Den kommunala maktbjässens bolag

Dagens Nyheter, January 14, 2000

Hans L Zetterberg

Den kommunala maktbjässens bolag

Under Bildts regeringstid bolagiserades många verksamheter i kommun och landsting utan att de privatiserades. De borgerliga politiker som genomförde detta trodde att de gjorde en god gärning. Med tiden blev flertalet av dessa bolag också välkomnade av socialdemokratin som såg till att de bemannades av dess eget folk. Liksom i öststaterna tog den gamla nomenklaturan över de företag som skapades av de marknadsekonomiska reformerna.

I Sverige såg socialdemokraterna och vänsterpartiet vanligen till att landstinget eller kommunen ensam ägde alla aktierna. På det sättet bevarades de offentliga monopolen på busstrafik, elverk, värmeverk, vattenverk, mm. Skillnaden blev att monopolen nu bedrivs i bolagsform i stället för att vara verk och myndigheter. Socialdemokraterna brukar se till att kommun eller landsting fortsätter att driva bostadsföretag, tvätterier, motionsanläggningar och andra företag som lika gärna kunde vara privatägda eftersom de konkurrerar med privata företag.

Faktum är att flertalet politiker från flertalet partier vill för död och pina inte acceptera utförsäljning och börsnotering av "sina" bolag. Skälen är inte bara ideologiska utan också privatekonomiska. De första som förlorar sina befattningar vid en utförsäljning eller börsnotering är nämligen de politiker som sitter i bolagets styrelse.

De socialdemokrater och vänsterpartister som bemannar kommunal verksamhet har fått en nyckelroll att bromsa, avleda, fördröja och misslyckas med privatiseringar och kundvalsmodeller. De tror att de därmed gör en god gärning. De har hjälptrupper i Hyresgästföreningen, Kommunaltjänstemannaförbundet, och Kommunalarbetarförbundet.

De kommunala bolagen går ibland med förlust. Deras ägare har emellertid tillgång till skattemedel att täcka förlusterna. Kommunen kan också, som i Stockholm, sammanföra sina olika bolag i en koncern och låta koncernbidrag ersätta de underskott som uppkommer.

Landstingens och kommunernas bolag bildar en värld för sig som inte liknar något annat i Sverige. Jämförda med vanliga bolag arbetar de på villkor som är nästan helt riskfria. De lever av en enda men stabil kund: kommunen eller landstinget. De behöver egentligen inga försäljare. De behöver inte exportera. De behöver inte effektivisera mer än de har lust till. I praktiken går de aldrig i konkurs.

Ändå får styrelserna, direktörerna och ledningsgrupperna i dessa operettbolag arvoden, löner och fallskärmar som om de arbetade i företag utsatta för den globaliserade marknadens krav och risker. I Marx efterföljd kan vi säga att här finns en apparat med utsugare av kommunernas och landstingens skattebetalare. Från de ökande kommunal- och landstingsskatterna och de stigande avgifterna till kommunala bolag får apparatens folk sina löner, sammanträdesarvoden och kreditkort. En avsevärd del av den avslöjade delen av svensk korruption hör hemma här. Gävle och Motala har skrivits in i vårt minne.

Det har sedan länge hetat att LO är den mäktigaste grupperingen i landet. LO kommer som vanligt att ha ett mycket stort antal ombud på socialdemokraternas kommande extra partikongress. Däremot har LO varken nu eller tidigare haft tur med sina statsråd. LO kan dock fortfarande diktera regeringens beslut i ett litet antal frågor, till exempel om arbetsrätt, lönebildning och fackliga privilegier.

Min bedömning är dock att under 1990-talet har vänsterapparaten i kommuner och landsting övertagit LO:s roll som den mäktigaste grupperingen i landet. Apparaten har fler poster och sinekurer att ge till vännerna, inte minst i sina bolag där lönesättningen är fri. Den kan ge kommunalt partistöd. Den har i sin verksamhetskrets många potentiella valarbetare, LO:s ombud är en minoritet av dem. Apparaten har makt över sinnena. När den säger "vård, skola, omsorg" trängs andra frågor undan från rikspolitiken, även stora frågor som arbetslösheten och tillväxten. Eftersom Kommunalarbetarna är LO:s största förbund kan självaste LO tvingas tjäna den vänsterkommunala apparaten. Vi får se hur det går när LO:s näste ordförande väljs från Kommunal.

För närvarande kommer bland andra statsministern, finansministern, biträdande finansministern, socialministern och skolministern från kommunernas och landstingens vänsterapparat. Åt denna fixar regeringen Robin-Hood-pengar, ställer upp med kommunakut, och med hjälpsam lagstiftning, till exempel förbud mot att sälja sjukhus till aktiebolag.

I storstadsregionerna finns en hel del moderata kommun- och landstingsråd uppbackade av borgerliga majoriteter. Ledda av politiker som Erik Langby i Nacka kämpar de mot övermäktiga odds för genuina privatiseringar, konkurrensutsättning och kundval. Rikspolitiken i Sverige har som bekant gått i stå, men på kommunal nivå i storstäderna och deras närhet finns riktigt intressanta politiska strider.

Om Sverige skall ha marknadsekonomins och demokratins välsignelser som andra vänsterstyrda västländer måste vår vänsterkommunala maktbjässe tämjas. Dess bolag måste säljas och bli riktiga bolag på riktiga marknader. Det kan tänkas att storstadskommunerna måste återkommunalisera vissa verksamheter – lägga dem direkt under kommunfullmäktige – för att majoritetens vilja, inte apparatens vilja, om verksamhetens organisation och framtid skall kunna genomföras.