ilska är likaså begriplig. Det blir ett ovanligt stort antal kongressledamöter som inte ställer upp för omval i höst.
Det finns gott om bra idéer i amerikansk politik. En del är välbekanta för oss, till exempel att ta ut moms för att få bukt med underskottet utan att skada exporten. Andra är mer genomdiskuterade än hos oss utan att vara genomförda, till exempel skolpengen. Här finns också en rad förslag att uppnå liberala mål med konservativa snarare än socialliberala metoder. Här debatteras intressanta idéer om hur man i stället för bidrag ger egen makt åt folk att hjälpa sig själva ("empowerment"). Här finns en ny ideologi, "communitarianism" som predikar att man inte skall få något gratis av staten utan att ge något i gengäld. Här finns också insikten att kvoteringspolitik förolämpar både minoritet och majoritet.
Men inget av detta kan genomföras för politikerna blockerar varandra och sitter fast i intressegruppernas garn.
I detta läge har Ross Perot blivit medelklassens hopp. Denne fd IBM-försäljare har skapat sig en förmögenhet på 2.000.000.000 dollar (9 nollor) och har penningens karisma. Han är för rik för att kunna mutas. Han har få eller inga egna idéer om lösningar. Men han har en metod: genom tv skall seriös information om alternativen ges och sedan skall folket få rösta genom knapptryckning på sina telefoner. En elektronisk demokrati skall alltså lösa upp blockeringarna.
Perot har inget parti bakom sig men en ny folkrörelse kring sitt namn. Han har tagit ledningen över Bush och Clinton i presidentvalet. Det är ungefär som att Gyllenhammar ombeds att ta över i Sverige för att Ingvar Carlsson är hopplös, och Bildt inte begriper vanligt folk, och Westerberg och Johansson blockerar nödvändiga reformer, och LO stoppar Feldt.
Den stämning som skapar sådana situationer är intressantare än de män som rider på den. Den vitala amerikanska demokratin skapar sina egna lösningar när de etablerade politikerna sviker. Men när konjunkturen snart blir bättre minskar nog intresset för de vildare alternativen.
© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.