Inlägg av Hans L
Zetterberg på Ratios seminarium på Yxtaholm den 12-13 oktober 1994. Publicerad
i Smedjan,
nr 1, 1995, pp 27-30.
Lecturing on navigation while the ship is going down.
W.H.
Auden
Den politiska eliten är inställd på att söka ordning. Ordnung muss sein, men det finns alltid alternativa versioner av ordning och konflikterna mellan dem är stoff för det politiska livet. Politisk sed innefattar spelregler för byråkrati, diplomati och krigskonst samt hänsynen till de styrdas samtycke till (ny)ordningen. Det senare har i vårt århundrade kristalliserats och ganska allmänt accepterats som demokratins spelregler.
Den ekonomiska eliten är inställd på att söka rikedom. Det finns alltid olika vägar till rikedom och konkurrens är stoff för affärslivet. Affärssed innefattar bokförda byten av äganderätter och standardiserade mått på vinst och eget kapital.
Den akademiska eliten är inställd på att söka sanning. Det finns alltid gamla och nya versioner av sanning och konflikterna mellan dem är stoff för det intellektuella livet. Akademisk sed innefattar spelregler för vetenskaplig metod och publicerad lärdom.
Dessa tre eliter den politiska, ekonomiska och akademiska har alltså sina egna regelsystem och arbetar var och en efter en egen intern logik (Eigengesetzlichkeit, för att tala med Max Weber). Men ingen är en isolerad ö; alla påverkar de varann.. De behöver också varandra. Politisk verksamhet har t ex alltid ett behov att beskatta ekonomisk verksamhet. Akademisk grundforskning kan finansieras genom att politiker av skattemedel ger anslag till universitet och forskningsråd. Numera behöver affärsverksamhet också en myckenhet av akademisk kunskap. Den ekonomiska eliten köper in kunskap till företagen som vilken annan service eller vara som helst, och den är pådrivande på utbildningspolitiken så att alla skattebetalare skall få vara med och betala dess behov av välutbildade medarbetare.
Under feodalismen utbildades den politiska eliten genom att utvalda män fick vara vid hovet. Under skråväsendet rekryterades den ekonomiska eliten genom att utvalda män antogs som lärlingar hos en mästare. Utmärkande för modern tid är att den akademiska eliten utbildar den politiska och ekonomiska eliten vid sina universitet. Det är idag egentligen bara i rekryteringen till toppskikten av fackliga ledare och börsmäklare som högskoleutbildning inte har någon betydelse.
Universitetsforskarna skulle säkert bli effektivare om de slapp utbildningsfunktionen, men då skulle den akademiska eliten förlora i samhällets maktbalans. Så länge den akademiska meritokratin accepteras för rekrytering till den politiska och ekonomiska eliten kan professorerna hävda sig, inte bara i sina egna revir, utan också mot politiker och företagare.
Min tes är att en kris för den ekonomiska eller den politiska eliten leder till krissymptom i den vetenskapliga eliten, framför allt inom samhällsvetenskaperna. Det beror på att samhällsvetenskaperna mer än naturvetenskaperna är tidsandans fångar och tenderar trots alla sina djupare diskussioner att ta över de antaganden som odlas i den dominerande samhällseliten.
En minnesvärd och inflytelserik framställning om
samhällsvetenskapens kris dök upp i USA på 1930-talet, fascismens och
depressionens årtionde. Den var författad av dåtidens ”Mr. Sociology”,
Robert S. Lynd, Columbia-professorn som var känd
innanför och utanför universiteten för studierna av Middletown.
Det första kapitlet i Knowledge for What? (Lynd 1939) har titeln ”Social Science in Crisis”.
Samhällsvetenskapens kris hade en rot i den tidens politik: ”Nazi power-politics has stripped the social sciences in Germany of their intellectual freedom, while professors-in-uniform in Italy have been forced to betray their heritage by solemnly declaring the Italian population to be of Aryan origin. This is a critical time for social science” (s 1).
En annan rot hade samhällsvetenskapens kris i
den tidens ekonomi. I depressionens USA var det ingen brist på näring i
åkerjorden, ingen brist på maskiner i fabrikerna, ingen brist på jordbruksarbetare,
fabriksarbetare och ingenjörer. Men ändå spred sig svält och fattigdom och
allmän olycklighet därför att viktiga ekonomiska delar i samhällssystemet
brutit samman. Skrev Lynd: ”For it is the intractability of the human factor, and not
our technologies, that has spoiled the American dream; and the social sciences
deal with that factor” (s 4). Samhällsvetenskaperna
hade inte gjort sitt jobb utan
bara accepterat
den amerikanska kapitalismens
antaganden om samhället. ”This over-ready acceptance of the main assumptions of the going system has been a source of
confusion and embarrassment to the social sciences as that system has become
highly unmanageable since the World War, and particularly since 1929” (s 3).
Lynd’s recept för samhällsvetenskaperna har många delar. Det väsentliga, menar han,
är att komma
bort från teorin om den osynliga
handen och utveckla en teori om social planering. ”There is no
way in which our culture can grow in continued servicability
to its people without a large and pervasive extension of planning and control
to many areas now left to casual individual initiative” (s 209).
Det var många som höll med och en ny forskningstradition uppstod. Det blev firade avhandlingar om Tennesee Valley Authority (Selznick 1949) och om jordbrukssocialism i Kanada (Lipset 1950). Ännu in på första halvan av 50-talet kom varje år ett antal sociologistuderande till Columbia-universitetet för att doktorera i Lynd’s anda. När Lynd pensionerades fick jag överta en av dem med en avhandling om den europeiska kol- och stålunionen. Det var alldeles tydligt att fakulteten ansåg att forskning om dylik storskalig planering var en samhällsvetenskapen extra behaglig gärning.
Det var då det. Låt oss ta ett mer närliggande exempel.
En kort orientering om de internationellt ledande teorierna om välfärdsutveckling finns i öppningskapitlet hos Skocpol (1992). Bland de nordiska bidragen på den internationella forskningsfronten bör först nämnas Esping‑Andersen (1990) som anses ligga helt i nivå med de pionjärarbetena av Titmuss (1974) och Flora (1986-87). De nordiska bidragen till den internationella forskningen är av hög kvalitet; se till exempel de internationella antologierna redigerade av Moreno (1993) och Castles, Schmidt & Therborn (1994).
Det mesta av den sociologiska välfärdsforskningen i Norden har ett nationellt perspektiv och ligger i praktiken nära ländernas socialpolitiska behov eller gruppers och klassers önskemål. Mycket har karaktären av ”social bokföring” av vilken en del är synnerligen avancerade levnadsnivåundersökningar. De senare har skapat betydande databaser som nu kan användas att belysa historiska och teoretiskt intressanta frågeställningar; exempel på användningen finns i Erikson och Åberg (1984).
Välfärdsforskningen fick ett nordiskt perspektiv med Allardt (1964). På senare år har flera nordiska välfärdsforskare anlagt ett europeiskt perspektiv. Representativa uttryck finns i antologin redigerad av Boye & Olsson Hort (1993).
Även myndigheterna (särskilt i Sverige) har börjat fråga efter europeiska välfärdsperspektiv, se till exempel Eriksson, Hansen & Olsson Hort (1993), Korpi & Palme (1993), Person (1992). Konvergensproblematiken mellan de nordiska och kontinentala välfärdssystemen har börjat synas i forskningslitteraturen, till exempel i Abrahamson (1993a och 1993b), Berghman (1992), Kosonen (1993), Kuhnle (1990a).
Som en röd tråd genom all denna nordiska forskning löper ett godtagande av idéen att en väsentlig funktion hos staten är att ge medborgarna välfärdsservice. Det har lett till en överbelastning och en finansieringskris. Vi kan med fog upprepa Lynd’s ord, men nu har de en helt annan mening och kanske profetisk mening för välfärdsforskningen: ”This over-ready acceptance of the main asssumptions of the going system has been a source of confusion and embarrasment to the social sciences as that system has become highly unmanageable....”.
Det civila samhällets roll och marknadens roll i välfärdslösningar är försummade forskningsområden i de nordiska välfärdsstaterna. Frågeformulären till levnadsnivå- och maktundersökningar har många frågor om hur medborgare utnyttjar offentliga välfärdstjänster och blir politiskt kompetenta, men få eller inga frågor om hur medborgare själva löser välfärdsproblem utan inblandning av staten. Låt mig peka på tre centrala problemområden inom välfärden som är obetydligt beforskade därför att forskningen varit alltför villig att acceptera de styrandes antaganden.
Den socialpolitiska maktstrukturen
Välfärdsstatens expansion har inneburit en omvälvning i de nordiska ämbetsmännens antal, befogenheter och utbildning. Vi har fått ”en hjälpande klass”, för att använda Lorenz Lyttkens utmärkta ordval. Den gamla ämbetsmannen med juridisk bakgrund överflyglas av den nya typen av välfärdsfunktionärer med samhällsvetenskaplig utbildning. Det lagtekniska språket i handläggningar ersätts med ett terapeutiskt språk. Förvaltningsprocedurer och ansvar har blivit annorlunda i välfärdsstatens ”street-level bureaucracies” än i de etablerade verken. Forskningen kring detta är mager.
En tidig, kanske något udda, analys av ämnet baserad på danska data gjordes av J C Rich (1973). Han kallar sin bok om den hjälpande klassen för Den herskende klasse, alltså en klass som tar i anspråk lejonparten av samhällets resurser. De nya ämbetsmännens makt, menar han, baseras på en passionerad social ideologi med rötter i humanitär kultur, på ett avståndstagande från manuellt arbete, och på vår allmänna fruktan för sjukdom, olycka och död. De kräver perfektionism i det social skyddsnätet och därmed en expansion av den statliga sociala sektorn. De är alla goda gåvors givare till allmänheten och de skall givetvis vara immuna mot nedskärningar och indragningar. Man kan gissa att de motsätter sig att frivilligvårdare o d får den stora roll i välfärden som de har på kontinenten och i England.
Det verkar för övrigt som om välfärdsfunktionärernas ideologi lätt anammats också av de nordiska journalisterna: att stå på de svagas sida är ett av journalistikens ideal. Till det socialpolitiska komplexet skulle alltså höra den hjälpande klassen och dess lokala och centrala byråkratier, dess fackföreningar, allierade politiska partier, journalister och dessutom socialstatens klienter. Komplexets historia, nätverk och makt är emellertid ännu nästan helt outforskade i de nordiska länderna.
Välfärden och demokratin
Välfärd och demokrati är nästan synonyma i Norden. Ändå måste frågan resas om den stora offentliga välfärden har underminerar demokratins funktionssätt.
Det tycks vara ett statistiskt faktum att genom välfärdens utbyggnad har i Danmark och Sverige den offentliga sektorns anställda och klienter en absolut majoritet i väljarkåren. Blir därmed också det politiska systemet annorlunda än i övriga Europa? Kommer befolkningen enligt spelets regler att rösta till sig en allt större del av offentligt finansierad välfärd att statsbankrutt hotar? Inget samhälle har tidigare funnits som styrts enligt demokratiska majoritetsprinciper och haft en absolut majoritet av offentligförsörjda. Demokratins ursprungliga idé var att statschefen och statens funktionärer som var en liten minoritet skulle tvingas att lyda folkviljan hos den breda massan som inte hade tillgång till skattemedel eller hade tillgång till statens tvångsmedel. Här ligger på Nordens tröskel ett viktigt ämne för forskning om demokratins villkor.
Välfärden och den nationella identiteten
Den nordiska sociallagstiftningen har en lång historia och har format en hel del av 1900-talets nordiska erfarenheter och skapat en väsentlig del av de nordiska nationernas identitet.
Att vara dansk, finländare, norrman eller svensk under detta århundrade är inte bara att ha växt upp i vårt speciella klimat, präglats av vår klass, deltagit i vår typ av familjeliv, sällskapsliv, föreningsliv, och arbetat i vårt näringsliv. Det är också att ha praktiserat som medborgare i en socialstat: betalt skatt för att få ett offentligt beskydd till liv och lem och egendom (som i andra länder), men också i ökande grad, och i en omfattning och av en typ som är speciell för de nordiska länderna, att ha fått en offentligt garanterad levnadsnivå och ett offentligt administrerat bistånd vid många vändpunkter och svårigheter under livsbanan. Politik i Norden har till största delen blivit välfärdspolitik och välfärdsprogrammen utgör lejonparten av de offentliga budgetarna.
Man kan inte tänka bort vår välfärdsstat utan att omdefiniera självuppfattning och den nationella identiteten. Den nordiska identiteten (och den nordiska nationalismen) har ett betydande inslag av stolthet över den nationella välfärdsstaten.
Vår speciella välfärdsnationalism är inte olika annan nationalism i att den engagerar och förblindar. Den driver oss visserligen inte in i entusiastiska krig som typisk europeisk nationalism brukar göra. Men den kan driva oss med entusiasm och moraliskt patos mot försvagade offentliga finanser och mot försvagade vanor att personligen ta ansvar för den vår nästa som välfärdsstaten försörjer.
Forskning kring dylika problem saknas idag.
Att tre så uppenbart viktiga problem för den nordiska välfärdsstaten inte blivit föremål för forskning brukar förklaras med hänvisning till de anslagsgivande instansernas försummelser. Flera av dessa instanser stödjer sektorsforskning, dvs forskning på uppdragsgivares (departement och myndigheters villkor) eller har växt fram ur sektorsforskning (samhällsvetenskapliga forskningsrådet) . Förklaringen räcker en bit men inte till att forskning stödd av Riksbanksfonden eller HSFR också visar ”this over-ready acceptance of the main asssumptions of the going system”. Det är hos professorerna själva vi måste söka förklaringen.
Akademiska företrädare för nationalekonomi och och andra samhällsvetenskaper i Sverige har allt sedan professurerna inrättats flitigt deltagit i den svenska allmänna debatten och varit rådgivare åt politiker och affärsmän. Av de utnämnda på 1800-talet har vi nog glömt Karl-Gustav Hammarskjöld och Per-Erik Bergfalk, men minns Knut Wicksell. Bland de som tillträtt i vårt århundrade finns en rad kända professorer i samhällsämnen i den allmänna debatten, t ex Bagge, Cassel, Dahmén, Dahlström, Eli och Gunnar Heckscher, Sten Johansson, Korpi, Myrdal, Levin, Lindahl, Lindbeck, Lundberg, Ohlin, Segerstedt, Nils Stjärnqvist, Westerståhl.
De spelregler som gäller i vetenskaplig rådgivning inom samhällsvetenskaperna är sedan länge välkända och kodifierade (Zetterberg 1959). I rådgivarens roll, och även i inlägg i den allmänna debatten, har de senare generationerna nästan alltid, medvetet eller omedvetet, valt att begränsa sig till vad som vid varje tillfälle varit (1) vetenskapligt rimligt och (2) politiskt möjligt. Genom att lägga till det andra kriteriet har man övertagit antagandena i det politiska systemet. Ett fåtal, t ex Ståhl och Therborn, väljer att säga vad som är rätt enligt deras teorier, oavsett vad som för dagen anses politiskt möjligt.
Majoriteten illustrerar emellertid vad George Stiegler (1982) hävdade i sin essay ”The Economist as Preacher” nämligen att rådgivningen är efterfrågestyrd: man ger de slags ekonomiska råd som uppdragsgivarna kan använda och vill betala. Liksom alla andra leverantörer vill ekonomerna också ge sådana råd att de får vara kvar på marknaden som rådgivare.
Som nödvändigt komplement till samhällsvetenskapsmannen som rådgivare finns samhällsvetenskapsmannen som folkbildare. Han håller sin mycket pedagogiska föreläsning om navigation för besättningen även när skeppet är på väg in i en dödlig orkan, men han insisterar inte att skepparen skall sköta rodret enligt hans råd. Om skeppet ännu har gott om tid på sig innan orkanen möter kan föreläsningen göra nytta. Och står skeppet redan med fören i orkanen gör ju ändå allting detsamma.
Abrahamson, P,
(1993b): "Den danske velfaerdsstat i europeisk
belysning", Dansk sociologi, Vol 4, nr 2
Abrahamson, P, Bislev, S & Hansen, H (1992): Solidaritet og faelles
marked? Den sociale dimension og
velfaerdsstateme i EF, CASA, Köpenhamn
Alestalo, M, (1992): "European Integration and
Comparative Research" in P Kosonen (ed) Changing Europe
and Comparative Research,
Anttonen, A (1990): "The Feminization of the Scandinavian
Welfare State" in L Simonen (ed)
Finish Debates on Women's Studies,
Berghman, J (1992): "Social security and European
Integration", European
Boje T P & Olsson Hort, S E
(1993):
F
Castles, M Schmidt & G Therborn (eds 1994) Families of Nations,
Eduards, M (1991): "Towards
Eriksson,
I, Hansen H & Olsson Hort, S E (1993): Social Security in Sweden and Other European
Countries ‑ Three Essays, Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi Finansdepartementet,
Erikson, R,
& R, Åberg (1984, red): Välfärd i
förändring: Levnadsvillkor i Sverige 1968-1981. Prisma och Institutet för social forskning,
Esping‑Andersen, G (1993): "The Comparative Macro‑Sociology
of Welfare States" in L Moreno (ed) Social Exchange and Welfare Development,
Consejo Superior de Investigaciones
Cientificas, ESA,
(1990): The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity Press,
Flora,
P (1986‑87 ed): Growth to Limits ‑
the West European Welfare States Since World War II, Vols. 1‑4,
Aldine de Gruyter, Berlin
Flora
P & A Heidenheimer (1981): The Development of Welfare States in
Kangas, O (1991): The
Politics of Social Rights, Swedish Institute for Social Research,
Dissertation Series No 19,
Korpi, W (1991): "Political and Economic explanations
for unemployment: a cross‑national
and long‑term analysis", British
Journal of Political Science, Vol 21, No 3
(1989): "Power, Politics
and State Autonomy in the Development of Social Citizenship: Social Rights
during sickness in Eighteen OECD countries", American Sociological Review, Vol 54
Korpi W & Palme, J (1993): Socialpolitik, kris och reformer: Sverige i
internationell belysning, SOU 1993:16 Bilaga 2
Kosonen, P (1993): "The Scandinavian Welfare Model in
the New
Kuhnle, S (199Oa):
"Velferdsstaten og
europeisk utvikling" Nytt Norsk Tidskrift Vol 7, No 3
& Selle
P (eds) (1992): Government and Voluntary Organizations, Avebury,
& Pierson, P (1992):
"Prospects for Social
Lipset, S M (1950): Agrarian Socialism: the
Lynd, R S (1939): Knowledge
for What,
Meidner, R (1993): "Why Did the Swedish Model
fail?" in R Miliband & L Panitch
(eds) The Socialist Register 1993, Merlin,
Moreno, L (1993 ed): Social Exchange and Welfare
Development, Consejo Superior de Investigaciones Cientificas, IESA, Madrid
Palme, J (1990): Pension
Rights in Welfare Capitalism, Swedish Institute for Social Research,
Dissertation Series No 14,
Persson, I
(1992): Svenska kvinnor möter Europa,
Bilaga 16 till 1992 års långtidsutredning, Finansdepartementet, Stockholm
Phaller, A, Gough, I & Therborn
G (eds) (1991): Can the Welfare State Compete?, MacMillan,
Rich, J C (1973): Den herskende klasse, Borgen, Köpenhamn.
Selznick, Ph (1950) TVA and the Grassroots,
Skocpol, T (1992): Protecting
Soldiers and Mothers: The Political Origins of Social Policy in the
Stiegler, G (1982): The Economist as Preacher and Other
Essays,
Therborn, G
(1987): Lycksalighetens halvö: Den
svenska välfärdsmodellen och Europa, Sekretariatet för framtidsstudier,
Stockholm
Titmuss, R (1974): Social
Policy: An Introduction, Allen & Unwin,
(1958): Essays on the Welfare State, Unwin,
Väisänen, I
(1991): "Socialpolitikens utveckling i konflikt‑
och konsensusperspektiv; en jämförande studie av socialförsäkringar i 18 OECD‑länder 1930‑1985", Sociologisk Forskning, Årg 28, No 4
Zetterberg,
H L (1959): Social Theory and Social
Practice,