Professor Hans L. Zetterberg
Fil. lic. Karin Busch
Svenska Institutet för Opinionsundersökningar, SIFO

 

Opinionsundersökning och partitaktik

Den politiska sociologin har tillfört partierna flera nya taktiska hjälpmedel. I denna artikel skall vi redogöra för några för Sverige relativt nya typer av analyser av opinionsläget som Svenska institutet för opinionsundersökningar (Sifo) sedan februari i år gör på rutinmässig bas. En del av dessa undersökningar rör rent taktiska överväganden om "politisk marknadsföring" och är lika hemliga för allmänhet och konkurrenter som andra marknadsundersökningar. En del är copyrightskyddade löpande serier som partier och andra intresserade kan prenumerera på. En del publiceras som opinionsjournalistik.

Är framtiden ljus eller mörk för vårt parti? För att få svar på den frågan spörjer den politiske sociologen om något annat: Vilket parti tycker ni är näst bäst? Och han ber er också tala om hur stort ni tycker steget är från det egna partiet till det näst bästa. De som tycker att steget är helt litet till ett alternativt parti utgör en potentiell svänggrupp. Väljarna i dessa grupper är utslagsgivande för valresultatet, ty därifrån hämtas lejonparten av röstvinster, och här gör man flertalet röstförluster.

För att fastlägga om ett parti befinner sig i medvind eller motvind räknar vi ut storleken av dessa potentiella vinster och förluster, d. v. s. antalet väljare i svänggrupperna. För högern finner vi då att i dagens läge är den potentiella utflödesgruppen något större än rekryteringsgruppen; partiet har en svag motvind. Folkpartiet däremot har svag medvind, medan för centerns del dubbelt så många står redo att vinnas som förloras. För socialdemokraterna är förhållandet det rakt motsatta: mer än dubbelt så många finns i den potentiella förlustgruppen som i vinstgruppen. I förligaste medvind seglar kommunisterna: tre gånger så många redo att vinnas som att förloras.

I vårt rörliga samhälle uppstår alltid här och var små friktioner och besvikelser, av vilka en liten del tar sig politiska uttryck. Dessa politiska åsiktsändringar har föga med aktuell debatt att göra, men i svänggrupper resulterar de lätt i partibyten. Detta gäller särskilt i ett samhälle som vårt, i vilket partierna har en mycket stor åsiktsgemenskap och i vilket inga skarpa häckar av partiprofiler hindrar övergång mellan partierna.

Partibyten som uppkommer på detta sätt genom att väljare "nöts" mot samhället ger vanligen utslag i ett partis väljarandel i grov proportion till storleken av dess potentiella inflödes- och utflödesgrupper.

Partier utan profilpolitik som också har medvind, t. ex. centern, behöver knappast göra politiska utspel för att vinna röster. Partier i motvind, t. ex socialdemokraterna, måste hela tiden ha tilltalande initiativ för att hålla sin position och måste kämpa hårt för att förhindra den. Under tiden mellan valet i september 1966 och januari 1967 fanns praktiskt taget inga rikspolitiska utspel som en bred allmänhet tog ställning till. Under denna period visar högern och folkpartiet få förändringar. Men centern går fram 1,6 proc, socialdemokraterna går tillbaka 2,0 proc, och kommunisterna går fram 0,4 proc. Detta är alltså vad som ägde rum när "ingenting" hände på den politiska arenan.

En väsentlig service i partitaktikens tjänst är att ringa in svänggrupperna, tala om för partikanslierna var i samhället de potentiella röstvinsterna och röstförlusterna finns. Finns de socialdemokrater som lutar åt centern på landet eller i städerna, har de dåliga eller hyggliga inkomster, är de attraherade av centerns politik eller av hr Hedlunds "knepighet"? Utredningar kring frågor av dessa slag hjälper partierna att söka upp målgrupper med sina budskap. Frågor som vilka dags- och veckotidningar som läses mest i en svänggrupp och vilka föreningar gruppen tillhör ger särskilt användbar information för kanalisering av partipropagandan, så att man bäst utnyttjar de resurser man har.

På stickprov från svänggrupperna kan partierna även pröva utkast till sitt tryckta valmaterial — affischer, annonser, broschyrer — och sina valfilmer för biografer och TV. De typiska testen söker besvara frågor som dessa: Observerar man materialet? Läser man det? Förstår man det? Minns man det? Övertygas man av det? Vill man rösta för partiet?

I svänggrupperna kan vi också spåra effekten på väljarkårens sympatier av politiska händelser: nya statsråd, avlösningar på partiledarposten, partiernas utspel, politiska skandaler etc. De framgångsrika utspelen är sådana som drar åt sig väljare från andra partier utan att stöta bort väljare från den potentiella utflödesguppen inom det egna partiet — socialdemokraternas förslag om en statlig investeringsbank är ett gott exempel. Förslaget var inte populärt bland majoriteten av borgarna, men någorlunda populärt bland de mittsympatisörer som stod socialdemokratin nära. Banken var synnerligen populär bland kommunisterna. Den var också populär i det egna partiet, även bland de potentiella utflödarna. Vi kan fastställa detta med en tabell över de väljare som på senvintern föredrog att staten sätter upp en särskild investeringsbank för industrin:

 

80 proc. av kommunister med lutning mot socialdemokraterna
81 proc. av socialdemokrater med lutning mot kommunisterna
71 proc. av socialdemokrater utan sannolikhet för partibyte
66 proc. av socialdemokrater med lutning mot de borgerliga
30 proc. av mittsympatisörer med lutning mot socialdemokraterna
17 proc. av mittsympatisörer utan sannolikhet för partibyte
11 proc. av mittsympatisörer med lutning mot högern
 9 proc. högermän med lutning mot mitten

Kommunisterna förlorade en tiondel av sina sympatisörer på detta utspel. Och socialdemokraternas utflöde till folkpartiet förbyttes i ett markant återflöde. Utflödet till centerpartiet berördes inte av debatten om investeringsbanken. (Socialdemokraterna vet uppenbarligen inte hur man skall nå de sympatisörer som glider mot centern.) Sifos avläsningar ger denna serie av nettoresultat för socialdemokraternas andel i 1966 års väljarkår:

 

13 mars  40,8 proc
20 mars  41,4 proc
 3 april 41,4 proc
17 april 42,4 proc

Efter påsk hade socialdemokraterna alltså nått upp till höstvalets nivå. Men därefter har man inte kommit med nya välplacerade initiativ som observerats i vida kretsar, och siffrorna för socialdemokraterna beter sig sedan dess igen som i höstas, d.v.s. motlutet slår igen igenom.

Utspel kan också testas innan de realiseras i praktiken. Kommunisterna prövade t. ex. hur namnet "socialistiska vänsterpartiet" slog i jämförelse med det gamla namnet "kommunisterna". De procenttal som tyckte att detta namnförslag var bäst blev:

 

48 proc. av kommunisterna
54 proc. av socialdemokrater med lutning åt kommunisterna
36 proc. av socialdemokrater utan lutning åt kommunisterna

Att lägga in "vänsterpartiet" i namnet var alltså mäkta populärt i partiets rekryteringsgrupp. En klar uppgång för kommunisterna noterades även månaden efter partiets namnbyte till "vänsterpartiet kommunisterna".

Förprövning av utspel blir antagligen något mycket vanligt i framtiden. Flertalet utspel ligger ej så väl till i väljarkårens svänggrupper som de ovan nämnda; det klassiska exemplet i samtida svensk politik är de borgerliga alternativen till socialdemokraternas version av ATP. Förprövning i svänggrupper gör numera liknande felbedömningar onödiga.

I diskussionen om politiska utspel glömmer man lätt att den taktiska situationen i riksdagen är en annan än i väljarkåren. I riksdagen gäller det att lägga fram ett kompromissförslag kring vilket enighet och majoritet kan skapas. I väljarkåren gäller det att lägga fram förslag som lockar till sig vissa svänggrupper oavsett detta förslag stöds av en majoritet eller ej. Tydligt är att man bör vara försiktig vid tolkningen av gallupundersökningar som visar att "folkets majoritet" tycker på ett visst sätt. Den kritiska frågan för taktisk framgång är hur svänggrupperna tycker.

Direkta frågor i något tusental intervjuer om vilket parti de tillfrågade sällar sig till har alltför stora statistiska fel för att ge användbara anvisningar om de små förskjutningar mellan partierna som är typiska mellan svenska val. Sifos beskrivningar av partiernas lägen i väljarkåren bygger numera på en räknemodell. som kallas "flödesanalys". Flödesanalysen är en pseudopanelmetod som har det senaste officiella valresultatet för hela väljarkåren som ingångsvärde. Intervjuer används enbart att beräkna sannolikheter att partibyten ägt rum sedan senaste valet. Med hjälp av dessa sannolikheter och valsiffrorna räknas partifördelningen vid intervjudagen fram. För siffror framräknade innan en valkampanj börjar gör vi antagandet att valdeltagandet blir detsamma som vid senaste valet. För skattningar gjorda under själva valkampanjen görs separata estimat av valdeltagandet. Svårigheterna att göra en korrekt valprognos ligger nog mera i att beräkna valdeltagandet i olika partier än att bestämma andelarna partisympatisörer.

Flödesanalys är en räknemodell som kan matas med data från olika slags intervjuundersökningar. För närvarande ger Sifo modellen data från ackumulerade veckobussar omfattande över 2000 besöksintervjuer med "valsedlar" gjorda inom en 22-dagarsperiod eller en 9-dagarsperiod. (En beskrivning av "system veckobuss" finns i nästkommande nummer av tidskriften Sociologisk Forskning.)

 

1964
Riksdags-valet

1966
Kommunal-
valet

1967
juni
enl. Sifo

Högerpartiet

Folkpartiet

Centerpartiet

Socialdemokraterna

Vänsterpartiet-   Kommunisterna

KDS

14,7

17,4

13,5

47,3


5,2

1,8

16,5

17,9

15,1

42,3


6,4

1,8

16,6 (+1,9)

17,8 (+0,4)

16,4 (+2,9)

41,1 (—6,2)


6,4 (+1,2)

1,7 (—0,1)

± sedan 1964

Tabellen ger vårens politiska facit i procent.

Samlingsrörelsernas röster har fördelats på respektive partier.

De små förändringarna från kommunalvalet inom högerpartiet, folkpartiet och KDS skall inte tillmätas någon statistisk betydelse.

Ett råmaterial av 2200 intervjuer har analyserats enligt en räkne-modell som kallas "flödesanalys". Intervjuer används att beräkna sannolikheten att partibyten ägt rum sedan senaste valet. Med hjälp av dessa sannolikheter och det officiella valresultatet räknas parti-fördelningen vid intervjudagen fram.

I ovanstående tabell har samma valdeltagande som i 1966 års kommunalval förutsatts. En korrekt valprognos kan göras endast om man kan förutsäga valdeltagandet, framför allt hur många av tidigare valskolkare som tänker rösta. Valskolkare med definitiva partisympatier per 100 röstande inom respektive parti är för högerpartiet 6, folkpartiet 11, centerpartiet 10, socialdemokraterna 10 och vänsterpartiet-kommunisterna 16. Dessa siffror är baserade på 7200 intervjuer från urval som både är fältstyrda och datastyrda. Fältstyrningen sker med hjälp av mantalslängdernas adresser i ett flerstegsurval i ett "miniatyr-Sverige". Datastyrningen jämför det så erhållna urvalet uppdelat på 144 celler med ett idealtypiskt urval och korrigerar medelst vägningar i datamaskinen eventuella snedvridningar som uppkommit i fältet.

Rapporten om socialdemokraternas 2-procentiga nedgång under hösten 1966 baserades t. ex. på en analys av 2200 intervjuer gjorda kring nyår. Det behövdes två och en halv gång så många intervjuer för att hitta inflödarna till partiet som för att hitta samma antal utflödare. Man måste alltså göra 2200 intervjuer för att hitta alla inflödarna, medan redan 815 intervjuer gett samma antal utflödare. Det är relationer av denna storleksordning som redovisas som en nedgång på två procent! Flödesanalysen är alltså en händig hävstång förankrad i valresultat. Felen blir små och kan vanligen räknas i fraktioner av en procent. Så små fel får man inte, om man gör vanliga gallupundersökningar och tabellerar hur många som säger sig hålla på ett visst parti.

Med dylika gammaldags analysmetoder skulle vi med samma antal intervjuer ha behövt en skillnad på många flera procentenheter för att med säkerhet tala om nedgången.

De variationer i partiernas läge som sålunda kontinuerligt registreras tolkas alltid mot bakgrunden av vår kunskap om de potentiella partiflödena och de prövningar av politiska utspel som institutet gör. Trots att antalet partibytare i Sverige är mycket litet och partiernas andelar i väljarkåren är ovanligt stabila, kan vi som synes med denna analysmetod registrera och mäta förändringar och anknyta dem till bestämda politiska förhållanden och händelser. Slutsatserna från flödesanalysen stöds sålunda av information från hela arsenalen av partitaktiska undersökningar.

Går det framåt eller går det bakåt för partiet, det var frågan. Av gammalt har valsiffrorna givit besked, men de kommer endast vartannat år. Under mellantiden är man osäker, och denna osäkerhet tillhör spänningen i det politiska livet. Opinionsinstituten kan som synes numera minska osäkerheten och ge rätt hyggligt besked om hur ett parti står också mellan valen och hur politiska händelser och åtgärder påverkar dess läge. Det är en utveckling som de flesta välkomnat. Men inte alla. En partiarbetare kan ju få sin trosvisshet på segern underminerad av kalla siffror som visar att hans ansträngningar är förgäves. Eller kan han få segern bekräftad i förväg med siffror som de flesta välkomnat. Men inte alla. Den traditionelle partisekreteraren fruktar därför ofta opinionsundersökningar, hemlighåller dem gärna, diskrediterar dem och talar hellre om deras möjliga fel än om deras fingervisningar. Det är lätt att underblåsa misstron, eftersom många politiskt intresserade minns misslyckade svenska valprognoser utan att veta att metoderna att göra dem numera är annorlunda och mycket pålitligare.

Ur detta dilemma kommer man först när partiarbetarnas motivation byggs upp på annat sätt. Vi ser hur man på olika håll i de rika demokratierna — även i Sverige — börjar uppmuntra framväxten av andra typer av partiarbetare, rationellt arbetande försäljare som hushållar med partiresurserna och förlägger dem där det finns mest att vinna, som har sina kvota och eggas av regelbundna rapporter om partiets utveckling. Denne nye rationelle partiarbetare välkomnar opinionsundersökningar om läget i väljarkåren och bygger sin motivation på säkerheten att varje vecka veta hur hans och konkurrenternas parti står.

* * * * * * *

Denna artikel publicerades i Dagens Nyheter den 12 september 1967