Ny studie om partisympatisörernas ändrade värderingar: "Anpassliga väljare stöder Schyman"

Dagens Nyheter 2001-10-07

Dagens debattartikel

Ny studie om partisympatisörernas ändrade värderingar:

"Anpassliga väljare stöder Schyman"

Inget parti förändrade under 1990-talet sin anhängarskara så mycket som vänsterpartiet. Fundamentalism har efterträtts av en vilja till kompromisser. Vänstern har de mest flexibla sympatisörerna näst moderaterna. Det visar en studie av väljarnas förändrade värderingar som gjorts av Temos undersökningsledare Arne Modig och professor Hans L Zetterberg. Socialdemokraternas väljare har svårt för att prioritera andra värden än de materiella. Kristdemokraterna har en mer humanistisk profil än moderaterna. Centerns väljare är minst påverkade av tidsandan.

Under det senaste decenniet har vänsterpartiet och kristdemokraterna sökt nya vägar och haft stora framgångar i väljarkåren. Också miljöpartiet har förändrats. Men för miljöpartisterna har förändringarna inte resulterat i bestående väljarframgångar. Socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och centern har inte ändrat sig lika mycket som övriga och väljarframgångarna uteblev. Vilket samband har dessa förändringar med förändrade värderingar bland väljarna?

Under hela 1990-talet har vi i årliga riksomfattande intervjuundersökningar (Demoskop 1990-94 och Temo 1995-2000) följt hur de grundläggande värderingarna förändrats bland svenska väljare. Resultaten visar att det skett mycket tydliga förskjutningar.

VÄLJARE MED FASTA, kompromisslösa värderingar har blivit färre, och väljare med flexibla, pragmatiska värderingar har blivit fler. Det är denna trend bort från ultimativa krav som gjort det lättare för partier som miljöpartiet, vänsterpartiet och kristdemokraterna, vilka vid 1990-talets början gärna demonstrerat sina fasta, ja fundamentalistiska idéer om miljö, statssocialism och abort, att bli indragna i den demokratiska processens kompromisser.

Förändringen kan kanske beskrivas som att "duktighet" blir viktigare än ideologi och hållning i sakfrågor, som Lars Nord formulerade det på DN Debatt (4/9): "Politik blir mer en fråga om att kunna något särskilt än att vilja något speciellt." Vi kan komplettera Nord med att den andra stora förändringen under 1990-talet är den där personliga relationer kommit att stå allt mer i centrum.

Våra undersökningar visar nämligen att personer med materialistiska värderingar blivit färre, och de som prioriterar personliga relationer, det vill säga "humanism" i vår nutida snarare än klassisk mening, har blivit fler. Det är för övrigt denna trend i hela den rika världen som bidragit till att mobiltelefonbolaget med slagordet "Connecting people" segrat över bolaget som satsade på teknologi och individualism, "Make yourself heard". Inte bara Ericssons styrelse utan också de svenska moderaterna har här en del att lära.

Personer som vill vara traditionella och hålla sig till det beprövade var något vanligare förr och personer som vill bli mer moderna och öppna sig för det nya har blivit något vanligare under det senaste årtiondet. Men den skillnaden är liten och inte helt entydig. På det hela taget är vi svenskar inte särskilt mycket mer öppna för nymodigheter och nya sociala arrangemang än vad vi var för tio år sedan, och gammaldags trygghet står fortfarande högt i kurs i det svenska värderingsklimatet.

I våra analyser av väljarströmmarna under 1990-talet använder vi tre dimensioner för att beskriva människors grundläggande värderingar. Pragmatism - dimensionen går från en prioritering av värdefasthet, där man i alla väder "dramatiserar sina värderingar", till en prioritering av pragmatism, där man är beredd att "kompromissa sina värderingar" och vara praktisk snarare än dogmatisk. Humanism - den går från en sinneskultur av lustar och prylar till idékultur med mänsklig värme, alltså mellan polerna materialism och humanism. Modernism - i djupaste mening går den från att vara till att bliva, från traditionalism, där man håller på det etablerade (att "vara traditionell") till modernitet, där man välkomnar förändring ("att bli modern").

Förändringarna under 1990-talet kom stegvis. I inledningen av 1990-talet regerade moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centern under Carl Bildt. De hade ett nödvändigt men instabilt stöd i riksdagen från ny demokrati. Mot slutet av valperioden hoppade centerledaren Olof Johansson av regeringssamarbetet efter kontroverser om bron över Öresund, men centern stannade i regeringen. Svensk politik var påverkad av framgången för Reagans och Thatchers marknadsliberalism och av sovjetsystemets sammanbrott.

Under valperioden 1994-98 regerade socialdemokraterna och de fick hjälp av centern i den tidens viktiga budget- och skattehöjningsfrågor. Under budgetsaneringen slaktades många heliga kor och väljarnas värderingar tog ett stort kliv åt det pragmatiska hållet.

Under innevarande valperiod 1998-2002 regerar socialdemokraterna med hjälp av vänsterpartiet och miljöpartiet i budgetfrågor. Värderingarna blir ännu något mer pragmatiska. Men framför allt blir väljarna nu mindre materialistiska och mer inriktade på en prioritering av personliga relationer.

VÅRA RESULTAT VISAR att de flesta väljargrupperna förändrats, men att det också finns stora skillnader mellan partierna. Miljöpartister har aldrig prioriterat en materiell levnadsstandard med många prylar och stor energiförbrukning. I hela sin tid har miljöpartiet varit ett klart humanistiskt parti. Den stora förändringen bland miljöpartiets sympatisörer, särskilt tydlig under Birger Schlaugs långa period som språkrör, är att dess fundamentalister med kompromisslösa värderingar blivit färre och dess realister med en mer pragmatisk och flexibel inställning blivit betydligt fler.

Vänsterpartiet under Lars Werner hade sympatisörer med materialistiska värderingar och också en del fundamentalister som höll på Marx historiska materialism. Med Gudrun Schyman som tillträdde hösten 1993 kom stora tillskott av mer pragmatiska väljare och framför allt av väljare som prioriterade personliga relationer snarare än materialism.

Inget parti har under 1990-talet så drastiskt förändrat sin skara av anhängare som vänsterpartiet. Vänsterpartiets sympatisörer, tillsammans med miljöpartiets, prioriterar personliga relationer mer är något annat partis sympatisörer. Vänsterpartiets sympatisörer är i dag också, näst efter moderaternas sympatisörer, mest flexibla av alla i sina värderingar.

Den nyvunna pragmatismen hos både vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer gjorde det möjligt för partiledningarna att nära samarbeta med socialdemokratin under innevarande valperiod. När detta samarbete började efter valet 1998 var många pessimister om dess chanser. Men utveckling mot ökad pragmatism bland dessa partiers sympatisörer redan under valperioden 1994-98 talade för samarbetets möjligheter.

DEN STORA KLYFTAN mellan folket i stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet och de regerande socialdemokraterna ligger i s-sympatisörernas relativa oförmåga att prioritera andra värden än de materiella. En vacker dag kan samarbetet mellan s och v/mp komma att begravas i just den klyftan.

Borgerliga gräsrötter visar också värderingsförskjutningar, men inte fullt så stora som de vi funnit inom vänsterblocket. Kristdemokraterna har liksom vänsterpartiet och miljöpartiet fått allt fler sympatisörer med pragmatiska värderingar. De är nu mer pragmatiska än Bengt Westerbergs folkpartister var på Bildt-regeringens tid.

Men trots den stora förändringen är kristdemokraternas sympatisörer i dag långt mindre pragmatiska än folkpartiets och moderaternas väljare. Partiets sympatisörer har samtidigt, på samma sätt som dagens folkpartister, en tydligare humanistisk profil än moderaternas sympatisörer.

Moderaterna har under hela 90-talet haft sin tyngdpunkt i ett hörn i värderingsrymden med stor modernitet, stor pragmatism och stor materialism. De har efter regeringsinnehavet 1991-94 gått i tidsandans spår mot ökad pragmatism, men inte alls med samma långa kliv som till exempel kristdemokraterna. De har inte heller varit helt opåverkade av den allmänna trenden mot ökad humanism, men är ändå i dag liksom socialdemokraterna och centern i huvudsak en materialistisk skara.

Folkpartiet sympatisörer håller sig i snitt på den moderna planhalvan men visar ingen konsekvent rörelseriktning i värderingsrymden under 90-talet.

TILL SIST HAR vi bilden av centerpartiet som under 90-talets olika valperioder först allierat sig till höger, sedan till vänster, och sedan sökt ett mittens rike. Resultaten visar emellertid att centerns gräsrötter hela tiden stått ofantligt mycket närmare socialdemokratin än moderaterna i sina värderingar.

Centerpartisterna har under hela 1990-talet haft samma adress i värderingsrymden; de håller på tradition, de har fasta värderingar, och de är materialister. Detta är inte mittens rike i värderingsrymden, det är snarare den mest otidsenliga och marginella positionen. Centerpartisterna tycks vara mindre påverkade av tidsandan än andra väljare.

En viktig politisk debatt handlar om hur väl dagens partier förmår svara mot väljarnas värderingar. Oftast sägs att det finns utrymme för nya rörelser grundade på konservatism och högerpopulism. Torbjörn Tännsjö skrev till exempel på DN Debatt (31/8) att "ett svart hål öppnar sig i svensk politik" när moderaterna säger definitivt farväl till konservatismen.

Våra resultat visar att det snarare handlar om "tomrum" som kan fyllas av nya politiska rörelser med en mer pragmatisk och personlig framtoning - en ny typ av professionella, handlingskraftiga "politikföretag" som bygger personliga, känslomässigt grundade relationer till väljarna. Om man så vill en amerikanisering av politiken där förväntad förmåga, i kombination med klara handlingsalternativ för hur landets ekonomi och statens budget ska hanteras, kan komma att fälla avgörandet snarare än ideologi. Förmåga att bygga en förtroendefull gemenskap med väljarna kommer att ha stor betydelse.

Arne Modig
Hans L Zetterberg

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

För författarnas underlag klicka här.