Hans L Zetterberg
Välfärdsstatens underklass
Vi hade för inte så länge sedan en lantlig underklass som kallades statare. Att kritisera statarsystemet var inte att rasera tryggheten eller att håna statarna. Vi hedrar Gunnar Sträng och Ivar Lo och andra som kritiserade systemet sönder och samman, och frigjorde statarna från beroendet av godsägare. Vi hedrar dem trots att de förespråkade att statarna skulle ut på arbetsmarknaden — med allt vad det innebar av osäkerhet.
Men den som ifrågasätter de villkor som gäller för den nya underklassen, förmånstagarna i välfärdsstaten, kan lika säkert som amen i kyrkan få höra att han eller hon "raserar välfärden" och "föraktar de svaga".
Hanna Olsson gav ett exempel på DN Debatt den 11 mars under standardrubriken "Ett hån mot de svaga". På samma plats hade Helena Rivière den 1 februari ömt och elegant visat att språket avslöjar att vi håller på att ändra oss: allmänheten ser inte längre välfärdsåtgärderna enbart i termer som behov utan också som födkrokar. Massmedierna däremot, menade Rivère fortsätter att skriva om behov i gråtmild ton. Hanna Olsson svarade Rivère med ett präktigt yxskaft inlindat i självrättfärdighet.
I Dagens Industri har Anders Isaksson under vintern analyserat den svenska välfärdspolitiken på ett sätt som inte bör förbigås. Hans gråterskor är inte massmedier utan intresseorganisationer och politiker. Men grundtanken är densamma: utbudet av förmåner skapar numera sin egen efterfrågan.
"Vårt socialförsäkringssystem har oerhört många förtjänster", skriver Isaksson, "men det konstruerades för att tillgodose behov, inte rättigheter. Idag är samhällsmoralen och andan en annan, människor anpassar sig och utbudet av rättigheter och förmåner genererar sin egen, ständigt stigande efterfrågan: socialvården producerar klienter, arbetsskadeförsäkringen arbetsskadade, flyktingpolitiken flyktingar, förtidspensionen förtidspensionärer. Och bostadssubventionerna, det senaste stridsäpplet i regeringen, producerar naturligtvis stora bostadsytor, världens största per innevånare för övrigt." (DI 13/3)
Man kan skilja fem steg i ett välfärdsprograms utveckling:
1) Vi uppmärksammar ett behov hos utsatta människor;
2) Vi tar politiska beslut att överföra ansvaret för detta behov från det civila samhället till den offentliga sektorn och ge de utsatta rätt till bidrag;
3) Vi skapar en välfärdsbyråkrati för att administrera bidraget;
4) Intresseföreningar som vill bevara och utveckla bidragsrätten blir starka;
5) Allt fler börjar anpassa sig till bidragsrätten och uppfatta bidragen som en normal del av hushållsbudgeten, en slags födkrok.
I den allmänna debatten talar vi väldigt gärna om de utsatta människornas behov (steg 1) och väldigt ogärna hur förmåner blir födkrokar (steg 5).
Grovt räknat lever idag var femte svensk mellan 16 och 64 år i allt väsentligt på bidrag, ungefär en miljon män och kvinnor i vad som kallas "sina bästa år". Andelen ökar.
Det har visat sig svårt att utforma arbetsfri försörjning så att den inte överutnyttjas. Socialpolitiken som vill hjälpa utsatta människor till ett normalt liv som anställda eller som egna företagare förlorar hela tiden mark till de arbetsfria förmånerna. Losing Ground (Basic Books, New York 1984) är den talande titeln på en bok av Charles Murray som beskriver de många socialpolitiska programmen i USA mellan 1950 och 1980. De flesta program gjorde det värre för mottagarna och samhället, inte bättre.
Murray visar att detta gäller även sofistikerade program som Milton Friedmans förslag till "negativ inkomstskatt", vilket hade syftet att undvika inkomstfällor för mottagarna.
Det grundläggande misstaget i svensk välfärdspolitik gjordes på Gunnar Strängs tid i regeringen. Då var flertalet välfärdsprogram i steg 2 av vårt schema. Vi borde då ha stärkt det civila samhällets förmåga att ta ansvar för de utsattas behov. I stället flyttades rutinmässigt ansvaret till stat och kommun.
Nu behövs en socialminister som kan vända utvecklingen och bli återtågets hjälte.
© 1992 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.