SAMMANDRAG. Denna föreläsning undersöker vad vissa hjärnforskare, lingvister och filosofer kan bidra med till formuleringen av begrepp och satser i dagens samhällsvetenskap. Vi tar först fasta på det civiliserade språkbrukets avarter. Bland de senare finns spuma, den moderna hjärnforskningens upptäckt av struntprat, vilken föregreps av Schopenhauer. Här berör vi också några andra bedrägliga språkfenomen som Malinowskis magi och Nietzsches ressentiment och livsillusioner. Lingvisten Kenneth Pikes åtskillnad mellan emic och etic språk inleder vår diskussion om relationen mellan samhällsvetenskapens språk och samhällets språk. Forskningens språk inom samhällskunskapen är inte en epic som är skild från vanliga människors emic, dvs. vad de själva berättar och hävdar. Samhällsforskningens språk är i stället i långa stycken synonymt med djupstrukturer i det vanliga språket, som dock måste rensas från spuma, magi och livsillusioner för att bli vetenskapligt råmaterial. Vi beaktar sedan den inspiration vi kan få från Noam Chomskys djupstruktur för språkets former. Sedan vänder vi oss till de amerikanska pragmatiska filosoferna Charles Morris och Charles Stevenson som har fokuserat på språkets användning snarare än dess form. Deras sammantagna kategorisering av språkanvändningen i beskrivande, värderande och föreskrivande utsagor, var och en med en stor eller liten känsloladdning, inspirerar en samhällsvetenskaplig terminologi och ger modeller för samhällets dynamik. Med hjälp av denna djupstruktur för språkanvändning når vi insikten att samhällets strukturering sker via språket som skapar och kodifierar samhällsordningar, representerar rikedomar, sammanfattar kunskap, förkroppsligar skönhet, definierar helighet och uttrycker dygder. Djupstrukturen för språkets användning liknar Chomskys universella grammatik i den meningen att båda är allmängiltiga i tid och rum och båda kan vara omedvetna för brukaren, men urskiljbara för vetenskapen.
NOTE. Texten är till största delen utdrag, översatta av Joachim Retzlaff, ur manuskriptet till boken The Many-Splendored Society sådant det förelåg senvintern 2005. © Hans L Zetterberg.

Den moderna hjärnforskningen är relevant för studiet av människan. Som Steven Pinker (2002, kap. 5) visar är hjärnforskning mer än gängse biologi. Den gör oss i stånd att nå en ny förståelse inom de sköna konsterna och att formulera några samhällsvetenskapliga lagar. Så här lyder min version av en viktig tes:

Denna åtskillnad består av två satser som behöver stöd i empirisk forskning och inte kan avgöras rent terminologiskt. Den första – att spontan kroppslig aktivitet som sexualitet och våld beledsagas eller följs av stänk av symbolverksamhet – kallar jag "spumas välde". Den andra – att vi kan använda symboler, inte spontana kroppsliga aktiviteter som våldsutbrott och revirhävdade, för att befrämja önskvärda beteenden och ideal för oss själva och varandra – kan upphöjas till "civilisationens välde".

Den längsta perioden i hjärnans utveckling infann sig innan varelserna på jorden förmådde använda symboler. Den äldsta delen av den mänskliga hjärnan brukar kallas "reptilhjärnan". Den styr rent kroppsliga aktiviteter som vi har gemensamma med djuren och uppkom på ett tidigt utvecklingsstadium. Reptiler och andra mindre komplexa djur är ständigt på sin vakt för fara. De flyr om faran är stor och stark och slåss om den är liten och svag. De äter och tömmer tarmen, dricker och urinerar. De parar sig. Honorna ger ibland prov på moderligt beteende och livnär sin avkomma. Hannarna försvarar ibland sina honor och avkomma.

Reptilhjärnas reaktioner kan betecknas som kroppsligt spontana. Kroppslig spontanitet omfattar här alltså bland annat vila och fysisk rörelse, flykt och angrepp, ätande och drickande, tarmtömning och urinering, sexuellt beteende och skydd av kroppen mot vädrets makter. De kroppsligt spontana reaktionerna är adaptiva i Darwins mening eller också var de adaptiva under en tidigare period eller i en annan miljö. Vad gäller föda var exempelvis suget efter fett en gardering mot svält, medan suget efter socker byggde upp förmågan att undkomma rovdjur. I Fig. 1. har vi förtecknat några kroppsliga ting som ofta också dyker upp i studiet av samhället.

Fysisk spontanitet har sitt eget belöningssystem med lust och olust eller smärta. Det skiljer sig från sociala belöningar och bestraffningar i form av exempelvis lovord, ära, kritik och skam. Spontant initierade kroppsliga aktiviteter utmynnar vanligen i en känsla av lättnad och/eller lust. Sådana belöningar är rent biologiska; de är förprogrammerade i organismen. Att släcka törsten med ett glas vatten, att stilla hungern med att skrovmål, att få en endorfinkick genom att jogga – allt detta är uttryck för nedärvda biologiska system. Sociala belöningar beledsagas däremot av program för gester, signaler och framför allt symboler. Flertalet samhällsforskare fäster i sina skrifter föga avseende vid följderna av vårt biologiska belöningssystem. Flera moderna livsstilar drivs dock av den lust och lättnad som är förbunden med kroppslig spontanitet. En första överblick ges i den andra kolumnen i Fig. 1.

Fig. 1. Några spontana kroppsliga aktiviteter.

Spontana kroppsliga aktiviteter (beledsagade av "lust")	Förädling av spontana kroppsliga aktiviteter i moderna livsstilar
Födelse, växt, förfall, död	Åldersrelaterade livsstilar (som hyllar barndom, ungdomens blomma, medelålder, ålderns höst)
Könsmognad	Könsrelaterade livsstilar (manlighet, kvinnlighet)
Fysisk rörelse	Träningsfreaks (längre, snabbare, högre)
Revirmarkering	Cocooning (mitt hem är min borg)
Skydd mot väder och vind	Hemmafixare (gör-det-själv, heminredning)
Sökande efter föda	Matanskaffare i det fria (jakt, fiske, jordbruk, trädgård)
Äta och dricka	Gourmander (Big Mac & Shake)
Självbevarelse genom skyddande kläder	Klädmedvetna, modeslavar
Renlighet	Duschmani, städdille
Vila, sömn	Bekvämlighetsinriktade
Lek, dans	Spelare, danstokiga
Uppvaktning och parning	Femme fatales och kvinnokarlar
Vård och skydd av avkomma	Familjcentrering
Våld	Huliganer (som tycker om slagsmål)
Flykt	Eskapister (drömmer om och far till fjärran plaster)
Och många fler

Lust är inte någon dödssynd, inte ens dödssynden kättja, så som den brännmärktes av tidigare vishet. Filosofen Simon Blackburn i Cambridge har sammanfattat vad filosofin och biologin kan lära oss om lust. Lust är ett trick som naturen av nödvändighet tillgriper för att belöna oss för att utföra de kroppsliga aktiviteter som överlevnaden kräver. "Vi är marionetter för våra hormoners och geners program. Men naturen återgäldar oss med lust (pleasure)" (Blackburn 2004, s. 125). Naturen ökar också vara chanser att överleva genom att ingjuta en känsla av obehag eller rädsla eller smärta i riskabla och farliga situationer.

Den del av hjärnan som finns kvar från tiden före språket och den senare språkhjärnan har hela tiden anpassats till varandra, både över generationer och över livstidens levnadslopp. Flertalet kroppsliga verksamheter är indränkta med symboler. Många ätliga ämnen betecknas exempelvis socialt inte som "föda" och vissa livsmedel är tabuiserade, förhållanden som kan göra svält tragisk. Många slag av kläder och skydd mot väder och vind kan vara reserverade för personer av en viss ålder, av ett visst kön eller med en viss status. De fysiska aktiviteter som bildar kärnan i idrott är likaledes indränkta med symboler; alla idrottsgrenar bygger på regler, d.v.s. preskriptiva språkliga utsagor. I alla dessa fall klassificerar vi ändå aktiviteterna som fysiska eller kroppsligt spontana snarare än symboliska eftersom de helt och hållet bygger på fysiska eller kroppsliga aspekter och är synliga för oss som sådana.

Situationen är annorlunda i den språkliga hjärnan än i reptilhjärnan. Händelser i en individs språkhjärna kan inte bara styra hans eget beteende utan märkligt nog sätta igång processer i andra individers hjärnor. Steven Pinker påminner oss om detta:

När du läser dessa ord tar du del av ett av naturens under. För du och jag tillhör en art med en anmärkningsvärd förmåga: vi kan med utomordentlig precision skapa händelser i varandras hjärnor. Jag syftar inte på telepati eller medvetandestyrning eller andra besattheter i vetenskapens utmarker; till och med i de troendes framställningar handlar det här om trubbiga instrument i jämförelse med en förmåga som var och en av oss obestridligen besitter: språkförmågan. Genom att helt enkelt åstadkomma ljud med våra munnar kan vi tillförlitligt få väldefinierade nya kombinationer av idéer att uppkomma i varandras medvetanden (Pinker 1994, s. 1).

Språkhjärnan är den viktigaste drivkraften i vår personliga och sociala utveckling, liksom i samhällets och kulturens utveckling.

I sökandet efter kunskap, i ekonomiska beräkningar, i politiska förhandlingar, i konstnärliga, religiösa och moraliska yttringar kommer symbolerna först, och därefter kommer en stor del av det beteende människor uppvisar.

En symbol är en anordning genom vilken vi när som helst och tillsammans med andra kan framställa bilder eller idéer.

I kraft av vår genetiska utrustning har vi förmågan att tala sjunga och dansa. Barn börjar tala, sjunga och dansa lika instinktivt som fåglar bygger bon. När barnen gör det fogar de en ny dimension till sin repertoar: symbolen och koderna för hur den ska användas. Dessa koder skiljer sig från den genetiska koden. Den genetiska koden är medfödd och finns inom människan, medan symboler är både internaliserade och något yttre. I konceptionsögonblicket, när en ny generation anträder resan att avlösa sina föräldrar, rekombineras genetiska koder. Flertalet språkliga koder kan däremot kombineras och förändras när som helst.

Den anordning vi kallar symboler är tillgänglig i varje givet ögonblick. Effektiv kommunikation med symboler skiljer barnet från spädbarnet och människan från djuren. Spädbarn och djur använder naturligtvis en mångfald olika ljud som har med deras sinnestillstånd att göra. De uttrycker exempelvis någon form av "nam-nam" när de tillfredsställer sin aptit, men de konverserar inte om smaken på maten när de stillat sin hunger. Ljudet "nam-nam" kan inte viljemässigt och när som helst användas för att syfta på mat, utan det uppträder för det mesta i direkt samband med mat och stillande av hunger (Langer 1948, s. 85). Spädbarn och djur kan också utan vidare uttrycka livsnjutning och dödsångest. Men förmågan att tala och ha förhandskunskap om födelse och död är förbehållet dem som har lärt sig använda symboler mer effektivt än barn och djur.

Den anordning vi kallar symboler är kontextberoende. Förståelsen av symboler underlättas av en kännedom om det större sammanhang i vilket de uppträder. Alla vet detta, men en illustration från G. K. Chesterton (1981, s. 76) från det gamla engelska klassamhället lyfter fram det på ett sätt som samhällsvetare kan uppskatta:

Anta att en dam på ett lantställe säger till en annan: "Är någon här med dig?". Då svarar den andra damen inte "Ja, butlern, de tre betjänterna, husan och så vidare", även om husan skulle finnas i rummet och butlern stå bakom hennes stol. Hon säger i stället: "Ingen är här med oss", vilket betyder att ingen av den sort du avser är här. Men anta att en läkare som undersöker en epidemi frågar: "Vem vistas i huset?". Då kommer damen att komma ihåg butlern, husan och de övriga.

Damens svar är exempel på talarberoende uttryck. De går inte att förstå utan ytterligare upplysningar om situationen och språkkulturen. Erving Goffman (1967) har i en rad essäer visat att vi lägger ner mycket tid på att komplettera och bättra på sådana uttryck.

Mer problematiskt än talarberoendet är språkets beroende av tid och rum. Lucien Febvres (1942) studie av religiös tro på 1500-talet rymmer en viktig iakttagelse. François Rabelais, den berömde franske författaren med en välvillig och förstående inställning till människosläktets fåfänga, levde under det århundradets första hälft. Han hade varit munk och läkare och skrev med groteska överdrifter om bordets fröjder, uttryckte djup avsmak för klosterlivet, föraktade skolor och Sorbonne och kryddade sina texter med politisk satir. Han har av senare generationer ofta betecknats som en banbrytande fritänkare som skar rakt igenom sin tids hycklande och trollkonster. Febvre visar emellertid att Rabelais och hans samtida inte var agnostiker eller ateister. Deras språkliga uttrycksmedel, som de ärvt från medeltiden, omfattade inte de begreppsliga verktyg som kunde gjort dem till otrogna. Rabelais symbolmiljö, som framstår som så modern, var inte tillräckligt omfattande: den var för snäv för ateism.

Alla faktiskt existerande symbolmiljöer har kategorier som är tidsberoende och partiella. Avgörande åtskillnader kan saknas. Språket i totalitära länder skiljer vanligen inte – och behöver inte göra det – mellan "stat" och "samhälle". Allting är staten, alla organisationer och all egendom. Befolkningen i ett sådant land har självfallet svårt att förstå en text om ett mångfasetterat samhälle. Detta kan även hända i icke-totalitära samhällen. Dessvärre kan jag konstatera att efter 75 år av socialdemokratisk dominans skiljer det svenska vardagsspråket inte mellan "staten" och "samhället".

Jürgen Habermas (1964) har definierat ett sammanhang han kallar die Lebenswelt, "livsvärlden". De vardagliga göromålens livsvärld är genomsyrad av traditioner från många generationer vad gäller vedertagna tolkningar av symboler. I livsvärlden är deras innebörd självklar. Så förhåller det sig inte i de moderna institutionernas "systemvärld". Modernisering och globalisering minskar inflytandet från livsvärldens gemensamma betydelser. Mänsklighetens nuvarande desorientering i betydelsernas universum är priset för den diversifiering som blir följden av de moderna institutionella systemens kolonisering av livsvärldarna. Situationen är inte helt hopplös. I sina senare skrifter har Habermas (1992) utforskat den demokratiska diskursens möjligheter att på ett rationellt sätt övervinna de svårigheter som är förbundna med diversifierade betydelser.

Det var fantastiskt när mänskligheten upptäckte att en individs språkliga uttryck kan påverka andras beteende. Man säger "Till bords!" och gästerna samlas vid bordet. Man säger "Flytta bordet närmare fönstret!" och hjälpsamma händer flyttar det dit. "Ta lite vin!" och gästerna häller upp av ens vin. Man säger "Smaka på den här chokladen!" och gästerna stoppar bitar av mörk choklad i sina munnar.

Sådana erfarenheter kan förleda en att tro att språket är allsmäktigt. Vi börjar fascineras av uppmaningar som "Flytta det här berget!" eller "Förvandla vattnet till vin!" eller "Stig upp, ta din säng och gå!" – men inget händer. Detta är ett magiskt bruk av ord i tron att de kan påverka den fysikaliska verkligheten och flytta berg, påverka den kemiska verkligheten och förvandla vatten till vin samt påverka den biologiska verkligheten och bota sjukdomar. I mer utvecklade former är detta trolldom eller häxkonster. Om det syftar till att skada människor talar vi om svart magi; om det syftar till att hjälpa människor om vit. Men det spelar ingen roll om avancerad trolldom eller förfinade häxkonster kommer till användning, med goda eller onda syften: språket påverkar varken den fysiska eller den biologiska verkligheten. Det bestämmer och påverkar den sociala verkligheten, men bara på särskilda sätt och under betingelser som måste specificeras.

Magi är aldrig vetenskap – de båda är som eld och vatten – men magi kan behandlas vetenskapligt. Malinowski (1925) upptäckte att infödingarna på Trobrianderna mycket väl kunde skilja mellan praktiska och magiska insatser. De skulle hånskratta om man skulle föreslå att de skulle ersätta sin praktiska hantering av odling och fiske med en magisk. Men vid alla tider av ovisshet, som oförutsägbart väder eller dåliga skördeutsikter, interfolierade de sin odling och sitt fiske med magiska bruk.

Vi använder termen "spuma" om allt skummande, svallande bruk av symboler, såväl språkligt som icke-språkligt, som ackompanjerar kroppslig spontanitet. Vi använder den latinska termen i stället för skum, fradga, svall för att understryka att det är en teknisk term. Om läsaren inte vill vara så seriös kan han eller hon läsa "struntprat" eller "gallimatias".

Kroppslig spontanitet finns alltid närvarande, mitt i människoandens mest högtflygande strävanden. Blackburn citerar vad Schopenhauer (1819, 4:e boken) säger om hur det sexuella begäret genomsyrar nästan alla mänskliga företag:

[Det] utövar ett menligt inflytande på de viktigaste angelägenheter, avbryter när som helst de allvarligaste företag, förvirrar understundom det snillrikaste huvud, drar sig inte för att med sitt strunt störa statsmäns förhandlingar och lärdes forskning, har egenheten att smussla in sina kärleksbrev och hårlockar till och med i ministerportföljer och filosofiska manuskript (Schopenhauer 1995, s. 263–264).

Det som Schopenhauer här säger om sexualitet verkar gälla för all kroppslig spontanitet.

Signaler i samband med kroppslig spontanitet, däribland till och med reflektion och diskussion, är inte okända bland de högre stående djuren. Men de förekommer i överflöd bland människor. När sådana signaler blandas med reptilhjärnas reaktioner uppträder de förra vanligen efter, inte före, det kroppsliga beteendet.

När en forskare studerar den mänskliga hjärnans språkliga och icke-språkliga delar kan han eller hon kanske först avläsa spår av kroppslig spontanitet och sedan, i en annan del av hjärnan, se spår av symboler som manar till handling. Grovt uttryckt väver den vänstra hjärnhalvan ständigt symboler till en mer eller mindre sammanhängande framställning av det beteende som reptilhjärnan valt. De symboler som bildar sådana framställningar är blott och bart skum eller svall som utsmyckar beteenden som redan satts igång eller rent av verkställts på den kroppsliga spontanitetens nivå. De är exempel på det vida fenomenet spuma.

Att jaga djur är ett spontant beteende. Det var en gång avgörande för födoanskaffning och självbevarelse. Den moderne jägaren sveper in sina jaktvanor i jaktens spuma, buss-på!-språket. Jaktens klimax är det lustfyllda ögonblick då han har ett djur på kornet och klämmer på avtryckaren för att döda det. Till vardags kan han tala med hänförelse om jaktens njutning: den lockar ut en i det fria och närmare Moder natur. Men han upplever knappast samma njutning när han är i skogen utan sin bössa.

Upptäckten av spuma drar undan marken för antagandet att mänskligt beteende förorsakas av de symboler människor använder i tal och skrift, t.ex. de sociala normer som uttrycks i de tio budorden eller andra symboliska uttryck av imperativ karaktär. Min lärare Torgny T. Segerstedt (1948, s. 23), en svensk filosof med rötter i den skotska upplysningen som senare blev sociolog, drev tesen att allt likformigt mänskligt beteende har sin grund i sociala normer. Detta gäller uppenbarligen inte kroppslig spontanitet. Sådana aktiviteter sätts inte igång inte av sociala normer. De kan ibland stoppas av förbud, men de genereras inte av sociala normer.

Den första regel den som studerar människan måste lära sig är ett stycke cynism som skiljer den sociala verkligheten från fasaden. Vi kan bli förvirrade av folks svada med rötter i kroppslig spontanitet. Orden "Jag älskar dig" måste avkodas korrekt. Vad betyder de denna gång? "Jag är förhäxad av dig, drabbad av dig, i upplösningstillstånd på grund av dig", "Jag vill leva resten av livet med dig", "Jag vill bara ha sex med dig", "Jag tycker/tyckte om våra knull"?

Spuma skapas också av människor som har utvecklat missbruk av kemiska ämnen, d.v.s. manipulerat sina kroppar att ge upphov till lust när de intar den beroendeframkallande drogen. En läkare som specialiserat sig på alkoholmissbruk kan dra korrekta slutsatser om en alkoholists faktiska alkoholkonsumtion utifrån hans muntliga utredningar. Andra underskattar ofta andras och egna alkoholintag. En enkätundersökning där de tillfrågade ombeds uppge hur mycket de dricker brukar ligga på hälften av den konsumtion som kan utläsas av alkoholförsäljningen; se Peranen (1974).

Att upptäcka och tränga igenom spuma är en konst som samhällsforskaren måste tillägna sig. Spuma är fräset snarare än biffen.

Detta innebär inte att vi alltid bör bortse ifrån spuma. I ett genis händer kan det bli till stor konst. En förälskad Shakespeare skrev i sin artonde sonett:

Skall jag dig likna vid en sommardag?
Mig synes sommarens kontrakt för kort.
Din ljuva ro ger mera vederlag
än Maj, vars knoppar slits av stormen bort.

Än strålar solens öga alltför klart,
än har dess gyllne sken i skyar gömts,
och allting vackert måste vissna snart,
som därtill av natur och öde dömts.

I evig sommar dock din skönhet står
och Döden skall ej yvas någonsin,
att vissnande du i hans skugga går,
då i evärdlig sång du slutits in.
Så länge hjärtan klappa, ögon se,
min dikt skall leva och sitt liv dig ge.

Den kroppsliga spontaniteten att betrakta en kvinna (och kanske älska med henne) gav upphov till denna spuma. Lusten vid att älska lyser igenom, men det finns också en äkta och gripande kärleksskildring.

Inget spuma är vetenskapligt, men spuma kan behandlas vetenskapligt. Det som Francis Bacon kallade "torgets idoler" var fulla av spuma. Fenomenet spuma inbegreps i det som Vilfredo Pareto kallade "avledningar" (derivazioni). Termen antyder att det vi säger om en handling eller en person inte behöver vara sakens kärna, dess "återstod" (residuo), utan dess åtbörder, d.v.s. försköningar, rappakalja, smörja, klyschor, smicker (Pareto 1916, åtskillnaden i §§119 och 868, klassificering av återstoder i §888 och klassificeringen av avledningar i §1419).

I Aisopos fabel försöker räven, som inte lyckas få tag i rönnbären, bli kvitt förtrytelsen över sitt misslyckande genom att intala sig att rönnbären var sura och ändå inget att ha. Förtrytelse kan också vara när en individ, som på en gemensam värdeskala är underlägsen, hyser avund mot en överlägsen individ. Detta fenomen fick en egen beteckning när Nietzsche tillämpade det på kollektiv harm och förbittring: ressentiment. Slavarna utvecklar ressentiment, menar Nietzsche: de blir övertygade om att det är gott att vara ödmjuk.

Nietzsches ressentiment hör till en klass av fenomen som brukar kallas livslögner. De innehåller en osanning på vilken någon bygger sin tillvaro, inte en alternativ sanning e.d. Men de är oftast inte medvetna lögner. Därför är det bättre att kalla dem illusioner. I samhället är dessa förbundna med självbedrägeri. De som står för ärlighet och realism gör sitt bästa för att bli av med dem.

Anna Freud har genom psykoanalysen analyserat det försvarsinställda svamlet i livsillusionerna. En människa med skadad självbild har en mycket större repertoar av krumbukter än förnekandet "surt sa räven". En arbetare som utför ett dåligt arbete kan exempelvis skylla på sin verktygsuppsättning. I stället för att säga "Jag har gjort ett uselt arbete" säger han "Verktygen var inte bra", och tillgriper med andra ord en "rationalisering", för att använda den psykologiska termen för en svada av ursäkter som kan låta rimliga. Andra mått och steg kan tjäna samma syfte. Handlingar som är oförenliga med en aktörs positiva bedömning av sig själv kan skildras som andra aktörers handlingar, en psykologisk process som kallas "projektion". Den typiska varianten är att skylla på andra. Ett annat exempel är den sexuellt klene mannen som aldrig försitter ett tillfälle att berätta om sina erotiska äventyr. För att skydda sitt anseende framställer han sitt görande som raka motsatsen till hur det verkligen är. När handlingar som är oförenliga med en människas positiva bedömning av sig själv framställs – för henne själv och andra – som motsatsen till eller annorlunda än de verkligen är, talar vi om "inversion".

Kliniskt kan man iaktta en hel rad försvarsmekanismer. I vår kultur är exempelvis hustrumisshandlaren benägen att vägra se sina impulser för att därigenom bevara sin självrespekt (förnekande). Han kan dessutom förneka att hans vrede framspringer ur honom själv och i stället för att säga "Jag är arg" säger "Du är arg" (projektion). Han kan vidare omvandla sin tillgivenhet till dess motsats och inte säga "Jag älskar henne" utan "Jag hatar henne" (inversion). Han kan också omvandla det senare till "Hon hatar mig" (ny projektion) och på så sätt utveckla paranoida vanföreställningar. Alla dessa så kallade försvarsmekanismer (A. Freud 1936) kan anses vara typiska sätt på vilka vår varseblivning och våra meddelanden till omgivningen förändras när vår självkänsla rasar och det inte finns något enkel plan för att återuppbygga den. Försvarsmekanismerna i Anna Freuds version bekräftades tidigt i kvantitativ empirisk forskning (Sears, 1951, kap. 7).

Den enskildes försvarsmekanismer blir lätt ett problem för hans omgivning. Det finns också kollektiva illusioner som blir problem för hela samhällen. När en klan, en ras, en klass eller en nation tror att det är ett herrefolk, utvalt att styra över hela mäskligheten eller en del av den, då får vi andra i världen bekymmer. Problem uppstår även när grupper som känner sig förfördelade skapar livsillusioner för att förgylla sin situation. Anti-semitismen bygger på européernas illusioner om judarna, dels gamla föreställningar att judarna, inte romarna, avrättade Jesus, och dels nyare föreställningar om att judar är överlägsna på ett farligt sätt: att de har tagit kontroll över viktiga institutioner som banker och massmedier eller internationella organ som FN, eller rent av USA:s utrikespolitik. Livsillusioner kan innefatta sådana konspirationsteorier.

I Ryssland har länge frodats kollektiva föreställningar, inte bara antisemitiska, att landets problem beror på Västeuropa. I forna kolonier skyller man regelmässigt misslyckanden på den forna kolonialmakten. I arabregionen, och också i många andra delar av den muslimska världen, ser hög och låg USA och Israel som roten till regionens historiska problem. Inte ens franska intellektuella – se Thierry Meyssan (2002) bestseller "Det fruktansvärda bedrägeriet" – är immuna mot föreställningen att USA själv bombade World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 och skyllde på araber för att komma över deras olja. Många svarta amerikaner, liksom många bildade afrikaner, vars förfäder inte haft något skriftspråk som dokumenterat saken, omfattar gärna en kollektiv livsillusion som insisterar på att den klassiska egyptiska civilisationen var ett verk av det svarta Afrika söder om Sahara, att Cleopatra var en svart kvinna, att de vita grekerna stal denna civilisation, och att Pallas Atena i Akropolis egentligen var en afrikansk gudinna och naturligtvis svart. Dessa idéer utvecklades inte av afrocentister i Afrika utan av en vit amerikan, Martin Bernal, en sinolog vid Cornell University. En tro att hiv/aids utvecklades i CIA:s laboratorier och spreds i Afrika för att hålla denna kontinent i schack har antagligen inte heller sitt ursprung i Africa, men har sin största spridning där. Att bromsmediciner för HIV är giftiga och bör undvikas tycks dock ha varit en genuin afrikansk minoritetsopinion vid sekelskiftet, liksom den förfärliga föreställningen att sjukdomen kan botas genom samlag med en oskuld.

För en samhällsforskare är det lika viktigt att urskilja livsillusioner och vidhängande konspirationsteorier som att identifiera mänsklig spuma och magi.

Språkhjärnan ger inte bara upphov till magi, spuma och svamlande livsillusioner. Dess huvudfunktion är något helt annorlunda: att styra vårt handlande, liksom andras handlande i vår symbolmiljö.

Genom symboler i tal, skrift, teckning, musik, dans berättar vi för varandra vad vi har sett, hört eller känt, vad vi gillar och ogillar och vad vi vill ska göras och vad vi vill undvika. Symbolerna gör oss bekanta med ett historisk förflutet som vi inte har upplevt, med människor på fjärran platser som vi aldrig har träffat och med ett kosmos som vi aldrig har färdats i. Med hjälp av symboler kan vi veta något utan att personligen har erfarit det. Symboler kan också, som vi snart kommer att se, kodifiera samhällsordningar, representera rikedomar, sammanfatta kunskap, förkroppsliga skönhet, definiera helighet och uttrycka dygder. De kan leda in oss inte bara i det civiliserade utan i hela civilisationer.

Vi är inte födda civiliserade utan blir det genom att lära oss använda och reagera på symboler. Ett barn kan exempelvis betecknas som civiliserat när det har lärt sig att lösa en konflikt med ord – även om en del är fula – i stället för med knytnävar, knuffar och sparkar.

När kroppslig spontanitet inbäddas i en symbolmiljö med många påbud och förbud, uppstår välkända barndomstrauman i samband med potträning, bordsskick, undertryckande av incestuösa impulser, behärskning av raserianfall, slagsmål och andra former av våld. De ger upphov till "vantrivseln i kulturen", som Sigmund Freud (1930) talade om i boken Das Unbehagen in der Kultur. Vi skulle mycket väl kunna beteckna det språk som används för att kontrollera kroppslig spontanitet som "vantrivselnormer". Vissa av dem må vara mer nödvändiga än andra, och varje ny generation tycks ha åsikter om detta.

Hjärnornas strider handlar emellertid om mycket mer än att hantera vantrivseln. Samhället har fyra alternativ vad gäller användningen av den icke-språkliga och den språkliga hjärnan:

• att låta icke-språkliga hjärnor strida med icke-språkliga hjärnor, d.v.s. ställa våld mot våld och en individs sexuella begär mot en annans;
• att låta icke-språkliga hjärnor strida med språkliga hjärnor, d.v.s. använda våld för att undertrycka åsikter;
• att låta språkliga hjärnor strida med icke-språkliga hjärnor, t.ex. genom icke-våld; och
• att låta språkliga hjärnor strida med språkliga hjärnor, d.v.s. bilägga konflikter med ord som i disputationer, medlingar och rådslag.

Ett samhälle är civiliserat när det huvudsakliga sättet att hantera konflikter är med ord (alt. 4 ovan). Icke-våld som motstånd mot en fiende som brukar våld (alt. 3, förordat exempelvis av Mahatma Gandhi ) är också en civiliserad linje. Men det är aldrig civiliserat att bemöta ord med våld (alt. 2). Alt. 1 med naket våld mot naket våld är självfallet helt ociviliserat. Det kan emellertid vara civiliserat att bemöta våld med våld och det är nödvändigt för kulturens överlevnad. Att tala milt men ha en kraftig knölpåk är civiliserad diplomati.

Samhällets starkaste krafter träder i verket när den förspråkliga och den språkliga hjärnan drar åt samma håll. Detta inträffar exempelvis när språkhjärnor organiserar ett arbetslag för att uppföra och vidmakthålla byggnader, där det mest dramatiska exemplet var pyramiderna. Men också när språkhjärnor organiserar brigader att utöva samfällt våld, alltså krig. Vad man än må tycka om saken har flertalet av de storheter som lekmän kallar "samhällen" utvecklats inom gränser som upprättats genom krig.

När vi betraktar människan och våra medmänniskor med utgångspunkt i den förspråkliga hjärnan verkar alla samhällen vara grundade på mord, massakrer och våldtäkter: Kain slår ihjäl Abel, Romulus dödar Remus, Zeus våldtar Europa. Ur detta perspektiv består samhällsordningens huvudelement i att identifiera fiender, omhulda innegruppen, tillfredsställa sexuella begär och försvara och utvidga territorier. Inbäddad i mänsklighetens häftiga uppror, brutala korståg och våldsamma revolutioner finns en hel del spuma. När upprorsmakare, korsfarare och revolutionärer har framgång predikar de höga ideal, och samma spuma ingår i gravtalen över de upprorsmakare, korsfarare och revolutionärer som under sina ansträngningar ljutit en våldsam död.

När vi betraktar samhället med utgångspunkt i språkhjärnan framstår situationen som annorlunda: våra medmänniskor söker komma underfund med och övertala varandra rörande sina inbördes relationer, sin omgivning och gemensamma överlevnad. Ur detta perspektiv uppstår samhällsordningen när människor samlas på allmän plats för att diskutera gemensamma problem och bestämma hur de bör tacklas. Det de säger kan naturligtvis vara präglat av magi och spuma och kanske inte hjälper dem att lösa de verkliga problemen. Vi vill gärna tro att mer civiliserat beslutsfattande utmärks av ett minimum av sådana avvikelser.

Spuma från tidigare våldsamma uppror, korståg och revolutioner lever vanligen kvar, ibland i flera generationer. Minnesdagarna är förtecknade i almanackorna. Spuma och dess ekon kan också inspirera dem som stödjer sig på ordet. Ta t.ex. en våldsam befrielsekamp eller en revolution som ger upphov till en demokratisk författning. Då erbjuder varje val därefter ett välkommet tillfälle att hylla skapandet av ett styrelseskick som bygger på ordet, inte svärdet. Men i ett sådant land tjänar varje val också som en påminnelse om det som vanns med hjälp av våld. Samma spuma kan således utså förvirring i nya demokratiska generationer, som lätt blir revolutionsromantiker.

Organiserat våld är ett långt allvarligare problem än spontana våldshandlingar. En liten organisation eller ett nätverk som inte skyr våld kan underkuva ett helt samhälle som har levt fredligt och lär sig att undvika våld så långt som möjligt. Kina byggde Kinesiska muren för att utestänga våldsamma inkräktare, en slags gräns mellan reptilhjärnans välde och språkhjärnans välde. Muren var ursprungligen omkring 500 mil lång och byggd av sten, trä, gräs och jord. Den renoverades och förlängdes till ca 640 mil under Mingdynastin (1368-1644). Nu brändes tegel i ugnar som byggdes längs muren. Tegelstenarna bars av människor, åsnor och mulor, ja man band till och med fast en tegelsten på huvudet på getter innan de drevs upp till byggarbetsplatsen i bergen.

Staters och terroristgruppers organiserade våld förfogar i dag över billiga mekaniska, kemiska och biologiska vapen som kan transporteras vart som helst i världen. Prevention är både svårt och ytterst kostsamt – liksom Kinesiska muren på sin tid.

Frihet under språkhjärnans välde är annorlunda än frihet under den förspråkliga hjärnan. John Start Mill samlar båda under samma namn. I inledningen till On Liberty från 1869 skriver han: "Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign." (kursivering här) Med en sådan formulering kom frihet att betyda att du kan göra vad du vill med dig själv, bryta med normer och ge dig in på ociviliserat beteende. För ögonblicket avstår jag från att diskutera frihet för den förspråkliga hjärnans kroppsliga spontanitet och håller mig till språkhjärnans.

Yttrandefrihet är den grundläggande friheten, källan till mänsklig skaparkraft i alla dess former. Olika diskurser utvecklar sina specifika friheter. Sökandet efter en bra beskrivning av världen och människan kräver akademisk frihet. Det ekonomiska utbytet och prissättningen kräver handelsfrihet. Den politiska diskursen kräver medborgerlig frihet. Den estetiska diskursen kräver konstnärlig frihet. Trosutövningen kräver religionsfrihet. Den etiska diskursen är tom utan samvetsfrihet.

Språket och liknande symbolsystem är frihetens hemort. Det finns mycket rutin och ritual i vårt tal. Men många av de satser vi uttalar har vi aldrig uttalat tidigare, och några har aldrig uttalats av någon. Språket är inte bara ett förråd av svar som kan dras fram av ett visst stimulus, som de psykologer och opinionsundersökare som sitter fast i behaviorismen tror. Att bruka språket är en kreativ verksamhet.

Shakespeare använde omkring 21 000 olika ord i sina skrifter. Av dem var omkring 1 800 nybildningar. Och med ord skapade han gestalter som Cleopatra, Falstaff , Hamlet, kung Lear, Macbeth, Rosalinda. Under århundradenas lopp har många åskådare lärt känna dem och deras sociala sammanhang bättre än de känner sig själva. Språket kan förvisso skapa verklighet i ett skådespel. När vi har sett det på scen inser vi att det också skapar och vidmakthåller vardagslivets sociala sammanhang.

Yttrandefrihet och språkets kreativa potential kan leda till upplysning. Men de kan också skapa magi, spuma och livsillusioner. Det är svårt att utrota dem. Vi kan klamra oss fast vid föreställningen att utbildning bibringar studenterna upplysning, samtidigt som skolorna är fulla av nationalistiskt struntprat och studenterna vid universiteten går i spetsen för att skapa livsillusioner om polisen, näringslivet, Amerikas förenta stater och alltför ofta om hela arvet från den västerländska upplysningen. Människans språkhjärna kan skapa både upplysning och dess motsats, och som människor har vi ansvar för bäggedera.

Som vetenskapsmän måste vi helt och full acceptera att den fysikaliska och biologiska verkligheten styrs av oföränderliga naturlagar. Här finns inget personligt val, ingen fri vilja. När skeendet helt styrs av naturlagar finns inte heller något personligt ansvar. Det faktum att dessa naturlagar har formulerats i ett språk och en matematik som är en del av den sociala verkligheten innebär inte att de går att förändra med samma principer som den sociala verkligheten. Att tro det är att tro på magi.

"Upplysning" är en beteckning på en symbolmiljö som i görlig mån är befriad från magi, spuma och livsillusioner. I Europa kom den också att karakteriserats av ett stort mått av rationalitet.

I England formulerade statsmannen, filosofen och essäisten Francis Bacon (1561-1626) rättesnörena för vetenskapliga undersökningar, empiriskt grundade och teoretiskt konsekventa. Hans landsman, filosofen John Locke (1632-1704) förklarade hur människans förståelse av världen kom till och framhöll att frihet och privat egendom kunde endast frodas om regeringsmakten begränsades. I Frankrike skrev François-Marie Voltaire (1694-1778) filosofiska skrifter som brännmärkte bigotteri, magi och tyranni, medan hans landsman Denis Diderot (1713-1784) utredde all känd teknologi i en encyklopedi. I Tyskland utvecklade Immanuel Kant (1724-1804) en kunskapsteori och en moralfilosofi, medan hans landsman Wilhelm von Humboldt (1767-1835) senare reformerade universiteten för att deras uppbyggnad skulle passa vetenskapen. I Skottland utvecklade David Hume (1711-1776) en skeptisk filosofi, medan hans landsman Adam Smith (1723-1790) upptäckte hur marknader skapar rikedom genom språklig köpslagan utan att tillgripa våld och plundringar.

Upplysningstiden framstår som en avgörande period i europeisk historia. Europas historia mellan de gamla grekerna och upplysningstiden var inte särdeles märkvärdig i jämförelse med andra regioners. Men från och med upplysningen och dess spridning till Nordamerika har vi att göra med en i omfattning unik utveckling, som bara kan jämföras med Sungdynastins Kina.

Före upplysningen kunde en mångfald intellektuella strömningar göra anspråk på överlägsenhet. I backspegeln framstår deras anspråk som tämligen godtyckliga. På denna punkt har dagens multikulturalister rätt i sin relativism. Men från och med upplysningen finns bara en vinnare, oavsett vad multikulturalisterna säger för att stödja förlorarnas livsillusioner. Med den europeiska upplysningen användes språkhjärnan inte bara att författa historia; den blev en huvudkraft i historiens utveckling. Den gav oss vetenskap och teknologi, regeringar baserade på de styrdas samtycke, näringsliv baserad på fredligt utbyte på världsmarknader. Både liberalism och socialism är upplysningens barn.

Inom parantes. De skapare av upplysningstiden som vi nämnt var inte män som använde övermakt och våld. Med undantag av Bacon, som var Baron Verulam, Keeper of the Privy Seal and Lord Chancellor of England, var de män av mild framtoning i civila jobb. De planerade och utförde en storstädning av spuma, magi och livsillusioner och stod för stora framsteg i rationalitet och frihet.

Att allesammans var män och inte kvinnor är förmodligen en omständighet som beror på att de föregåtts av tusentals generationer för vilka den förspråkliga hjärnan svarat för väsentligheter av mänsklighetens överlevnad och expansion, tidsåldrar då muskelkraft, rörlighet, och aggressivitet skapade olika livschanser för män och kvinnor. Prestationerna av upplysningens fäder var produkter av ett senare stadium av vår anatomi, de styrdes av en helt utvecklad språkhjärna stimulerad av avancerade symbolmiljöer. Språkhjärnan uppvisar endast triviala skillnader mellan män och kvinnor. När upplysningen gör språkhjärnan till den överväldigande kraften som formar samhället kan kvinnor tillgodogöra sig vad de aldrig förr hade haft i stor skala, nämligen jämlikhet mellan könen. Könens traditionella maktordning kommer att upphöra när språkhjärnans civilisation får fullt genomslag. De europeiska vita män, som svarade för upplysningens genombrott, öppnade, mestadels helt omedvetet, en ny värld för kvinnor. Slut på parentesen.

Max Webers huvudnyckel till historien heter rationalisering, men det är ingen lättvindig variant av upplysningstidens idéer. Rationalisering är en dubbelstjärna mot vilken utvecklingen styr: dels ordnas idévärldens mångfald till system, dels ordnas människolivets stora handlingsrepertoar till enhetliga institutioner.

Det förra – som baseras på tankens rationalitet – innebär för Europas och Nordamerikas del att rationaliseringen sekulariserar religioner, avmystifierar naturen, bryter konstens förtrollning, blottlägger den magiska kunskapen, avdramatiserar makten.

Det senare – som baseras på handlingens rationalitet – innebär bl. a. att rationaliseringen förvaltar vardagslivet, organiserar yrkeslivet, ritualiserar andaktslivat, kalkylerar affärslivet, byråkratiserar förvaltningen.

Rationalitet blir inte mänsklighetens öde utan gnissel. Weber trodde inte att människan skulle hålla den mer kär än "en järnbur" i livets förtrollade trädgård.

En noggrann genomgång av Weber’s texter finner inte mindre än tolv olika användningar av begreppet rationalitet (Levine 1985, p. 210). Ändå tycks Weber under större delen av sin levnad betraktat rationalitet som ett enhetligt begrepp, men med olika attribut. Detsamma gäller också för von Neumann och Morgenstern (1944) som formaliserade teorin om rationella val. I verkligheten torde olika livsområden ha olika former av rationalitet.

Hela tiden som upplysningen utvecklats har det funnits begåvade tvivlare. Den store matematikern och filosofen Blaise Pascal (1623-1662) satte – åtminstone i ett sammanhang – hjärtats skäl lika högt som förnuftets skäl. Och Shakespeares Hamlet säger som bekant: "I himmel och på jord, Horatio, finns mer än vår filosofi kan drömma om!" Många sökte rädda undan traditionell eller religiös vishet från upplysningstidens rationalism och dess enklare men mördande logik. Den europeiska upplysningen fann aldrig ett mångglänsande samhälles balans mellan de exekutiva livsområdena vetenskap, näringsliv och politik och de expressiva livsområdena konst, religion och moral. Max Weber kunde i studien av den protestantiska etiken och kapitalismens anda teckna bilden av den typiska europén som upplysningen frambringat: "en expert utan hjärta, en njutningsmänniska utan resning".

För att beskriva ett samhälle vetenskapligt vill vi helst ha en vokabulär av så allmängiltiga kategorier som möjligt. Hur kan vi utveckla sådana när de människor vi studerar har vokabulärer som är begränsade till tid och rum? Hur skiljer sig den vanliga människans vokabulär om samhället från vetenskapsmannens, den akademiska humanistens, kulturkritikers?

Antropologer har bidragit till vår förståelse av sådana problem genom att utveckla en distinktion som ursprungligen föreslogs av den amerikanske lingvisten Kenneth L. Pike mellan emic och etic språk. De första årtiondena av denna utveckling illustrerades 1988 av en fyra timmar lång debatt inför 600 medlemmar i American Anthropological Association som senare publicerades i en bok (Headland, Pike, & Harris 1990).

Emica utsagor är sådana som berättar hur någon del av världen ser ut enligt de människor som finns där. Sådana meningar innehåller deras verbaliserade trosföreställningar, värderingar och normer. De inkluderar också deras spuma, magi, och livsillusioner. Studier baseras enbart på deltagande observation och upptagningar av avlyssnade samtal använder endast emica utsagor och resulterar i emica slutsatser.

Etica utsagor innehåller också annan information än emict språk. De är utsagor av en observatör eller analytiker snarare än en deltagare. De är mer än råmaterialet i emica rapporter. De är vetenskapens, lärdomenens och kulturkritikerns språk. Ibland kan det formuleras i matematik.

Etica observationer kan motsäga emica sanningar. Aztekernas religion i Mexico hade sedan tiden före Kolumbus kretsat kring solen. Solguden var livets källa och han samlade Aztekernas ambition att dominera sin region som solen dominerade himlavalvet. Denne solgud krävde av Aztekerna att få regelbundna offer av människor för att varje dag återvända med sin värme och sitt ljus. Sådant var emica sanningar.

De invaderande spanjorerna med rötter i medeltida katolicism kände inte till sådana offer. Och styrmännen och andra befäl på de fartyg som fört spanjorerna över Atlanten hade helt andra uppfattningar om himlakropparnas rörelser. Deras etica slutsats var att Aztekerna hade fel: solen skulle gå upp utan människooffer. Deras grundade misstro i Aztekisk magi gav dem en överlägsenhetskänsla, ingalunda ovanligt när européer sökte sig till nya världar i kolonialismens tidsålder.

Marvin Harris, antropolog med en lång karriär vid Columbia University in New York, kräver att analytikern med sitt etica språk också är en observatör som belägger fakta, inte bara en deltagare. Det är nämligen olika kriterier som gäller för emica och epica sanningar:

En emic utsaga kan falsifieras om det kan bevisas att den motsäger de deltagandes uppfattning om hur ting och händelser är lika, annorlunda, verkliga meningsfulla, betydelsefulla eller passande. – – –

Utsagor som är etica kan inte falsifieras med att de saknar överensstämmelse med deltagarnas uppfattning om vad som är betydelsefullt verkligt, meningsfullt eller passande. De kan enbart falsifieras om empirin inhämtad av observatörer motsäger utsagan i fråga (Harris 1999, pp 31-32).

Det är inte alla som håller med Harris. I dagens akademiska debatt finns fyra olika ställningstaganden.

• Den första positionen hänvisar till vetenskaplig metodik sådan den finns i naturvetenskap och en del samhällsvetenskap som nationalekonomi. Här får forskaren använda emict språk baserat på observationer och satser som kan bekräftas genom observationer av andra forskare. I övrigt är etic-språket forskningens språk. Detta var också Harris åsikt.
• Den andra positionen accepterar etica satser i tolkningen av emict råmaterial förutsatt att de överensstämmer med deras utvalda intellektuella tradition. Dessa förvalda traditioner kan vara marxism, psykoanalys, feminism, thomism, eller någon annan teori. En marxist kan till exempel betrakta vissa emica utsagor som "falsk medvetande" medan andra emica utsagor blir acceptable upplysningar om klassförhållanden.
• Den tredje positionen hänvisar till poststrukturalistisk filosofi och förkastar alla etica överväganden i analyser av emica berättelser. Många etnografiska museer försöker numera tillämpa principen att presentera utställningar utan bias från nutida västerländska emica tolkningar.
• Den fjärde positionen arbetar enligt strategin att emict språk innehåller en djupstruktur som är det riktiga etica språket för analys. Det är denna linje som jag tycker är mest lovande och som vi här skall följa.

Den unge Lévy-Strauss var en föregångare till den senare uppfattningen och sa ofta att samhället är som ett språk. Han tog med friskt humör itu med det primitiva tänkandet – med all dess magi, spuma och livsillusioner all dess brist på vår typ av logik – för att få korn på de primitiva samhällenas struktur (Lévy-Strauss 1962). Han kritiserades ofta för att söka efter samhällets grundvalar och byggnadsställningar i språket. Anthony Giddens (1987, s. 195) förkunnade till och med att "strukturalismen, och även poststrukturalismen, är döda tankeströmningar". Senare i livet tonade Lévy-Strauss ner sina anspråk på språket som en modell för samhället, men han övergav dem inte.

Giddens omdöme kan vara förhastat. Det är möjligt att Lévy-Strauss' envetna krav på dokumentation och analys av nästan varenda myt i det primitiva tänkandet är en alltför lång omväg till samhällsvetenskapens mål. Men vi kan alltjämt ha föresatsen att finna samhälleliga djupstrukturer som i viss mån är omedvetna för medlemmarna men likväl är urskiljbara för vetenskapen. Vi tror att ett nytt samhällsvetenskapligt försök byggt på en språkmodell kan vara mer framgångsrik än Lévy-Strauss om vi utgår från ett språk som renats från magi, spuma och livsillusioner.

Professionellt tänkande om samhället handlar både om historia och om systematik av livsområden. Exekutiva livsområden som kunskapsutveckling, näringsliv och politik/förvaltning skall ha sina specialvetenskaper, dvs. vetenskapslära och pedagogik, nationalekonomi och företagsekonomi, statskunskap och juridik. Detsamma gäller mjukare livsområden som konst, religion och etik. Oavsett specialisering, måste professionellt tänkande i sina etica utsagor om samhället avstå från magi, spuma och livsillusioner. Detta är också ett argument för att samhällsvetenskapen borde söka inspiration hos de stora civilisationernas historiker, filosofer, religiösa sökare, och moralister snarare än hos primitiva samhällens historieberättare.

Vår förståelse och användning av symboler vilar inte bara på det som är manifest – symbolhandlingen och dess kontext – utan också på något vi inte kan se och höra. Semantiska och syntaktiska koder inbäddade i symbolerna är avgörande för förståelsen av dem. Ferdinand de Saussure (1916) upptäckte att tecknen är nästan helt godtyckliga, men han fann föga godtycke i de sätt på vilket tecken förenas till att bilda satser. Medan antalet symboler är praktiskt taget ändlöst är antalet regler för hur de bildar satser begränsat. Dessa regler är systemiska och inte konkreta. De utgör la langue snarare än la parole, för att använda de Saussures klassiska åtskillnad. Kännedom om ett symbolsystem (la langue) är möjlig endast genom studium av det faktiska och konkreta bruket av dess symboler (la parole). Men bruket av symboler (la parole) är ett effektivt sätt att kommunicera endas om det överensstämmer, hur ungefärligt det än må vara, med det regelstyrda symbolsystemet (la langue). La langue och la parole förutsätter varandra.

I skolgrammatiken lärde vi oss att språket består av ett begränsat antal ordklasser: substantiv i form av föremål (t.ex. böcker) eller i form av människor (t.ex. studenter), adverb (långsamt), adjektiv (svår), verb (läsa), hjälpverb (bör) och så vidare. Men antalet olika sätt att kombinera dem är mycket stort. De flesta kombinationer är meningslösa: böcker, studenter, långsamt, svår, läsa, bör är exempelvis sex ord som kan kombineras på flera hundra sätt. Det exakta antalet är 1x2x3x4x5x6=720, som också kan skrivas 6! (utläses "sex fakultet"). Men minst en av de 720 kombinationerna är meningsfull: "Studenter bör läsa svåra böcker långsamt". Varför är just denna kombination meningsfull? För att den överensstämmer med språkets regler.

Språkliga regler är nödvändiga. 6 ord ger 720 kombinationer. När ett barn har lärt sig 60 ord, normalt före två års ålder, är antalet möjliga kombinationer 60! eller 8 320 987 112 741 390 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000, ett 15-siffrigt tal följt av 67 nollor.

Språkets regler kan vara dolda eller "omedvetna", så att man följer dem utan att tänka på dem. Miljontals människor talar helt begripligt utan medveten kunskap om några syntaktiska regler. Och även människor utan formell kunskap om reglerna kan bli förargade (eller roade) när någon bryter mot dem. Intellektuella, i synnerhet journalister som lever på sitt flytande och kreativa språkbruk, underskattar ofta personer inom politiken och näringslivet som har en förvrängd syntax eller andra brister i sitt tal. De har exempelvis svårt att upptäcka den politiska skickligheten hos en Dwight D Eisenhower eller en George W Bush.

I människan finns ett antal recept eller tumregler för att koka ihop nya och ibland aldrig tidigare uttalade meningar av ord vi kan. Lingvisterna kallar denna uppsättning regler för "generativ grammatik". Den generativa grammatiken är inte en skolgrammatika som föreskriver traditionella och hövliga sätt att skriva. Den är ett program för att generera begripligt tal av ett ordförråd och att förstå andras tal.

Barn lägger inte bara märke till de bilder som är förbundna med ord och till synonymer, utan också till det sätt på vilket vuxna ordnar språkets gemensamma drag. Barn lär sig därmed inte bara ett ordförråd; de utvecklar ("odlar") också ett grammatiskt system för hur ordförrådet ska brukas. Den första tesen från Chomsky är att barnet föds med en förmåga hos språkhjärnan att sluta sig till de regler som gäller i dess symbolmiljö. Barnen börjar använda denna omedvetna generativa grammatik för att de har en medfödd förmåga att göra det. Detta är förklaringen till att ett barn kan säga "Jag skärde mig" eller "Planet flyger uppe i luftarna" i stället för "Jag skar mig" och "Planet flyger uppe i luften". De har härlett reglerna i sin symbolmiljö men ännu inte lärt sig alla undantagen.

Det finns en parallell mellan ögon och öron. Den fysikaliska miljön – materia av olika slag och/eller vågor av olika våglängd – är nästan oändligt varierad. Det är ett anmärkningsvärt faktum att den förspråkliga hjärnan via ögonen finner en struktur i denna miljö så att vi kan se konturer, färger, nyanser, rörelser och djup. Och det är ännu mer anmärkningsvärt att den språkliga hjärnan kan finna en struktur i den symbolmiljö som förmedlas via öronen så att vi kan förstå och tala ett språk.

Det finns omkring 6 000 kända språk. De olika språken har, som de gamla grammatikerna noterade, vissa gemensamma drag, t.ex. ordklasser som substantiv, adjektiv, verb, prepositioner, adverb och så vidare. Hur dessa ordnas i 6 000 generativa grammatiker skiljer sig något mellan de olika språken, men inte mycket. På engelska kan man inte säga "Knows Erland how to sail a boat?" Engelska verb (med undantag för do och be och hjälpverb) placeras efter subjektet: "Does Erland know how to sail a boat?" På franska kan man sätta verbet före subjektet: "Erland sait-il naviguer un bateau?" På tyska brukar huvudverbet placeras sist: "Weisst Erland wie man einen Boot segeln kann?"

Dessa skillnader förändrar inte det faktum att engelska, franska och tyska har subjekt och verb och uppvisar andra gängse språkliga drag, och att vart och ett av dessa språk har en konsekvent ordning. Den andra tesen från Chomsky är att olika generativa grammatiker i själva verket är närliggande varianter av en enda prototyp, en universalgrammatik. Mot bakgrund av det ofantliga antalet möjliga kombinationer av ord framstår skillnaderna mellan olika generativa grammatiker som marginella. Universalgrammatiken representerar det gemensamma, reglerna för alla mänskliga symbolmiljöer. Den mångomtalade intelligente besökaren från Mars vet att talet på universums olika språk kan kombineras på ofantligt många sätt och att regler för kombinerandet är legio. Men han skulle omedelbart höra att jordborna, trots olika vokabulär, i stort sett har en och samma uppsättning regler för att kombinera ord, d.v.s. samma grammatik, bortsett från smärre lokala skillnader.

Även om Chomsky inte menade det finns det goda skäl att tro att språkinstinkten har utvecklats genom ett naturligt urval, liksom alla andra sammansatta organ och förprogrammeringar i hjärnan (Pinker 1994). Än så länge har vi ingen annan vetenskaplig förklaring till organs framväxt än den som Darwin lade fram. Det naturliga urvalet kan också vara förklaringen till universalgrammatiken. Om mänskligheten har gemensamma rötter i Afrika kan den mänskliga universalgrammatiken också ha sin början där.

Det är rimligt att anta att dessa insikter om omedvetna språkregler med allmängiltiga egenskaper kan generaliseras till insikter om samhället. Människans medvetna kodning av sin tillvaro är bara en del av de koder som styr samhället. Några bud fanns före stentavlorna. Vissa bud följdes redan innan de hade formulerats i ord, och då kan man säga att regeln föregick instiftandet. Samhällsforskare och historiker måste bli medvetna om universalgrammatiken och dess yttringar i den sociala verkligheten.

Låt oss se var vi hamnar om vi söker efter en djupstrukturell samhällsvetenskap byggd på ett språk som rensats från magi, spuma och livsillusioner. Då måste vi lämna lingvistiken och vända oss till filosofin.

Vi lärde oss mycket om satsbyggnad av lingvisterna. Av 1900-talets amerikanska filosofer inom pragmatismen ska vi lära oss något om satsers användning i samtal och interaktion mellan människor. Deras distinktioner kan snabbare än universalgrammatikens kategorier leda oss till en samhällsteori.

Charles Morris, en filosof i den amerikanska pragmatistiska traditionen, var veterligen den förste som delade in det faktiska språkbruket i universella klasser av användning, tillskillnad från form. "Dessa användningar kan benämnas informativt, värderande, uppmanande och systematiserande bruk av tecken. De är de mest generella teckenanvändningarna; andra användningar är underavdelningar och specialfall av dessa fyra" (Morris 1946, kursiverat i originalet, p 95).

Nu är inte Morris fjärde kategori, den systematiserande användningen av språk, något helt separat från de övriga. Inget kan vara systematiserat som inte tidigare är informerande, värderande eller uppmanande. Det systematiserande är en egenskap som kan ges åt övrigt språk. Det är den egenskap vi finner i rationaliteten.

En annan amerikansk filosof i samma pragmatiska tradition, Charles Stevenson (1944), undersökte en annan av språkets attribut, dess emotiva komponent.

Dessa pragmatister korrigerade tidigare, förenklade språkfilosofier som hade frodats bland analytiska filosofer i Wien och Uppsala. I Wien och Prag hade exempelvis Rudolf Carnarp (1935, s. 23-24) menat att värdeomdömet "Att döda är ont" är ett vilseledande uttryck för imperativet "Döda inte!". I Uppsala hade Axel Hägerström (1895) menat att värdeomdömen är uttryck för känslor, inte för fakta. Den som hade läst Morris kunde bemöta Carnap med att påpeka att satsen "Att döda är ont" blir mångtydig om den ska ges en imperativ form: den kan betyda "Säg åt dina barn att inte döda!", "Straffa mördare!" eller "Tillämpa inte dödsstraff!". Och den som hade läst Stevenson kunde modifiera Hägerström genom att hävda att värdeomdömen i allmänhet förutsätter vissa fakta. Den emotiva komponenten i sådana värde- och faktaomdömen i den moraliska diskursen skapar en gradskillnad, men ingen artskillnad, gentemot jordnära dagligt tal. När en domare exempelvis talar om att döda är det mer faktiskt och mindre emotivt än när en lynchmobb skriker om att döda.

I dagligt tal avspeglas en tvådelning av stevensonskt slag i åtskillnaden mellan huvud och hjärta eller mellan tanke och känsla. Låt oss uttrycka denna dikotomi i termer av "exekutiva handlingar", t.ex. att ge anvisningar, hålla ett vetenskapligt föredrag, köra bil, klä sig inför en fotbollsmatch, och "emotiva handlingar", t.ex. heja på ett lag i en fotbollsmatch, läsa romantisk poesi, skaka hand med en gammal vän.

Åtskillnaden är självfallet analytisk: nästan allt konkret beteende har både exekutiva och emotiva komponenter.

De självständiga emotiva komponenterna i åsikter, attityder och beteenden studerades systematiskt för första gången av Himmelstrand (1960).

I all analys av retorik och konst, ideologi och religion, verkar det vara avgörande att skilja på exekutiva och emotiva komponenter. För att ta ett exempel från Stevenson (1944, s. 73-74): När vi med Shakespeare säger att "Världen är en scen" skiljer sig denna emotiva beskrivning, menar Stevenson, från en exekutiv beskrivning som "Det finns rutiner i det verkliga livet så att varje människa går sin förutbestämda väg" eller "Det finns en hel del bedrägligt i varje människas vandel."

Låt oss illustrera Morris distinktioner och då använda våra termer. Vissa symboler, t.ex. ord, kombineras till "deskriptiva" satser (beskrivningar), t.ex. "Detta är en samhällsvetenskaplig uppsats." Andra är "evaluativa", t.ex.: "Detta är en svår uppsats." Och ytterligare andra är "preskriptiva", t.ex. "Läs denna uppsats!" Dessa termer motsvarar helt Morris åtskillnad mellan informativa, värderande och uppmanande språkbruk.

Vi sammanfattar vår slutsats om kommunikativa handlingar enligt insikterna från Morris, Stevenson och Bally som två allmänna tendenser i symbolmiljöer:

Tendensen till universell åtskillnad av användning och språkhjärnans förmåga att uppfatta intentioner ger upphov till ett brett spektrum för mänskliga meddelanden: "Aj, jag är träffad" (emotivt deskriptiv), "O, mitt liv är i fara" (emotivt evaluativ), "För Guds skull, hjälp mig (emotivt preskriptiv). "Han är läkare" (exekutivt deskriptiv), "Han är en duktig och billig privatläkare" (exekutivt evaluativ), "Sök upp denna läkare!" (exekutivt preskriptiv). I förbigående kan vi lägga märke till att frågor – vad?, vem?, hur?, var?, när? och varför? – ofta kan uppfattas som omskrivningar av uppmaningar som "Berätta för doktorn vad som hände!"

Morris grumlade sin stora upptäckt genom att korstabulera sin universella klassificering av språkets användning med språkets former (Morris 1946, p. 125f ). Den franska lingvisten François Bally hade tidigt visat att detta var ytterst vanskligt (Bally 1913, s. 23). För att förstå ett meddelande måste vi, som sagt, veta något om sammanhanget. Bally analyserade utsagan "Det regnar". Med den kan vi i själva verket meddela "Det regnar nu" (deskriptiv utsaga) eller "Vädret är dåligt" (evaluativ) eller "Stäng fönstret!" (preskriptiv). Med kunskap om sammanhanget är det vanligen möjligt att inrangera varje kommunikativ handling i lämplig kategori. Här råder "Kontextens välde" och "Språkhjärnans förmåga att uppfatta intentioner".

De handlingstyper som styrs av språkhjärnan samt antydningar om hur de utvecklats till moderna livsstilar återges i Fig. 3.

Fig. 3. Kommunikativa handlingar och några utvecklingar av dem.

Utveckling av kommunikativa handlingar till:
Exekutiva	institutionella områden	värden	livsstilar
deskriptiva	vetenskap	kunskap	lärdomsälskare
evaluativa	ekonomi	rikedom	affärssinnade
preskriptiva	politik & lagstiftning	ordning	medborgaranda
Emotiva
deskriptiva	konst	skönhet	esteter
evaluativa	religion	helighet	troende
preskriptiva	moral	dygd	välgörare

Kommunikativa handlingar som deskriptiva, evaluativa och preskriptiva utsagor kan under en första forskningsfas anses vara förstådda. De kan då användas av biografer eller psykologer med ett fokus på individen eller av historiker och sociologer/antropologer med ett fokus på kollektivet. Olika logiska eller matematiska operationer ger sedan upphov till en exakt vetenskaplig terminologi.

Låt oss anta att våra primitiva termer är verbala akter, såsom "beskrivningar", "värderingar" och "föreskrifter". Vår första operation kan bli att spåra en ‘central tendens’. Centrala tendenser för beskrivningar, värderingar och föreskrifter inom den enskilde individen definieras då som hans ‘kognitioner’, ‘attityder’ och ‘förväntningar’. Centrala tendenser för samma handlingstyper hos ett aggregat av individer blir deras ‘sociala föreställningar’, ‘sociala värderingar’ och ‘sociala normer’. Likgiltigt vilka operationer vi utför, då vi manipulerar de primitiva termerna, blir resultatet andra, härledda termer. Om vi till exempel väljer att utgå från ‘spridningen’ av handlingstyperna inom en enskild individ, får vi en definition av hans ‘rigiditet’; om vi applicerar begreppet ‘spridning’ på individernas aggregathandlingar erhåller vi en definition av deras ‘samförstånd’. Vi skulle också kunna arbeta med begreppet ‘proportioner’ och anlägga denna aspekt på de primitiva termerna. En individ med en stor proportion av föreskrifter i sitt handlande skulle kunna definieras som ‘dominant’. Liksom ekonomigeografen indelar jorden i produktionsområden, så kan sociologen indela samhället i sfärer med avseende på proportionen handlingar av en viss typ. Den samhällssfär som har en stor andel föreskrifter (lagar, förordningar, verkställighetsdirektiv, principer, beslut, program, påbud, etc.) kan då definieras som dess ‘statskropp’. (Zetterberg 1965 (1967), s. 66-67)

Genom en serie olika logiska och matematiska operationer börjar de deskriptiva, evaluativa och preskriptiva enheterna definiera samhällsenheter: inte bara attityder, värderingar och normer utan en uppsjö andra samhällsvetenskapliga facktermer som positioner, roller, organisationer, nätverk, media, marknader, företag och så vidare.

Genom att skilja mellan exekutiva och emotiva former av deskriptiva, evaluativa och preskriptiva utsagor erhåller vi sex typer av yttranden. Dessa språkliga byggstenar hjälper oss att dela in det moderna samhället i olika större diskurser och livsområden. Diskurserna om grundad kunskap (vetenskap och lärdom) är full av exekutiva deskriptiva utsagor, t.ex. redogörelser för metoder, fakta och generaliseringar. Ekonomiska diskurser är fullmatade med exekutiva evaluativa utsagor, t.ex. priser och kostnader. Politik och förvaltning är, som redan nämnts, förbundna med exekutiva preskriptiva utsagor, t.ex. lagar och förordningar. Konsten i alla dess former sysslar med deskriptiva bilder som är emotiva och expressiva. Den religiösa diskursen utmärks av expressiva evaluativa utsagor, t.ex. föreställningar om människans grundläggande värde och livets mening. Den moraliska diskursen innehåller expressiva preskriptiva utsagor, etiska uppföranderegler. De sex slagen av kommunikativa handlingar rymmer alltså en potential för sex grundläggande samhällsområden: ekonomi, politik, vetenskap, religion, moral och konst. Tillsammans ger de senare en idé om mångfasetterade samhällen med varierad stratifiering, centrala zoner och en arbetsdelning mellan upphovsmän, bevarare, distributörer och mottagare av kunskap, ordning, rikedomar, skönhet, helighet och dygd.

När språk används i mänskliga möten fryses vissa delar av det i sociala former. Sådana processer kallas strukturering. Strukturering är ett mycket stort fält i samhällsforskningen. Den omfattar allt från enkla processer som att etablera positioner, roller och organisationer till komplexa historiska processer som utdifferentierar och gestaltar viktiga arenor i samhällslivet som institutioner för kunskap, religion, konst, moral, statsförvaltning, rätt och ekonomi.

I sociologiskt tänkande är strukturering framför allt förknippad med Émile Durkheim (1893). Den moderna användningen av termen härrör från Anthony Giddens verk (1984). Före detta verk var det vanligt att tala om hur människans frivilliga handlingar stötte på motstånd från strukturer. Sigmund Freud skildrade hur vår kroppsliga spontanitet bemöttes med vantrivselns normer i kulturen. Talcott Parsons skrev som om man gång på gång kör sitt kreativa huvud i samhällets vägg. Detta kan naturligtvis vara en erfarenhet som många människor har gjort. Men verkligheten är inte så ensidig. Vid närmare påseende är sociala strukturer också handlingar och struktureringen är en kreativ process i vilken åtminstone några handlingar är frivilliga. Det nuvarande tillståndet på detta forskningsfält framgår av Alexander och Colomy (1990).

Jag vill hålla fast vid Giddens upptäckt, men genom att fokusera på språkbruket. Det erbjuder en lättare och enklare ingång till studiet av strukturering än tidigare ansatser. Människan har förmågan att bilda aldrig tidigare hörda meningar och därmed också förmågan att skapa och vidmakthålla aldrig tidigare skådade sociala strukturer.

En man som fiskat mycket visar en dag en pojke på orten hur man fiskar. Han berättar och visar fiskets grunder och förmanar "Gör si!" och "Gör så!". En annan dag visar han en annan pojke hur man fiskar, och en tredje och en fjärde. Under händelsernas gång blir han i lokalsamhället känd och betecknad som "fiskelärare", och pojkarna intar positioner som "fiskeelever". Samhället har nu etablerat relationen (de "sociala rollerna") mellan lärare och elev vad gäller fiske.

Föräldrar i samhället säger: "Fiskeläraren ska komma tillbaka med barnen före kvällsmaten." Prästen säger: "Fiskelärare ska inte arbeta på religiösa högtidsdagar." Lokalsamhällets ledare bestämmer: "Fångsten ska delas lika bland eleverna, men var tionde fisk ska gå till byns ledare som skatt." Samhället instiftar på så sätt regler (preskrivtiva utsagor) för den nya positionen.

Andra kan inta positionen som "fiskelärare" efter eller jämte den ursprunglige. När en lärare visar sig vara bättre än en annan kan de tillskrivas olika rang: huvudlärare och ordinarie lärare.

Det är samhällets språk som strukturerar positioner, relationer och olika rang. Allt tal eller andra handlingar för att lära andra fiska är framdeles både möjliggjord och kringskuren av denna strukturering.

De elementära struktureringsprocesser med hjälp av språket som illustreras av fiskeundervisningen leder till "positioner", "relationer" och olika "rang". Mer avancerade struktureringsprocesser använder de senare begreppen som byggstenar.

Fiskelärarna i ett samhälle kan bilda ett "nätverk" för att hålla kontakt. De kan skapa ett "medium" för att sprida information om väder och fiskebetingelser, t.ex. genom signalering med flaggor. En del av ett nätverk fiskare kan gå samman i ett fiskelag med gemensam ledning och en högsta rang, kort sagt bilda en "organisation".

På så sätt utgör Morris och Stevensons klassificeringar byggstenarna i sociala strukturer. De leder också till ett system av samhällsvetenskapliga kategorier som utreds på andra håll (Zetterberg 1962, kap. 2, 2001).

Den amerikanske litteraturkritikern Kenneth Burke har undersökt det dramatiska språkbruket i epik och dramatik. Hugh Daziel Duncan (1962) har varsamt sammansmält hans språkanalyser med sociologisk interaktionsteori, d.v.s. idéer från filosofen George Herbert Mead, också han från Chicago. Påvisandet att Burkes idéer är tillämpliga inte bara på humaniora utan också på samhällsvetenskap är viktigt eftersom Kenneths Burks egna politiska skrifter, i likhet med Noam Chomskys, inte förtjänar samma uppmärksamhet från forskarna som deras språkteorier.

Deskriptivt språk används för att tillfredsställa vår nyfikenhet på händelser. Vart och ett av frågeorden – vad?, vem?, hur?, när?, var? och varför? – nödgar oss att beskriva en aspekt av en händelse: handlingarna, aktörerna, medlen, scenen, tiden och bevekelsegrunden. Kenneth Burke upptäckte att de tillsammans ger en fullständig redogörelse: ingen av dessa sex frågor kan undvikas om beskrivningen ska vara uttömmande, och att ställa ytterligare frågor skulle vara mer förvirrande än klargörande (Burke 1945, s. xvii).

Beskrivningar gör det möjligt för oss att känna till något vi inte har personlig erfarenhet av. Minnen behöver inte vara förprogrammerade i hjärnan och gå i arv till efterföljande generationer. Det deskriptiva språket skapar olika kategorier. En del av dem är mundana och refererar till livets jordnära angelägenheter, andra är pristina och har vävts till fantasier om kosmos och jorden, om djur, träd och växter, om vårt inre, liv och död. Dessa sagor förs vidare till medmänniskor och kommande generationer med hjälp av språket, ibland med stöd av stenrösen, skulpturer och bilder, ibland nedtecknade i skrift. Mottagandet kan kännetecknas av förundran och aha-upplevelser, eller av rädsla och förtvivlan, varigenom vissa beskrivningar får en emotiv komponent.

En viktig deskriptiv dynamik formulerades redan på 20-talet av William I. Thomas. De kognitioner vi i ett möte har av andras handlingar behöver inte vara vetenskapligt korrekt. Men: "Om människor definierar situationer som verkliga, är de verkliga till sina följder" (Thomas 1928, s. 572). För att ta ett mer aktuellt exempel: om en regering tror att en stat som är benägen att tillgripa fientligheter har massförstörelsevapen, har denna tro verkliga följder oavsett om den är korrekt eller ej. En följd kan vara krig i förebyggande syfte, en annan tortyr och förödmjukelse av fångar för att finna massförstörelsevapnen.

Utvärderingar gör det möjligt för oss att bedöma och rangordna redskap, mat, bostäder, jaktmarker, jordar, transporter och andra ting, men också människor, deras handlingar och sinnestillstånd. Kenneth Burke har med kraft hävdat att språket som sådant skapar hierarkier, som är "oundvikliga i alla sociala relationer" (Burke 1954, s. 294). Vi kan specificera detta genom att säga att evaluativt språk skapar hierarkier, d.v.s. uppdelningar i gott och ont, skönt och fult, rätt och fel, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga, välartade och vanartade, kompetenta och inkompetenta.

På kort sikt resulterar hierarkier i en känsla av stolthet på toppen. Längre ner i hierarkin blir verkan ett tillstånd av förödmjukelse som i bästa fall kan mildras men aldrig helt avhjälpas. Både stoltheten och förödmjukelsen tillför det evaluativa språket påtagliga emotiva komponenter.

Användningen av preskriptiva utsagor tillåter oss för det första att definiera "det negativa": alla förbud vi möter, inte bara som barn utan också som vuxna. "Den avgörande skillnaden mellan det språkliga och det icke-språkliga är att språket [det preskriptiva språket, skulle jag säga] tillerkänner det negativa en sällsam möjlighet" (Burke 1952, s. 252). Ett icke-språkligt djur måste normalt använda fysiska hinder för att åstadkomma det människor kan uppnå genom att säga: "Gör inte det!" Människan kan införa begränsningar på tider och platser genom att kalla dem högtider och heliga platser. Redskap, bostäder och jord kan kallas privat egendom så att andra inte får nyttja dem. För det andra uppställer preskriptiva utsagor mål att nå, handlingar att utföra, normer att uppfylla, stegar att klättra. Det är uppenbart att alla människor inte alltid kan följa alla negativa och positiva föreskrifter. Med tiden tenderar det preskriptiva språket därför att skapa skuld hos mottagaren. Skulden är en emotiv komponent av det preskriptiva språket.

De negativa effekterna av det preskriptiva och evaluativa språket kan mildras genom andra bruk av språket. Den vånda som språket vållar människor botas alltså med nya former av språk. Kenneth Burke finner mängder av illustrationer till detta i epik och dramatik.

Den förödmjukelse som härrör från hierarkier kan sonas genom späkning, genom självbestraffning för ens tillkortakommanden. I komedin förnedrar hjälten sig, likt en narr, så djupt att hans medmänniskor skrattar och återinlemmar honom i gemenskapen. I tragedin tvingas hjälten slutligen i landsflykt eller i döden. I all späkning sonar man själv sina synder.

Skuld på grund av brott mot föreskrifter kan gottgöras genom att utse ett offer, genom att skulden överförs på den som ska offras. Offret utses på två sätt: antingen finner man en syndabock bland de mest förorenade eller finner man offret bland de minst förorenade. På Golgata fanns båda slagen av offer: offeraktören Kristus är omgiven av två syndabockar. I alla fall där offer utses får andra sona ens synder.

Burke fann stöd för sina åsikter i världslitteraturens klassiker, från 1:a Mosebok och Sofokles Antigone till Dantes Den gudomliga komedin, Shakespeares Othello och Kafkas Slottet. Burke, som själv är en poet jämte litteraturkritiker, kunde sammanfatta sin teori i en dikt (1970, s.4-5):

I historiens järnlag
är de steg som svetsar
ordning och offer samman:
ordning leder till skuld
(för vem kan följa budorden?);
skuld kräver förlossning
(för vem behöver inte bli renad?);
förlossning kräver en förlossare
(det vill säga ett offer!).
Ordning leder
via skuld
till att offer utses
(därav kulten av dödandet).

(Joachim Retzlaff’s tolkning)

Språkhjärnans verksamhet är inte bara ett civiliserat alternativ till reptilhjärnans sätt att lösa konflikter med våld. Den skapar också sitt eget speciella våld.

Så långt in i människolivets mysterier leder oss den enkla språkteorin från några filosofer inom den amerikanska pragmatismen. Tack för att ni lyssnade!

Habermas, Jürgen, 1965. Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft, 2. Auflage, Luchterhand, Berlin & Neuwied. Svensk översättning av J. Retzlaff, Borgerlig offentlighet: Kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund. 1984.