Dagens Nyheter, May 7, 2000
Hans L Zetterberg
Seattle, Davos, Washington, och nu Berlin, London och Zürich är den senaste tidens hemvist för våldsamma demonstrationer som gett stora rubriker i världspressen. Vad är på gång?
Varje ny generation präglas av två omständigheter. Den första är föräldrarnas värderingar. I botten är alla kulturer en utanläxa som lärs av generation efter generation. Den andra, som blivit allt mer utslagsgivande, är de stora unika händelser varje generationen får uppleva. Det är händelser som omvärderar traditionerna, gör generationskamraterna viktigare än föräldrarna, och ändrar läxan.
De som upplevde 1930-talets depression fick för alltid svårt att försvara individualismen i en liberal och kapitalistisk ordning. Lätt kunde de anamma kollektivism i form av fascism eller socialism. Fascismen diskrediterades dock av andra världskriget. Efterkrigsåren och 50-talet präglades å ena sidan av den segrande sovjetkommunismen som fick många medlöpare i väst, åtminstone så länge Stalins terror var ignorerad. Å andra sidan kom majoriteten i flertalet västländer att tro på en slags "kollektivistisk liberalism". (Termen kommer från Edward Shils, i Sverige täcker den socialdemokrati och socialliberalism.) Den förenade demokrati med tillväxt, full sysselsättning, vetenskapsdyrkan, och inte minst politisk ingenjörskonst kring olika "reformer" från barnbidrag till pension. För en kort tid tyckes västländerna – trots det kalla kriget – leva i en idyll. De gamla ideologiska striderna tonade bort och välfärdens tid hade börjat.
Kolonierna blev fria, och hoppet tändes också för den tredje världen. Men det fanns en mörk baksida. Krigsansträngningarna och det kalla kriget hade överbeväpnat världen. Och med atomvapen och biologiska vapen hade det blivit otroligt billigt att döda och otroligt dyrt att försvara sig. Den stora massan förträngde emellertid att freden är ett annat namn för mellankrigstid. "Make love, not war", blev en ledstjärna för ungdomen.
Det var del av en ökad frigörelse från disciplin och tradition i västvärlden som bröt fram på 1960-talet. Emancipationen gällde inte bara sexualmoralen. Kyrkorna abdikerade, patriotismen blev löjlig, lärdom hånades och populism hyllades. Hierarkier ramlade och jämlikhet proklamerades som den naturliga ordningen. Alla utom stofilerna gick i jeans och duade alla. Vietnamkriget adderade en rejäl portion anti-amerikanism till världens kulturklimat. Marxismen lämnade sitt getto och blev respektabel. Marxiserandet kallades "kritisk samhällskunskap".
I efterbörden av 1968 års ungdomsrevolter fick miljörörelsen luft under vingarna. Sen blev det kvinnors rättigheter och nu djurens rättigheter. Allt detta kallade företrädarna själva för "progressivt", alltså framstegsvänligt. Och de blir trodda, för majoriteten av västvärldens konstnärer, journalister, professorer och andra intellektuella ställer gärna upp på allsköns kritik av centralmakt, tradition och auktoritet.
Reagan och Thatcher underminerade den kollektiva liberalismen, särskilt dess förkärlek för politisk styrning av samhällets olika delar. De frigjorda marknadskrafterna skapade stor rikedom i väst. Berlinmuren revs upp av konsumtions- och frihetslystna från öst. Sovjetväldet föll. Den gamla individcentrerade liberalismen hade återkommit och kallades nyliberalism. Den ovanligt snabbväxande globaliseringen blev dock ett nytt hatobjekt.
Strömmar av de forna koloniernas folk hade sökt sig till de europeiska forna kolonialmakternas städer. Efterkrigstidens småkrig och inbördeskrig spädde på med flyktingar. De europeiska nationalstaterna upptäckte en smula yrvaket att de blivit multikulturella som USA och Kanada, men utan dessa länders sammanhållande nationella ideologi. Spelplanen öppnades för främlingsfientlighet, en ingrediens i en ny fascism.
De avgörande händelserna för varje ungdomsgeneration efter 68 var många och mångtydiga på 80- och 90-talen. Generation X formades av AIDS och Tjernobyl till en tillbakadragen, ironisk hållning. Generation Y lärde sig leva med mobiltelefoner och Internet och formades till stolt självförverkligande av den individualismens återkomst för vilken Thatcher och Reagan öppnat dörren.
Ingen av dessa generationserfarenheter är så stor som depressionen och Vietnamkriget, vilka var så överväldigande för deltagarna att de även ger eko hos deras barn. Den generation som strejkade och demonstrerade stort och mycket under depressionen på 30-talet fick de protestkunniga barn som hördes 1968. Det är nu dags för 68-ornas barn att ge sin version av protest. Den framväxande Generation Z är mer protesthungrig och protestkunnig än X- och Y-generationerna.
Ilningar märks redan bland en del intellektuella som vädrar morgonluft för sin vanliga motvilja mot auktoritet, kapital och centralmakt. I den period av ökad agitation, demonstration, kravaller och våld som nu inletts (hos oss i Linköping) är etablissemanget måltavlan. Myndigheter förlorar i anseende och värdighet. Inom politiken kommer framför allt etablissemangens partier, hos oss socialdemokraterna och moderaterna, att ta stryk.
Polisen blir som vanligt en måltavla, nu med nolltoleransen som speciellt hatobjekt. I Stockholm beslöt polisen den första maj att vända andra kinden till och ingripa bara om det gällde mord. Med den taktiken bildas snart frizoner i städerna, som Christiania i Köpenhamn på 60-talet. Det kan aldrig hålla i längden.
© 2000 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.