Uppsats till Våra rättigheter V. Rättighetsperspektiv till minne av Gustaf Petrén, Rättsfonden, Stockholm, pp 123-137.

Denna text är utdrag ur manuskriptet till min kommande bok The Many-Splendored Society, en strukturerad sammanfattning som jag gör på äldre dagar på engelska av mina sociologiska tankar, mest för amerikansk publik och ofta i samma ord som jag tidigare publicerat dem. Nedanstående kommer från ställen i texten som rör mänskliga rättigheter.

Från 20 år i USA där jag ofta i min undervisning jämfört amerikansk och europeisk samhällsvetenskap hade jag ett intellektuellt baggage som gjorde bekantskapen med Gustaf Petrén och hans idéer i Rättsfonden och Medborgarrättsrörelsen spännande. Här var en man som kombinerat medborgarrättens teori och praktik och som kommit längre i detta än någon annan jag kände till. Jag blev glad när han kallade mig att delta i Rättsfondens styrelse. Under tiden där (1989-2001) uppmärksammade jag skolans och moralens problem – de tillhör också fondens mandat – och överlät det juridiska till de eminenta jurister som utgjorde styrelsens majoritet.

[Översättning från engelska till svenska av Randa Khalil Lindberg]

Hans L Zetterberg

En diskussion om rättigheter

Rättigheternas vokabulär

Rättigheternas vokabulär utvecklas under vanliga och vardagliga möten mellan människor. Det ligger mer i detta än vad man omedelbart ser och hör och därför måste vi behandla ämnet med största noggrannhet. Vi tror att vi vet vad som händer under möten då vi deltar i dem varje dag. Men de faktiska analytiska kunskaperna om utbytena under dessa möten undgår dock de flesta människor. Det finns till exempel många intelligenta amerikanska juridikstudenter som har misslyckats i sin examen med nedanstående analys av de rättigheter som etableras under vardagliga möten.

Vi ska titta närmare på ett tänkt möte mellan en invandrare från ett land där man inte talar engelska som modersmål (Ego) och en engelsklärare (Alter). Till vänster anger vi innehållet i de aktuella rättigheterna i klartext och till höger noterar vi de formella egenskaperna.

I en nyskapande avhandling från 1913 förtydligade den amerikanske juristen Wesley Newcomb Hohfeld analysen av rättigheternas vokabulär genom att skilja ur de fyra rättigheter som illustreras i dialogen ovan. Han sammanfattade sina argument i en tabell.

Hohfelds tabell över rättigheter

Källa: Hohfeld 1913. Vissa termer har moderniserats.

En rättighet är ett paket som består av fyra separata förväntningar på ett möte, det vill säga krav, frihet, befogenhet och immunitet. Kravet är förväntningen på att andra ska acceptera det som jag gör. Friheten är förväntningen att jag har andra alternativ och inte är tvingad att göra allt det som jag har rätt att göra. Befogenheten är att jag tillåts att göra det så länge som det inte kränker andras rättigheter. Immuniteten är förväntningen att andra kommer att respektera dessa rättigheter.

När en politiker eller någon annan förklarar att ”alla har rätt till utbildning” eller ”alla har rätt till arbete”, är dessa påståenden av typen ”Jag har en dröm om att alla får utbildning och ett avlönat arbete”. Sådana påståenden blir rättigheter endast då de ändras för att indikera vem som har plikten att tillhandahålla det som krävs. Med andra ord, en rättighet finns när vi säger ”alla har rätt till utbildning och det är statens plikt (eller kyrkans eller familjens, arbetsgivarens och så vidare) att tillhandahålla skolor för alla”.

Att säga att staten har plikten att ge alla arbete förutsätter att ekonomin är förstatligad och att staten kan beordra fabriker och kontor att acceptera överbemanning och resulterande ineffektivitet. I icke-socialistiska samhällen innehåller den politiska retoriken om ”arbete åt alla” inga rättigheter, bara drömmar. Hohfeld hjälper oss att separera befintliga rättigheter från magiska rättigheter. En politik för arbete i ett fritt samhälle – inte åt alla, vilket är omöjligt, men åt så många som möjligt – kräver en politik för så många och så stora arbetsgivare som möjligt.

Det geniala med Hohfelds tabell ligger inte bara i specificeringen av fyra betydelser av rättigheter i den första kolumnen, det vill säga krav, frihet, befogenhet och immunitet. I den andra kolumnen gör han dessutom en nödvändig komplettering med en funktionsrättighet, nämligen en ansvarsfull respons från andra. En genuin rättighet uppstår först då vi specificerar vem som måste uppfylla det givna kravet. I den tredje kolumnen ger Hohfeld oss avslutningsvis motsatsen till de fyra rättigheterna. Detta är till stor hjälp eftersom det klargör vad som gäller då vi drar slutsatsen att inga rättigheter föreligger, en fördelaktig situation för människans frihet. Ett samhälle där allt består av rättigheter och plikter är outhärdligt begränsande och tomt på personlig frihet.

Hohfelds tabell är ett skal och ger inget konkret innehåll till rättigheterna. Tabellen kan tillämpas på immateriella företeelser som kunskaper i engelska eller på materiella företeelser som att köpa en bil. Egendomsparadigmen är grundläggande:

Som vi kan se illustrerar texten ovan en konventionell egendomsrättighet. Sådana rättigheter kan innehas av kollektiv eller individer.

Observera att ”egendomsrätt” inte är ett enhetligt begrepp. Egendomsrätten omfattar en serie separata funktioner, det vill säga att personligen använda eller konsumera egendomen, låna den till andra mot betalning eller gratis, använda den som säkerhet för ett lån, ge bort den till någon, sälja den eller förstöra den. En säljare på marknaden kan begränsa köparens användning av dessa funktioner till dess att egendomen har betalats till fullo.

Det faktum att egendomsrättigheter syftar på en serie separata funktioner innebär att stater kan belägga privat egendom med restriktioner på andra sätt än genom expropriering. De kan till exempel styra bostadsmarknaden i en stad med en rad åtgärder som hyreskontroll, fördelning av tillgängliga lägenheter, skatt på försäljning av lägenheter och byggnader, krav på att låta socialbyråer välja hyresgäster för att förhindra diskriminering eller en politik av statlig subventionering av allmännyttiga bostäder så att det blir olönsamt för privata investerare att bygga lägenheter. Sådan dränering av egendomsrätten är vanligt förekommande inom den socialdemokratiska politiska rörelsen. Den låter ägaren stå kvar som ägare till namnet, men tar över eller begränsar vissa (eller ibland alla) egendomsfunktioner. Detta förfarande skiljer sig åt endast gradvis, inte vad det gäller typ, från kommunismen som låter staten ta över alla egendomsaspekter och förbjuder allt privat utövande av de olika egendomsfunktionerna.

De rättigheter som utvecklas vid de flesta vardagliga möten i olika samhällen omfattar rätten till liv och rätten att försvara sig mot rovdjur och hotande fiender. Rätten till kollektiv territoriell egendom är känd i samhällen som bygger på jakt och insamling av ätbara växter, deras frukter och rötter. Rätten till gemensam mark, ”allmänningar”, är även ofta förekommande i samhällen med jordbruk och djurhållning. I de sistnämnda samhällena förekommer enskild egendom i viss grad, åtminstone vad beträffar jordbruksprodukter. Samhällen grundade på handel flödar över av privat egendom, inklusive slavar. I dagens samhälle har du själv rätten till din egen kropp och dess fria rörelse. Ett undantag är till exempel traditionella muslimska samhällen där kvinnans kropp ägs i första hand av kvinnans far och därefter av far-/morbröder, bröder och efter giftermål, av kvinnans man. I dessa samhällen begränsas även kvinnans möjligheter att röra sig på allmänna platser. Den lagstiftning som ger gravida kvinnor ensamrätt till beslutet om abort, vilket förekommer i ett ökande antal länder, är en sentida utvidgning av rätten till den egna kroppen. I tidiga stadier av graviditeten ses fostret som en kroppsvävnad tillhörande kvinnans kropp, i bästa fall en vävnad som hanteras med en speciell grad av respekt.

Vid alla möten vi kallar civiliserade är yttrandefriheten den definierande rättigheten. Utan yttrandefrihet finns inte civilisation, dvs. livsformer i vilka konflikter löses med ord snarare än våld.

Det finns en tendens inom teorierna om rättigheter att se dem som logiska och självklara, medan det i praktiken är så att rättigheter är något som växer fram (och ibland dör) i takt med historiens gång. I ett längre perspektiv är det uppenbart att de kataloger som kallas ”universella rättigheter” kan vara både föråldrade och lokala. FN:s katalog från 1946 innehåller till exempel rätten till semester, en bekvämlighet som stammar från industrierans speciella sätt att organisera arbetet. Detta var redan 1946 av liten betydelse för merparten av världens jordbrukare, men kanske en av deras drömmar. Den saknar egentlig betydelse för egenföretagare, frilansare och andra med självdefinierade och oregelbundna arbetstider som sedan 1946 har blivit allt vanligare i alla åldersgrupper i högutvecklade samhällen.

Rättsvetenskapens vokabulär

Alla fullständiga universitet i Europa under medeltiden hade juridisk fakultet, och de främsta fanns vid universiteten i Salamanca i Spanien, Bologna i Italien och Paris. Dessa juridikskolor ägnade sig åt djupgående utforskning och omfattande systematisering av det romerska lagstiftningsarvet. Även lagintresserade teologer och filosofer ägnade sig åt juridiska teorier i syfte att nå en högre rättvisa, antingen grundat i himmelska uppenbarelser eller i själva skapelsen av den mänskliga naturen. Lekmän lärdes att tänka på lagen som ett verktyg för hederlighet och rättvisa som straffade onda människor och lät goda människor vara ifred.

Den medeltida giganten inom bildning, Thomas av Aquino, ansåg att Gud hade givit världen och människan två uppsättningar lagar. Den ena bestod av de eviga naturlagarna som infördes vid skapelsen. Den andra utgjordes av lagar som kom från Gud vid senare tillfällen. Vid tiden för det gamla testamentet fick människan de tio budorden och vid tiden för det nya testamentet de gyllene reglerna att människan ska älska sin nästa som sig själv och att han ska behandla sin nästa som sig själv.

Föreställningarna om ett naturligt och av Gud givet rättssystem är ett ledande tema i västvärldens idéhistoria. Detta tema utforskades med stor skarpsinnighet av Aristoteles, Aquino, Hobbes, Locke, Kant och många andra. Lagstiftning inspirerad av naturrätt finns även bevarad i våra dagar, till stor del tack vare Montesquieus stora inflytande på moderna författningar.

Alfred Verdross bok Abendländische Rechtsphilsophie publicerades i Österrike 1958 och i denna beskriver han maximen för den moderna naturrätten: MÄNSKLIG VÄRDIGHET ÄR ÖVERORDNAD ALL SOCIAL ORDNING.

Verdross specificerar fem föreskrifter för att mänskligheten ska förstå denna grundläggande bedömning av värde. De är:

§1. Ett samhälle måste hos varje individ erkänna en sfär i vilken man handlar som en fri och ansvarig person;
§2. Lagen måste skydda och garantera denna personliga frihet;
§3. Myndighetsutövning måste begränsas;
§4. Denna begränsning måste garanteras i lag;
§5. Människor vars värdighet kränks av lagstiftning eller myndigheter behöver inte lyda de kränkande lagarna eller direktiven.

Naturrättens idéer har ifrågasatts under de senaste århundradena av mindre framstående personer än dem som utvecklade dem. Ändå arbetade vissa av de senare efter vetenskapliga metoder och kunde därmed göra stora upptäckter, trots att de inte alla var kreativa genier. Filosofer i Cambridge, Uppsala, Oslo och Wien verkade som kritiker och argumenterade att en rättsvetenskap utan inslag av naturrätt var möjlig. I USA lade domaren Oliver Wendell Holmes (1841–1935) fram den fundamentala idén att lagen är det som domstolarna erkänner som lag och att lagen är detsamma som deras domar.

En samhällsvetare kan, precis som alla andra, sälla sig till detta ställningstagande utan att avstå från rätten att anamma Verdross teser och utveckla dem med sekulära politiska och moraliska argument och metoder till lagar som genomdrivs av domstolar.

Framtvingad eftergivenhet

En norm är en delad föreskrift. En norm är tvingande om och när någon form av våld föreskrivs för dem som bryter mot normen. Detta våld kan vara vilket påtvingat berövande som helst vad gäller ”liv, frihet och egendom”, inklusive berövande av något av väsentligt värde (särskilt ekonomiskt), en position eller ett privilegium, till och med en grundläggande biologisk nödvändighet. Under dessa omständigheter blir man inte bara upplyst om en norm som påtalar att man inte får stjäla från sin nästa. Man får böter eller hamnar i fängelse om man gör det och blir även ofta skyldig att betala skadestånd till sin nästa.

Här har vi ett tvådelat normsystem. Den första nivån består av en allmän föreskrift: ”Du skall icke stjäla”. Den andra nivån består av normer med instruktioner för vissa yrkesgrupper som polis, domare och fångvårdare att ta hand om dig på föreskrivna sätt, även med våld om du gör motstånd. I lagböcker hittar man sällan explicit text om den första nivån, utan bara om den andra: ”De som stjäl skall hamna i fängelse”. Den första nivån antas förstås av dem som läser den andra nivån.

Lagregeln (till skillnad mot människornas egna godtyckliga regler) innehåller ytterligare en grundnivå med föreskrifter, nämligen de normer som styr skapandet av lagar. De senare är ”grundlagar” eller ”konstitutioner”. De kan vara nedskrivna eller inte, eller både och. Grundlagar är alla typer av varaktiga arrangemang för att skapa regler. Om vi accepterar denna breda definition kan vi instämma med Edmund Burke som påstod att ett folks grundlag finns i deras institutioners historia, inte bara i en text som de kallar sin grundlag. Han menar att USA:s verkliga grundlag inte bara är ett pappersdokument från 1787, utan även hela konstellationen av seder och värderingar som utvecklades under de två århundraden som föregick den amerikanska revolutionen.

Normer i två nivåer som antas enligt grundlagarna, vare sig de är nedskrivna eller inte, definieras som ”rättsnormer”. De övriga normerna är bara ”sociala normer”, eller om de har förankrats i en etablerad etik, ”moraliska normer”. Tvingande, olaga normer är sådana som tillämpas av en ”maffia”.

Alla dessa distinktioner, och flera viktiga andra, kodifierades av Hans Kelsen i hans banbrytande arbete Reine Rechtslehre (1934). De finns med redan i en av hans första avhandlingar om lag och stat från 1911, och senare i livet förfinade han dem i en ny utgåva av Reine Rechtslehre som kom 1967. Distinktionerna är vad han med rätta kallar ”vetenskapliga”. Därmed saknar de alla antaganden om att de rättsliga normerna är givna av Gud eller är uttryck för en högre moral. De saknar även idéer om att de rättsliga normerna har sin grund i en universell mänsklig natur, något som skulle kräva empiriska bevis som inte finns till handa, eller åtminstone, inte finns till handa för närvarande.

En klassificering av normer

Det är betecknande att en av Verdross lärare i juridik i Wien inte var någon mindre än Kelsen. Verdross axiom och de fem teser som han separerade från naturrätten verkar befinna sig långt från Kelsens renodlade rättsteori. Men Verdross ansåg att de kunde användas sida vid sida för att fylla Kelsens formella kategorier med relevant innehåll.

Denna möjlighet är en fråga om moral och politik. Endast dess praktiska framgångar för moral och politik – välvilliga personers ansträngningar – kan välsigna människosläktet med maximen att mänsklig värdighet och dess fem naturliga följder är överlägsna all annan social ordning.

Tillämpa moral på mänskliga rättigheter

Under 1800-talet ansåg många att samhället skulle degenereras om inte eliten födde ett tillräckligt stort antal barn. Friedrich Nietzsche menade att civilisationsprocessen såg ut att bli en seger för majoriteten, vilken bestod av svaga personer, över minoriteten av perfekta, starka människor. I Charles Darwins kölvatten fokuserade biologerna på teorin att vårt arv döljer ett slumrande hopkok av grymhet och djuriskhet som en dag kunde bli civilisationens undergång. Hade inte vissa europeiska kungaätter blivit genetiskt utarmade? Kriminologer som Cesare Lombroso förklarade stigande brottssiffror som resultatet av ökande atavism, det vill säga en återkomst i nya generationer av dolda, primitiva genetiska dispositioner. Det fanns många spekulationer om civilisationens fall men de delade alla ett gemensamt drag: Untergang des Abendlandes, den allmänt spridda uppfattningen bland intellektuella att en väsentlig orsak till degenerationen var att de lägre klasserna hade fler barn än medel- och överklassen.

När tyska medicinska myndigheter under nazitiden påstod att mentalsjuka och handikappade hade ”lebensunwertes Leben” (livsovärdiga liv), fungerade denna fras både beskrivande och värderande och även föreskrivande för de läkare och sjukvårdare som med gott samvete förespråkade dödshjälp. Detta är en kuslig sammanblandning.

Alla dessa idéer om förfall var vansinniga redan på sin tid och de saknar grund även i vår tids vetenskap. Spridningen av idéerna bland den tidigare generationens intellektuella är ett skolexempel på att ett utbrett stöd bland dem inte är någon garanti för en idés riktighet. Inte heller är argumenten för att legalisera dödshjälp acceptabla för nutida juridiska resonemang som vinnlägger sig om att skilja mellan beskrivningar av brott, värderingar av deras allvar och lagens föreskrifter om bland annat påföljderna.

Gunnar Myrdal och hans hustru Alva antog en av de tankar som var aktuella vid tiden som en del av sitt välfärdsprogram för barnafödande, nämligen sterilisering av utvecklingsstörda i stor skala. För vissa kvinnor innebar detta att de inte skulle kunna få några barn alls. I sin bok Kris i befolkningsfrågan skriver de:

”Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällelig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt, i synnerhet som sterilisering av sinnesslöa i tillräcklig omfattning kommer att medföra en minskning av sinnesslöhetens frekvens i befolkningen. Den sterilisering, som företages av sociala skäl, är ur samhällets synpunkt också mycket väsentlig, då det därigenom förhindras tillkomsten av barn, som skulle komma att uppväxa under mycket ogynnsamma förhållanden. Rent objektivt sammanfalla naturligtvis samhällets och den enskildes intressen i flertalet fall av sterilisering på såväl arvshygieniska som sociala grunder, då sterilisering i hög grad är ägnad att förebygga socialt elände.” (Myrdal och Myrdal 1934)

Lagliga steriliseringar utfördes i Sverige mellan 1934 och 1976. Fler än 60 000 kvinnor steriliserades. De flesta steriliseringarna genomfördes 1948, året efter att det allmänna statliga barnbidraget till alla mödrar med barn under 16 år infördes. Syftet med vissa av steriliseringarna var uppenbarligen att dessa kvinnor inte skulle få del av bidraget.

Kvinnornas eget samtycke till att vilja genomgå sterilisering saknade av allt att döma ofta verklighetsförankring. Idag ses tvångssterilisering som ett brott mot mänskligheten enligt Haag-domstolens stadgar. Svenska staten har gett ekonomisk ersättning till de överlevande från den tid då sterilisering var tillåtet.

Den viktigaste slutsatsen som man kan dra av denna period i den svenska historien är inte att Sverige vid den här tiden förde en nazistisk raspolitik, inte heller att makarna Myrdal missförstod vetenskapens ställning vid tiden eller att den svenska socialdemokratin förespråkade social darwinism. Den viktigaste läxan, som jag uppfattar det, är att socialpolitik och politik om mänskliga rättigheter inte kan föras endast grundade på vetenskapens och statsapparatens förnuft och rationalitet. Även det område i livet som vi kallar moral – och inte bara etiska teorier utan moral sådan den förespråkas av det civila samhället – måste inkluderas i beslutsfattandet.

Det finns olika varianter av etik inom moralen. En etik som grundas på social utilitarism (Jeremy Bentham och John Stuart Mill) kan möjligtvis försvara ett steriliseringsprogram i enlighet med Myrdals resonemang ”för att förebygga socialt elände”. En etik grundad på varje individs eget värde (Immanuel Kant) kan inte försvara ett steriliseringsprogram som exploaterar och stympar människor som medel för andras syften. Kristen etik ser ett steriliseringsprogram som oförenligt med tanken att alla människor är Guds barn, oavsett vilka gener som de bär på och den etniska miljön under utvecklingsåren.

I alla etikdiskussioner – till exempel beträffande mänskliga rättigheter, familjen, välfärd eller utrikespolitik – räcker det inte att tala om etik i allmänhet; man måste specificera vilken typ av etik som man syftar på.

Föra in mänskliga rättigheter i lagen

Thomas Jeffersons formulering i självständighetsförklaringen från den 4 juli 1776 att skaparen har givit alla människor ”vissa okränkbara rättigheter, bland annat rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka” har välkända föregångare. John Locke förde vid tiden för de engelska revolutionerna fram idén om tre rättigheter: ”liv, frihet och ägodelar” eller som de ibland specificeras ”liv, frihet och [lant]egendom (estate)”. George Mason IV, statsman och tillika Jeffersons kollega, skrev i Virginias rättighetsförklaring om ”glädjen av liv och frihet med medel för att förvärva och äga egendom och söka efter och finna trygghet och lycka”. Jefferson tog bort alla referenserna till egendom. Han skrev ”söka efter lycka” och lade till ”bland annat” till texten och antydde därmed att det fanns flera rättighter. Han tog sig uppenbarligen friheten att redigera de rättigheter som han ansåg var givna av Gud. Han trodde även att Gud hjälper dem som hjälper sig själva.

I Jeffersons eget liv råder det inga tvivel om att sökandet efter lycka var hans strävan efter pengar, makt, kunskap och konstnärlig skönhet och innehavet av hans ståndsmässiga släktgård. Han ville leva i vad vi kallar ett allsidighetens samhälle. Jefferson är särskilt känd för uttalandet ”den regering styr bäst som styr minst”, vilket gjorde gott om plats för alla strävanden utan politisk koppling. Lincoln ändrade detta något, till visare ord: ”Regeringen ska hjälpa folket med det som folket inte kan hjälpa sig själva med”.

De historiska belägg som vi har samlat på oss sedan Jeffersons dagar är att allmänt utbredda medborgarrättigheter är resultatet av en kombination av världsliga politiska kamper och starka etiska argument. Det finns många teorier om de mänskliga rättigheternas ursprung, framlagda av filosofer och jurister som Grotius, Locke, Kant, Rousseau, Verdross, Rawls och Nozick. Alan Gewirths Human Rights (1982) innehåller en kortare översikt. Ingen enighet kring en gemensam teori för mänskliga rättigheter har nåtts bland de lärda. Men alla dessa lärdas auktoritet är väsentlig och var och en av dem har onekligen bidragit till den grad av tro på universella mänskliga rättigheter som idag präglar den allmänna opinionen i västvärlden.

Den västerländska retoriken och lagstiftningen om mänskliga rättigheter är värdefast och idealistisk (wertrational); här är faktiskt fundamentalismen regel. Detta är ett betydande undantag till den huvudtrend som upptäcktes av Max Weber, att modern västerländsk civilisation, till skillnad från de österländska civilisationerna, är övervägande pragmatisk (zweckrational). Därmed finns det inte några undantag för västerländska mänskliga rättigheter; det är inte något som man kan vara pragmatisk om. Det går till exempel inte för USA att bara hålla terrorister fängslade på Guantanamo Bay. De måste ges kriminellas eller krigsfångars rättigheter. Eftersom de inte (åtminstone inte då detta skrivs) har förmånen att kunna tillgå ett internationellt rättegångssystem för internerade med fullständiga mänskliga rättigheter, bör de prövas i USA eller i sina hemländer under förutsättning att de är rättstater och respekterar mänskliga rättigheter.

En västerländsk jurist eller påstridig medborgare kan öppet klaga över bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien eller Kina eller någon annanstans i världen. Västerländska ledarskribenter och intellektuella påpekar ofta över att deras egna nationella ledare inte lägger tillräckligt med kraft på att klaga över andra länders brott mot mänskliga rättigheter när dessa ledare har diplomatiska kontakter. Kinas diplomatiska svar lyder vanligtvis ungefär så här: ”Ja, vi vet att ni amerikaner och européer är intresserade av mänskliga rättigheter. Det är vi också. Men vi har en pragmatisk hållning till det i vårt land.” På så vis definierar de problemet som ett problem för väst, inte för sitt eget land. Tidigare i den kinesiska historien, var dock den allmänna hållningen faktiskt den motsatta. Ett välkänt citat från Konfucius lyder sålunda (i Bernard Karlgrens svenska översättning): ”Den ädle inser vad som är rätt, den simple inser vad som är fördelaktigt.”

Man bör inte sopa under mattan den uppenbara dissonansen mellan den traditionella västerländska pragmatismen och dess fundamentalism beträffande de mänskliga rättigheterna. Den skapar svårigheter för de intellektuella som sysselsätter sig med mänskliga rättigheter, åtminstone för vissa av oss som accepterar pragmatism i alla andra områden av livet.

Ett viktigt forskningsprojekt inom samhällsvetenskapen skulle vara en studie av vilken grad av stabilitet och utveckling som ett samhälle åstadkommer med ett strikt begränsat antal fundamentalistiska grundregler för mänskliga rättigheter som säkrar människans och djurens värdighet och lämnar andra livsområden – politik, vetenskap, konst, religion, et cetera – till pragmatismen.

Svårigheterna i rättighetsdebatten för västerländska allmänheter ligger i det hala sätt på vilket deras politiker pratar om rättigheter. De använder ofta termen för att göra anspråk för vilket specialintresses vägnar som helst, långt ifrån precisionen i Hohfelds tabell. De svårigheterna borde också bli föremål för samhällsvetenskaplig belysning och tas upp i skolornas undervisning.

En bitter läxa från 1900-talet är att Kelsens struktur av renodlad lag kan fyllas med nazistisk lagstiftning och till exempel göra konfiskering av judisk egendom laglig och göra det omöjligt för befintlig lagstiftning att stoppa förintelsens procedurer. FN:s generalförsamlings universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1946 utformades bland annat för att undvika sådana möjligheter.

Två år senare specificerade Europeiska rådet, en grupp demokratiska stater, en europeisk konvention om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som skulle kunna genomdrivas av Europadomstolen för mänskliga rättigheter som upprättades i Strasbourg. Domstolen hanterar endast regeringars brott mot mänskliga rättigheter, vilket är ett centralt tema i Verdross teser. Domstolen anger regeringarnas plikt enligt en europeisk rättighetskatalog. Ett fall kan endast tas upp i Strasbourg som passerat alla nivåerna i ett lands domstolssystem. På så vis skapas genomdrivbara rättigheter enligt Hohfelds tabell, inte bara politisk retorik.

Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter är inte perfekt, men den framstår som ett eftersträvansvärt exempel i jämförelse med det organ som har motsvarande funktion inom FN och dess ofta ineffektiva och ibland inkompetenta, till och med farsartade, behandlingar av brott mot mänskliga rättigheter.

Civil olydnad

Civil olydnad är en aktiv, godtagbar och icke-våldsam process för olydnad mot förödmjukande lagar. Den tillhandahåller praktiska åtgärder för personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter och därför uppfattar att de har rätten att bryta mot den kränkande lagen. Det är kort sagt en acceptabel metod att tillämpa Verdross femte tes att personer vars värdighet har kränkts av lagar eller myndigheter inte behöver lyda de kränkande lagarna eller direktiven.

Om de civila motståndarna tas av polisen, vägrar de att flytta på sig. De kan försöka att visa för massmedia det våld som polisen använder sig av under gripandet. Om de kallas inför domstol får de anhållna nya möjligheter att protestera och få publicitet för sin sak. Processen har använts av självständighetsrörelser (Indien), mot lagar för rassegregering (amerikanska södern och Sydafrika) och mot inkallningar till tjänst i krig som har ansetts oberättigade (Vietnam). Henry David Thoreau inspirerade till detta beteende för att bryta mot rättsliga normer i sin uppsats Civil Disobedience från 1849, där han presenterar sitt resonemang för att vägra betala skatt som en protest mot slaveriet och mexikanska kriget.

Civil olydnad är en organiserad aktivitet som kräver kunskap och förberedelser av dem som ska göra motstånd. Det är ett accepterat tillvägagångssätt för att ändra normer i ett modernt samhälle, men bara om motståndarna, om och när de grips, är beredda att ta de fullständiga föreskrivna konsekvenserna enligt de befintliga lagar som de vill få avskaffade. De måste vara psykiskt förberedda, inte bara på åtal för brott, utan även på de negativa åsikter som de laglydiga alltid luftar om avvikare. De kan dock bli hjältar om aktiviteterna slutar med att den avskydda lagen ogiltigförklaras. Ett utmärkt exempel är ”civilrättsrörelsens moder” i USA, Rosa Parks, en afroamerikansk sömmerska som tidigare hade varit sekreterare till ordförande för NAACP, the National Association for the Advancement of Colored People. Den 1 december 1955 arresterades hon i Montgomery, Alabama för att hon inte reste på sig och lät en vit passagerare på bussen få hennes sittplats. Protesterna varade i elva månader och organiserades av doktor Martin Luther King, pastor i en lokal baptistkyrka. Den 13 november 1956 förklarade USA:s högsta domstol att Alabamas statliga och lokala lagar som krävde segregering på bussar var olagliga, ett beslut som kom att bli en milstolpe som förändrade landet.

Referenser

Gewirth, Alan, 1982. Human Rights: Essays on Justification and Applications, University of Chicago Press, Chicago, IL.

Hohfeld, Wesley Newcomb, 1913. ”Fundamental Legal Concepts as Applied in the Study of Primitive Law,” Yale Law Review, vol 51, sidorna 951–66. (Omtryckt på många platser.)

Kelsen, Hans, 1934. Reine Rechtslehre, Frantz Deiticke, Wien. Omarbetad och utökad utgåva från 1960 från samma förläggare. Engelsk översättning från 1967 av Max Knight som Pure Theory of Law, University of California Press, Berkeley, Kalifornien.

Myrdal, Alva och Gunnar, 1934. Kris i befolkningsfrågan, Bonniers, Stockholm.

Verdross, Alfred, 1958. Abendländische Rechtsphilosophie. Ihre Grundlagen und Hauptprobleme in geschichtlicher Schau, Springer, Wien.