En kakofoni av ideologier

Hans L Zetterberg

 

Förkärleken för det som är kollektivt och det som har ett jämlikt utfall har minskat i Sverige. Dessa socialdemokratins ideologiska ideal hyllas inte av lika många som förr. De har blivit en ideologi bland andra. Detta betyder inte att individualism och personlig valfrihet som i mångt och mycket skiljer borgerligheten från socialdemokratin fått absolut majoritet. Vårt differentierade samhälle har ingen dominerande ideologi; det är flerideologiskt.

Det finns en naturlig plats i samhället där en ideologi slår rot utan större ansträngning, en slags kongenial bas där livssituationerna är sådana att ideologins uttryck känns eggande och stödjande. Dessa hemmabaser brukar vara svåra för andra ideologier att erövra. Tablån antyder exempel på de själsbefryndade baser som de klassiska ideologierna har i de samhällsfunktioner som ger oss kunskap, rikedom, ordning, skönhet, och religiös salighet. 

SKAPARE

BEVARARE

FÖRMEDLARE

MOTTAGARE

av vad?

 Individualism:
utveckla det som är eget & nytt
Nyliberalism*

Ortodoxi:
skilj bra från
dåligt, hög från låg
Konservatism 

Universalism:
ge alla lika start och rättigheter
Liberalism 

Egalitarianism:
ge alla lika eller
likvärdiga utfall
Socialism  

 

Uppfinnare

Experter

Lärare

Klienter

Kunskap

Entreprenörer

Bankfolk

Säljare

Konsumenter

Rikedom

Frihetsreformatorer

Jurister

Administratörer

Medborgare

Ordning

Konstnärer

Kritiker

Artister

Publik

Skönhet

Profeter 

Dogmatiker

Förkunnare

Menighet

Salighet

*Trots sin beteckning är nyliberalismen en central del av 1700-talets klassiska liberalism.

Med ansträngning kan en utvald ideologi spridas utanför sitt hemmaområde till stora delar av befolkningen. Den ideologi som sprids allra lättast är den som dominerar den zon där samhällets olika eliter möts och samspelar. Den centrala zonen sätter tonen. Likaså får den ideologi som dominerar på massmediernas nyhetsredaktioner ett försprång.

I socialdemokratins Sverige har den egalitära ideologin fått störst svängrum. Politiska beslut, oavsett sakinnehåll, fick rutinmässigt en fördelningspolitisk profil. Det är detta tillägg som gjort den offentliga sektorn stor och dyr. ”Rättvisa” finns när alla får det så lika som möjligt. LO hjälper att pressa samman lönerna på en god nivå.

Fler i landet tillhör nu TCO än LO. TCO-folket har vanligen hemmabaser där man gärna ser att alla från början får likvärdiga livschanser, men där de som vill (och kan) får det bättre i livet. I en sådan liberal ideologi innebär ”rättvisa” att den som satsat mer också får mer än den som inte brytt sig. Sjuksköterskor som tagit sig igenom högskoleutbildning strejkar därför mot den ”orättvisa” sammanpressningen av sina och sjukbiträdens löner. I övrigt förutsätter denna ideologi allmängiltighet: läraren skall inte ha favoriter när han sätter betyg, säljaren skall ha samma pris till grannar och främlingar, byråkraten skall behandla alla lika oavsett bakgrund.

Gammal konservatism ville räkna in förfädernas framgångar när de avgjorde samhällsställningen. Den moderna varianten ser skillnader mellan rik och fattig, kunnig och okunnig, ond och god, smakful och vulgär; men det är i allt väsentligt egna meriter, inte släktens, som skall vara utslagsgivande för omdömena. Konservatism och nyliberalism är smala ideologier i Sverige. Mest synlig av de två blev nyliberalismen, inte minst genom Sture Eskilssons SAF-stödda kampanjer och informationsorganisationer, igångsatta på 1970-talet. De båda ideologierna rymdes hos Gösta Bohmans moderater, men nyliberalismen fick aldrig majoritet bland de moderata kommunpolitikerna. Ett väljarunderlag av konservatism och nyliberalism räcker inte till en statsministerpost i Sverige. Carl Bildts måttliga nyliberalism kombinerad med Bengt Westerbergs vanliga svenska liberalism blev ”den enda vägen” till ett treårigt mandat. Bildts regering innebar ett tvärt politiskt ryck med nya ideologiska tongångar och en politik med ökad valfrihet och flera reträtter från kollektiva lösningar.  

Bakgrunden till den svenska kristdemokratin och dess konservatism finns bland pingstvänner och schartauaner som i en tvist år 1963 om skolans kristendomsundervisning gick emot riksdagens beslut. På kontinenten hade en bredare strid mellan marxism och kristendom, en ”kulturkamp”, långt tidigare skapat de stora kristdemokratiska partierna. Det tog lång tid innan det svenska partiet fick något utbyte med europeisk kristdemokratisk ideologi, en pragmatisk konservatism som innehåller både protestantisk arbetsmoral och katolsk sociallära. Kärnväljarna i kd representerar ingalunda någon kontinental republikansk konservatism av märket de Gaulle, de Gasperi, eller Adenauer. Deras familjevärderingar stöder könsroller som rådde i patriarkala familjer i arbetarklassen, där många av dem har sin förhistoria.   

Till socialism, liberalism, nyliberalism och konservatism måste vi numera lägga andra ideologier med hemmabaser i områden utanför tablåns ramar. En ekologisk ideologi, som inte som de andra bara gäller människors relation till varandra utan också människans relation till naturen, har fått många förespråkare. Miljöpartiet är dess tydligaste inkarnation i partipolitiken. Feminismen, är en ideologi som också fått en partipolitisk form, men hittills misslyckats att komma in i riksdagen. En främlingsfientlig nationalistisk ideologi bärs upp av sverigedemokraterna som är förhoppningsfulla riksdagskandidater 2010. Europeisk antifederalism har fått ett parti i Sverige, Junilistan, som gjorde en betydande inbrytning i europavalet. Vi har alltså numera en kakofoni av ideologier, en ovanlig situation som förändrar politikens villkor.

 

Upptäckten att nyliberalism inte räckte för att regera gjordes av många som diskuterade moderaternas katastrofval 2004, inklusive Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin. Detta klarsynta gäng upptäckte också vad ingen arbetslivsforskare sett – att över en miljon i arbetsför ålder hamnat i utanförskap. Utan att grubbla mycket insåg de också att de ideologiska alternativen till nyliberalismen var otillräckliga. Med andra ord: ingen enstaka ideologi har tillräckligt stöd för att bli basen för ett regeringsalternativ.  

Med detta i bakhuvudet tillkom ”de nya moderaterna” i Per Schlingmanns scenregi. Detta stora parti, skulle vara pragmatiskt och moderat i ordets egentliga bemärkelse. Programmet fick breda öppningar åt flera håll. Den svenska modellen för en arbetsmarknad utan politiska diktat skulle försvaras. Men tendenserna till medborgarlön för de arbetsföra i utanförskap skulle stoppas; en gammaldags arbetslinje i ny och förstärkt tappning skulle gälla. Partiet skulle vara konservativt i den meningen att de väl fungerande välfärdsprogrammen införda under socialdemokratiska regeringar skulle bevaras. Dessa program har nästan alltid stötts också av de borgerliga partierna i riksdagen slutvoteringar.   

Moderaternas pragmatism och avideologisering ledde till att en organiserad allians med de andra borgerliga partierna blev möjlig. Partierna blev överens i förhandlingar före valet om en hel del aktuella frågor i det breda mittfältet av svensk politik. Moderaterna gick till val på alliansens program, de övriga också, men de senare hade dessutom egna hjärtefrågor och ideologiskt inspirerade program. Tillsammans vann de det breda mittfältet av väljarna och regeringsmakten. Efter två år var det mesta av det gemensamma programmet genomfört.

Nyliberalism är näringslivets och marknadsekonomins ideologi, men den ger dålig vägledning till mycket som politiker sysslar med – domstolar, socialbyråer, universitet, arméförband, kanske även konstmuseer. Efter moderaternas förändring företräds företagens behov av nyliberalism mer av centern än moderaterna. Centerns omorientering ger partiet många fördelar, men till priset att förbli ett litet parti. Företagsamheten är en ekonomisk jätte i Sverige men numerärt så obetydlig att bönder och företagare tillsammans (plus några familjemedlemmar och vänner) sätter ett tak någonstans vid 10-15 procent av väljarkåren.

Inom alliansens ram har moderaterna i allt väsentligt överlåtit åt folkpartiet att driva en tidigare paradfråga, skolpolitiken. Hos folkpartiet har den med entusiasm drivits mot betyg som ger klara besked var man står, och forskningspolitiken drivs mot ökade anslag till elitvetenskapare, allt sådant som befrämjar den hierarkiska ordning som konservativa gillar.

Kristdemokraterna har inte hittat någon motsvarande nisch inom alliansen. De hade otur i sin beredning av förslaget om fastighetskatten som var felkalkylerad och också innebar omoralen att fattiga skulle betala lika mycket som rika.  Försöket att få bensinskatten sänkt var inte heller ordentligt förberett; det tog inte hänsyn till den globala uppvärmningen. Jag är förvånad över att kristdemokraterna inte försökt importera den utmärkta tyska äldrevårdsförsäkringen till Sverige; socialministrarna från kd kan väl inte helt sakna kontakt med kollegor där? De har något som vi saknar i Sverige och som ligger bra till för partiets målgrupper.

  

Alliansens seger 2006 har förändrat blockpolitiken till en slags planetpolitik. Efter valet finns två stora solar på den svenska partihimlen, de nya moderaterna och sahlindemokraterna som nu formar s-svaret till Reinfeldt-alliansen. De två är tunga med sina stora massor, och båda har planeter i form av mindre partier med mindre massor. De två stora är ideologiskt vaga, de små är mer ideologiskt profilerade. Det var samma situation för Thorbjörn Fälldins borgliga regeringar på 1970-talet: jämfört med fp och m hade den större och ledande centern en blekare ideologisk profil. Att Fälldin blev omvald, men inte Bildt som hade stark ideologisk profilering, visar att ideologisk profilering och framgång i val inte nödvändigtvis hänger ihop.

Det är intressant att följa hur Mona Sahlin i sin rättviseretorik ställer sig mellan polerna av socialistisk och liberal rättvisa; ingen opinionsundersökning, men väl en semiotisk analys av hennes tal, kan ge en vink åt vilket håll hennes socialdemokrati går. Under första året av Sahlins tid som partiledare var det tveksamt om partiet orkade gå längre än till the audacity of hope att vinna nästa val på en walk-over baserad på s-talespersonernas högljudda budskap att allt vad regeringen Reinfeldt gjort (och kommer att göra) är misslyckanden. En sådan oförskämdhet mot en välinformerad väljarkår måste emellertid bli tillfällig medan en genomtänkt omställning till en ny situation växer fram.

Solarna behöver lägga sina planeters massa till sin egen för att tryggt dominera och regera. Det medför som bekant att ett litet parti får ett inflytande på regeringspolitiken som är större än dess storlek. Alla vinner emellertid på att stödja sin etablerade (eller potentiella) allians. Utan allians blir ett mindre parti en ropandes röst i öknen, all sin lysande ideologi till trots. Men det är jobbigare att samarbeta än att vara en ropandes röst, särskilt om man drar på sig misslyckanden och om man inte får diktera tillräckligt av villkoren. Tro inte att sammanhållningen är given därför att den ger taburetter och ett oproportionerligt faktiskt inflytande.

Stabiliteten i den nya politiska astronomin är alltså diskutabel. En del mindre partier, vänsterpartiet till exempel, har banor runt sin sol som är praktiskt taget är omöjliga att bryta. Andra partier har lösare banor, som miljöpartiet runt socialdemokraterna och folkpartiet runt moderaterna. På lös bana kan man bryta sig loss från en sol och gå in i en ny bana runt en annan.

Junilistan som var en komet i europavalet har en bana som inte är lätt att kalkylera. En annan himlakropp, sverigedemokraterna, har långsamt ökat sin massa, i början mest genom avhopp från socialdemokraterna. Ingen sol vill ha sverigedemokraterna som planet, och ingen planet vill ens ha dem som måne. Partiet har växt trots att det inte haft några centralt placerade personer eller några massmedia på sin sida. Det tyder på att det finns miljöer i Sverige som blivit en naturlig hemmaplan för dess invandrarfientliga ideologi.

 

Detta manuskript publicerades i Axess Magasin, nr 7, oktober 2008, s 8-9  under redaktionens rubrik "Mona vill ha en egen måne" utan diagrammet och med tre stycken av texten strukna av utrymmesskäl.

Härledningen av den strukturella basen för de fyra klassiska ideologierna finns i avsnittet  Justifications by Makers, Keepers, Brokers, and Takers i Hans L Zetterberg's bokmanuskript The Many-Splendored Society