Dagens Nyheter, May 25, 1992

Hans L Zetterberg

Välfärdens okända kostnader

"Välfärd" handlar om ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade och andra som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år?

Dessa tre grupper återkommer gång på gång när vi spaltar upp välfärdsproblemen för analys: (1) de unga, (2) de äldre, (3) de sjuka och utslagna. Det är dem socialminister Bengt Westerberg besöker och ömmar för. Det är bra att vi har en sådan socialminister. Välfärdspolitik borde vara politik som hjälper dessa grupper. Ingenting annat.

När man studerar svensk socialpolitik finner man emellertid att behovet att hjälpa ingalunda är det enda som styr. Det finns två andra krafter som också styr: önskan om jämlikhet och önskan att göra sig oberoende av marknaden. Drömmen om utjämning och drömmen om ett marknadsfrälse har format den svenska socialpolitiken i minst lika hög grad som önskan att hjälpa.

Det utjämningspolitiska inslaget i välfärdspolitiken är välkänt. Bostadspolitiken skall inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s. 70). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s. 8). Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på. Talet om välfärd har fungerat mycket bra när borgare (särskilt folkpartister) skall övertalas att acceptera den socialdemokratiska utjämningspolitiken.

Den svenska välfärdspolitiken har vidare utformats av utredare och politiker som ogillar att människor är beroende av marknaden för sin inkomst. De har därför tillåtit att man i arbetsför ålder på egen hand får dra sig ur arbetsmarknaden när det känns så. Skattebetalarna får då betala lönen istället för marknaden. Därmed överger man marknadsekonomin och skapar ett marknadsfrälse.

Att marknadsfrälset är ett inslag i socialpolitiken blev tydligt i de aktuella debatterna om karensdagar och delpension. Att "ta ut" en sjukdag är att tillfälligt dra sig ur beroendet av arbetsmarknaden för sin inkomst. Att "ta ut" delpension är att varaktigt dra sig ur arbetsmarknaden. Processen kallas "de-commodification" i den internationella marxistiska litteraturen.

Marxisternas marknadsfrälse har fått en oväntad försvarare i ny demokrati, partiet som röstade med socialdemokraterna och vänsterpartiet för valfri och kostnadsfri delpension. Djupare än så satt alltså inte Ian Wachtmeisters kunskaper om välfärdssystemet än att han valde att stödja dess mest marknadsfientliga inslag.

Välfärdspolitikens kostnader har som vi sett tre komponenter:

Hjälp- och vård 100 miljarder
Jämlikhet 300 miljarder
Marknadsfrälse 50 miljarder

Tyvärr är dessa siffror inte de rätta. Varken social- eller finansdepartementet, varken kommunförbundet eller landstingsförbundet, varken socialstyrelsen eller riksförsäkringsverket kan upplysa om hur mycket av socialpolitikens kostnader är hjälpkostnader, utjämningskostnader och kostnader för marknadsfrälset. Det som står ovan är gripet ur luften.

Jag skriver de felaktiga siffrorna ändå för att locka Anne Wibble och Bengt Westerberg att ta fram de rätta. De borde ju ha ett visst intresse av att vara det första paret finans- och socialministrar som vet hur den svenska välfärdsstatens kostnader fördelas. Lika bra som det är att Westerberg bryr sig om de unga, de äldre, sjuka och handikappade, lika illa är det att han inte vet hur mycket jämlikhet och marknadsfrälse hans departement finansierar.

Ta fram siffrorna! Sen kan vi diskutera om vi skall öka posten för hjälp och vård på jämlikhetsprogrammens och marknadsfrälsets bekostnad. Och ingen skall längre kunna skrämma oss med att sänkta skatter betyder sämre vård och mindre hjälp.

© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted  by permission.