Forskningspolitikk, nr. 1/98
Det brukar heta, ganska felaktigt och ohistoriskt, att filosofien är alla vetenskapers moder. Men i Norden blev det så för sociologin. Häri ligger mycket av den nordiska sociologins särdrag.Fredrik W. Thue: Empirisme og demokrati. Norsk samfunnsforskning som etterkrigsprosjekt. Det Blå Bibliotek, Universitetsforlaget, Oslo, 1997, 227 s.
Under det första årtiondet efter kriget fanns en intressant grupp av studenter och forskare anknuten till Arne Næss, den formidable filosofiprofessoren. Magister i filosofi Sverre Holm och Kaare Svalastoga var två av dessa personer som senare blev de första professorer inom sociologi i Oslo respektive Köbenhavn. Också till Sverige exporterade Næss elever; från hans krets kom bland andra sociologen Mia Berner, filosofen Harald Ofstad och kriminologen Knut Sveri. I Sverige hade Torgny T. Segerstedt omvandlat sin professur i praktisk filosofi till sociologi. Till Finlands sociologi kom veterligen ingen av Næss elever. Där hade ämnet redan under mellankrigstiden fått en stark ställning genom Edward Westermarck som delade sin tid mellan en professur i moralfilosofi i Helsingfors och en i sociologi i London. . Men finsk sociologi fick sitt stora namn när Erik Allardt blev professor 1958. Han betraktar sig som Segerstedts lärjunge trots att han aldrig studerat i Uppsala.
När skandinavisk akademisk sociologi etablerats efter kriget hade ämnet funnits vid den europeiska och nordamerikanska kontinentens universitet i ett halvt sekel. Sociologin hade där växt fram, inte ur filosofin utan ur nationalekonomin. Vid tiden för förra sekelskiftet fanns bland de europeiska ekonomer och ekonomhistoriker som blivit sociologer, till exempel tyskarna Tönnies och Weber, italienaren Pareto. Dessa tre mötte avsevärda motigheter från sina universitet när de ville utöva sociologi. De räddades av att de hade ärvt eller fått med sig hemifrån privatförmögenheter som gjorde deras verksamhet ganska oberoende av universiteten. En stor sociologisk karriär på universitetens villkor gjorde emellertid fattigstudenten Émile Durkheim i Frankrike. Men han fick inte vara sociolog på heltid. I USA fanns också flera ekonomer i pionjärgenerationen av sociologer, t.ex var Sumner vid Yale en ekonom som blev sociolog, likaså hade Cooley vid University of Michigan först ägnat sig åt ekonomi, sedan sociologi. Här var universiteten, både de privata och de delstatliga, generösare mot sociologin som självständigt ämne än i Europa.
Den sociologi som de nordiska filosoferna födde, låg inte nära nationalekonomin som varit fallet för den tidigare europeiska sociologin. Först med Rikard Swedbergs professur i «ekonomisk sociologi» i Stockholm i 1996, fick sociologin den relation till ekonomisk vetenskap som varit regel på många andra håll.
I Danmark kom Svalastoga alltför långt från filosofin och blev en positivist av det långtgående slaget utan annan teoribildning än sina operationella definitioner. I Norge kom Holm egentligen aldrig loss ur filosofin och höll sig mest till diskussioner om den nya vetenskapens kunskapsteoretiska bas. Ändå blev den norska sociologin mycket framstående. Framgången kan tillskrivas ett privat forskningscentrum, Institutt for samfunnsforskning, skapat av Erik Rinde med tillgång till en förmögenhet från sin fars verksamhet i träförädlingsbranschen. Här fick en krets av Næss studenter ägna sig åt sociologisk forskning av amerikansk typ med hjälp från gästande Fulbright-professorer. Hit kom bland andra Paul F Lazarsfeld från Columbia University, Daniel Katz från University of Michigan, David Krech och Elsie Frenkel-Brunnswik från University of California. Institutet utvecklade Nordens livaktigaste sociologi och mycket framgångsrika forskare som Vilhelm Aubert.
I Norge liksom på flera håll på kontinenten blev alltså obundet privat kapital, inte anslag från universitet, forskningsråd eller andra en väsentlig del av sociologins första bas. Individualism i forskningen fick därmed en större chans och statligt-byråkratiskt urval av projekten kunde undvikas.
Om Næss och Institutt för samfunnsforskning och den unika krigs- och efterkrigsmiljön i vilken norsk sociologi skapades har historikern Fredrik W. Thue gjort en välskriven och väldokumenterad och synnerligen välkommen skrift, Empirisme og demokrati. Norsk samfunnsforskning som etterkrigsprosjekt. Den har ett mindre detaljrikt men intellektuellt bredare och mer institutionellt perspektiv än Lars Mjøsets bok om norsk sociologi, och bättre distans till ämnet än Hans Skjervheims uppgörelse.
Thue ser tre traditioner mötas i Institutt for samfunnsforskning. Först en empirisk tradition grundad på Næss vetenskapsteori med dess bakgrund i Wien-cirkelns neue Sachlichkeit och program för en enhetlig samhällsvetenskap. Här var mästaren Næss själv helt tongivande och utan konkurrens. Men det var Lazarsfeld, född och utbildad i Wien men verksam i USA, som gav denna tradition dess viktiga sociologiska metod, analysen av intervjuundersökningar. För det andra, en pragmatisk tradition från Næss-kretsens i det närmaste underjordiska program- och utredningsarbete under ockupationsåren för ett efterkrigs-Norge präglat av demokrati och demokratisk socialism. Här, i Koordinationssentrum for samfunnsstudier og opinionsformulering (KSO), var studenterna Vilhelm Aubert och Mia Berner de exekutiva krafterna. Till sist en kulturkritisk tradition med marxistiska och freudianska rötter i Frankfurt som nådde Oslo via sin exil i USA under hitleråren. I Oslo förmedlades Theodor W Adoronos tankar av gästprofessorerna Frenkel-Brunnswik och Krech; den senare kunde också inspirera till att deras metodologiska stringens i det s k nationalismprojektet. Denna tradition hade, menar Thue, en viss affinitet med Næss' kulturliberalism.
Jag tror inte att Næss någonsin varit så naiv att han trodde på Adornos två grundtankar att kapitalismen skapar auktoritära personligheter, och att dessa auktoritära personligheter skapar fascism och nazism. Empirin visade med tiden att de auktoritära personligheterna oftare fanns bland statstjänare än affärsfolk, och ofta i den förkapitalistiska äldre landsbygdsbefolkningen. Nationalismprojektets rigida teori hade svårt att anpassa sig till denna och annan verklighet och måste nog betecknas som ett misslyckande. Men de allra flesta av de övriga projekten i den första perioden blev lyckosamma. Det gällde forskning i rättssociologi, industri- och organisationsstudier, familj- och ungdomsforskning och fredsforskning. Norsk sociologi fick uppenbarligen en lysande start.
Thue är dock med rätta kritisk mot att den historiska dimensionen fick så liten plats i den framväxande samhällsvetenskapen. I den tidiga norska sociologin, ja, även i den nuvarande, saknar jag mest Max Weber. Kanske var det för svårt under ockupationsåren och i efterkrigstidens uppgörelser att medge att något gott kommit från Tyskland. Nu när seklet drar mot sitt slut och många leker sällskapsleken «vilken var den störste i ditt ämne under 1900-talet» är det många sociologer som väljer just Weber. Han dog 1920, obefläckad av hitlerismen. Han hade vad norsk sociologi inte fick: intim kontakt med ekonomisk vetenskap och historia.
Hans L. Zetterberg er tidligere svensk professor i sosiologi (USA).