Introduction to Nils Karlsson (editor), Sveriges framtida socialförsäkringssystem, City University Press, 1995, pp 9-25.
Hans L Zetterberg
Redan på 1910-talet var de två grundläggande principerna för de svenska socialförsäkringarna klara: den socialistiska principen om generell välfärd och den konservativa principen om inkomstbortfallskompensation, allt administrerat av den offentliga sektorn, inte den privata. Frågan i dag är om dessa 1910-talets principer kommer att vara lämpliga också för 2010-talets samhälle. Den liberala principen, bidrag med personligt återbetalningsansvar till att utjämna livschanser, realiserades först på 1960-talet. Den har ännu så länge endast prövats på ett begränsat fält, och har ännu framtiden för sig.
Låt mig utveckla.
De svenska socialförsäkringarna har sina rötter i 1910-talet då konsekvenserna av industrialiseringens våldsamma omvälvning blev allmänt uppenbara'. Vår första stora generation av industriarbetare nådde då ålderdomen. De kunde inte leva vidare på sin gamla arbetsplats som sina fäder på landet hade gjort när de blev gamla och gården fortsatte att försörja dem. De behövde pension i form av kontanter. Men bönderna som var politiskt starkast på den tiden protesterade: skall industrifolket ha kontant pension så skall vi också ha det! Då som nu var arbetsfria kontantinkomster mycket mer värdefulla för landsbygdens folk som bor billigt och kan odla, fiska och jaga än för industrins och städernas folk. Folkpensionen genomfördes när liberalen Karl Staaf var statsminister.
Lagen om pension 1913 bröt med det utländska mönstret av pension till industriarbetare men inte till jordbruksbefolkningen. Det gamla begreppet arbetarförsäkring ersattes i debatten med det nya begreppet socialförsäkring. Den svenska pensionen gavs till alla, och kallades folkpension. Vi fick därmed vad man nu kallar generell välfärdspolitik, likformiga statliga utbetalningar utan behovsprövning. Staten lärde sig med andra ord att betala samma summa både till dem som behöver pengarna och dem som inte behöver dem. Det var en radikal, i grunden socialistisk jämlikhetsprincip, radikalare än Saint-Simons klassiska formel: från var och en efter förmåga till var och en efter behov. Onekligen var detta ett stort och ödesmättat steg för en stat.
Nu skall man inte tro att det fanns socialistiska ideologiska överväganden bakom folkpensionen. Den generella välfärdspolitiken i form av folkpensionen representerar må, grovt sagt på de tänkesätt som används av public choice, ha sitt ursprung i snikna bönder som visste hur man drog politiska slipstenar. Den politiska enigheten bakom beslutet var emellertid total. Protesterna från Fattigvårdsförbundet som representerade fattigvård och ålderdomshem ignorerades. Dessa protester förutsade minskad arbetsvilja, minskad sparsamhet, minskat ansvar för barn att hjälpa sina gamla föräldrar. De innehöll också moraliska argument av typen att ovärdiga personer som luffare, alkoholister och försumliga familjeförsörjare skulle få pension och att en understödstagaranda skulle breda ut sig.
Nästa viktiga steg kom 1916 och gällde de farliga nya arbetsplatserna i industrin. Vid olycksfall i arbetet skulle ett belopp utfalla som motsvarade 67 procent av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Den skadade verkmästaren få mer än den skadade arbetaren och yrkesarbetaren än kroppsarbetaren. Här avvisade man tanken på ett grundskydd lika för alla och stannade inför principen om kompensation för inkomstbortfall. Vi möter i denna lagstiftning en i grunden konservativ princip om att alltid upprätthålla hierarkierna, också i livsbanans olyckor. Men det fanns ingen medveten konservativ ideologi bakom lagstiftningen. Lagen togs under en ämbetsmannaregering ledd av högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Socialdemokraterna var det största partiet i andra kammaren och liberalerna det näst största; de stödde lagen om skadeersättning enligt inkomstbortfallsprincipen. Ordförande i utskottet som beredde lagen var högerns Arvid Lindman och vice ordförande var socialdemokraternas Hjalmar Branting. Det låg i tiden att hålla på hierarkierna i samhället.
En tredje princip i uppbyggnaden av välfärdsstaten exemplifieras 1963 av det studiestöd för universitetsutbildning som Olof Palme signerade när han var ecklesiastikminister. Ett statligt studiestöd skulle utbetalas till studenter som sökte det; det skulle fortsätta i takt med att man genomförde sina studier, och återbetalas i takt med att man fick de goda jobb för vilka utbildningen öppnade vägen. Det mest diskuterade inslaget i detta program är att lånen inte är nominella utan skall återbetalas i ett realt penningvärde. Denna detalj skymde det konsekvent liberala ideologiska inslaget, nämligen att systemet helt byggde på individuellt ansvar. Om en liberal kallar på staten så är det just att 1) alla skall få en god livschans, men 2) man får själv ansvaret att genomföra livsprojekten och 3) man får betala tillbaka till det allmänna om man lyckas. Studielånesystemet genomfördes när socialdemokraten Tage Erlander var statsminister. En idérik expert i kanslihuset på den tiden hette Ingemar Ståhl.
Den nuvarande ideologiska nivån på den partipolitiska debatten om välfärdssystemen är låg och förvirrad. Man talar ofta, helt ohistoriskt, som om välfärdsstaten vore ett socialdemokratiskt monopol. Det är skrattretande att höra radikaler som Göran Greider försvara inkomstbortfallsersättning, den konservativa principen som bibehåller hierarkierna i samhället genom livets skiften. Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg tror också att de är emot konservatismens alla principer, men är redo att dö för att bidragen blir mindre för fattig än för rik, för sådan är inkomstbortfallskompensationen. Att Olof Palme och Tage Erlander ställde upp för den liberala principen om lika livschanser med individuellt återbetalningsansvar vill socialdemokraterna numera ogärna annonsera eller tillämpa på andra områden. (Tanken är faktiskt aktuell igen i förslagen om medborgarkonton.) Och moderaterna som borde försvara den hierarkiska principen om inkomstbortfallskompensation som ett nödvändigt inslag i ett fungerande samhälle närmar sig numera en socialistisk princip om grundtrygghet. Debatten följer en frontlinje för eller emot den i verkligheten existerande socialdemokratiska (!) välfärdsstaten, inte ideologiska eller rationella linjer. Vi som tror på politikens konsekvens och rationalitet är naturligtvis bedrövade inför detta skådespel.
I dag finns en stor bunt förslag till nya principer som förespråkarna erbjuder som ersättning av de gamla: omorganisation av landsting och sjukförsäkring till hälsobevarande organisationer (health maintenance organizations), privatisering och börsnotering av AMS, grundtrygghet, medborgarkonton, katastrofskydd och mycket mer som vi snart får höra. Det mest angelägna, tycker jag, är att omvandla de existerande socialförsäkringarna till den liberala modellen.
Det har alltid varit uppenbart att välfärdens finansiering blir enkel om bara de som behöver hjälp får förmånerna. Den nuvarande statsfinansiella krisen aktualiserar besparingar, och behovsprövning blir åter aktuell. Behovsprövning möter emellertid ett kompakt motstånd från traditionen med generell välfärdspolitik. Och även förespråkare för behovsprövning måste medge att den är en administrativ mardröm.
Staten håller redan nu reda på alla de bidrag vi får. Förutom den allmänna pensionen vet staten i dag personnummer och belopp för barnbidrag, bostadsbidrag, dagpenning från a-kassa, folkpension, föräldrapenning, handikappersättning, KAS, kommunalt bostadstillägg, sjukpenning, socialbidrag, tilläggspension, vårdbidrag. City-universitetets forskningsprogram om socialstaten har fått avidentifierade datafiler om dessa och andra förhållanden från Statistiska Centralbyrån för tio år tillbaka. Forskarna behöver inte personnummer och får dem inte. Men staten har samma information registrerad på personnummer.
Det finns ett enkelt sätt att samtidigt införa den liberala principen om lika livschanser med personligt ansvar och rädda välfärdens ekonomi så att staten inte behöver betala till dem som inte behöver pengar. Den heter "krafsa tillbaka" och är en ren tillämpning av den liberala välfärds principen som Palme 1963 införde i svensk praxis. På engelska kallas den "claw-back taxes", statens klor krafsar tillbaka bidragen från dem som inte behöver dem. Bidrag och förmåner utgår som nu, generellt och inkomstbortfallskompenserande, men deras summa återfinns också på självdeklarationen där de beskattas enligt en särskild tabell. Det blir en extra rad på deklarationsblanketten som skattemyndigheterna fyller i. Se bild 1.
Figur 1. [Omitted here]
Summan av bidrag beskattas enligt en särskild skattetabell. De som har mycket stora inkomster får behålla endast en liten symbolisk del av förmånen. I USA får de högsta inkomsttagarna numera behålla bara 15 procent av den allmänna pensionen, social security. De som har inkomster under en brytpunkt, existensminimum eller socialhjälpsnormen, får behålla hela förmånen. De som ligger över denna brytpunkt skall i detta system betala tillbaka en del enligt en progressiv skala som stiger mycket långsamt i början och mycket brant mot slutet. Effekten efter rundgången blir nästan densamma som ett behovsprövat bidrag trots att det ursprungligen var generellt.
De tillbakakrafsande skatterna gör alltså delvis om bidragen till dem som har det hyggligt ställt till lån som betalas tillbaka efter bärkraft. Dessutom kan, låt oss säga, en femtedel av erhållna bidrag avskrivas varje år. I Sverige skulle man kunna börja tillbakakrafsningen med barnbidrag och folkpensioner och sedan gå vidare med andra av välfärdsstatens förmåner. Systemet spar stora pengar utan att alls snåla på hjälpen till de fattiga. Det motverkar också medelklassens överutnyttjande av systemen eftersom den vet att viss återbetalning väntar.
Givetvis bör deklarationens summor för bidragsinkomster vara offentliga liksom arbetsinkomster och kapitalinkomster. Att kreditinstitut, journalister och andra kommer att veta medborgarnas och de förtroendevaldas bidrag (och eventuellt också återbetalningarna) skulle ha en enorm effekt på debatten och andan som omger bidragen. Vi kommer att få en mindre populistisk och mer realistisk diskussion om välfärdspolitiken när denna liberala princip från Erlanders och Palmes tid börjar genomsyra välfärdssystemet. Och ingen fattig och behövande skulle drabbas.
Förslaget kräver ingen omläggning alls av någon socialförsäkring. Skall vi diskutera omläggningar får vi ta ny sats.
Vår nuvarande bukett av socialförsäkringar har tillkommit under lång tid som resultat av de behov som utredningar belyst för länge sedan och som en politisk kamp om resurser under de gångna årtiondena förverkligat. Trots de gemensamma principerna om generell välfärd och inkomstskydd ligger det ingen långsiktig generalplan bakom vår socialstat. Välfärdsbuketten är imponerande, men inte arrangerad. Den skulle behöva ses över även om tiderna var mycket goda och staten hade gott om pengar. I dagens ekonomiska kris faller några blad av och buketten slokar betänkligt.
Det är bara en av välfärdsstatens blomster som utgör hjälp i akut ekonomisk nöd, det som i USA kallas welfare, det vill säga socialbidrag. I ekonomiska termer är detta en mycket liten andel av socialstaten men den växer i dåliga tider och får numera mycket publicitet. Tanken är dock att de många andra socialförsäkringarna skall se till att socialtjänstens klienter blir så få som möjligt.
När vi bedömer nya och gamla förslag i välfärdsbranschen är det viktigt att först analysera (1) vilken bild av samhällets uppgiftsfördelning de utgått ifrån och (2) vilka målgrupper som programmen har och hur deras behov ser ut i dag. Först därefter skall vi bekymra oss om det ekonomiska och organisatoriska.
Det första en sociolog kan bidra med i välfärdsdebatten är en totalbild av det moderna samhället. Det duger inte att kalla staten för samhället. Det duger inte att som moderater och socialdemokrater tro att samhället består av staten och marknaden och en kamp mellan dem om vem som skall stå för välfärdsservicen.
Figur 2. Ett modernt samhälles
differentiering i stat, civilsamhälle och marknad.
[Orginalfiguren är förlorad. Bilden är från en annan uppsats.]
Lösningarna på välfärdens problem finns i staten, civilsamhället och marknaden, den treenighet som bildar ett modernt samhälle (se figur 2). Det är angeläget att man har alla tre i tankarna när man diskuterar välfärd. Vi glömmer alltför ofta det civila samhällets familjeliv, grannskap, vänkretsar, sällskapsliv, föreningsliv m m, när välfärden diskuteras.
Alla försäkringar är arrangemang i vilka deltagarna delar risker och överför riskerna på en institution. Men skillnaderna är stora mellan socialförsäkringar och andra försäkringar.2 Några exempel:
· I socialförsäkringarna är riskerna överförda på staten (vanligen genom någon av dess myndigheter, t ex Riksförsäkringsverket). Privata försäkringar överför riskerna på försäkringsbolag på marknaden.
· Socialförsäkringar är obligatoriska, privata försäkringar är frivilliga.
· Ersättningar från socialförsäkringarna föreskrivs i lag, ersättningar från privata försäkringar är överenskomna i ett kontrakt.
· I socialförsäkringar behöver ersättningar inte vara relaterade till inbetalda premier utan de kan användas att utjämna inkomstnivåer, medan privata försäkringar ger större ersättning om man betalt större premier.
· I socialförsäkringar kan utbetalningar täckas av de löpande influtna medlen (ibland också av skattemedel), i privata försäkringar krävs en långsiktig premiereservering.
Den som säger socialförsäkring säger offentlig sektor. Därför är det fel att tro att välfärdens problem kan lösas enbart av socialförsäkringar. Välfärdens problem måste lösas av ett samspel mellan stat, civilsamhälle och marknad. Att bara tala om socialförsäkringar krymper horisonten till vad staten, samhällets tvångsmakt, kan göra.
När man sedan som forskare systematiskt närmar sig välfärdsarrangemangen finner vi först tre återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand om de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år? Här är de universella välfärdspopulationerna.
I de sjukas vas sätter jag två olika blommor, en för medicinsk behandling som kan vara väldigt dyr och väldigt kunskapskrävande, och en för alldaglig vård som kan skötas av personal utan längre utbildning och som inte kräver ett sjukhus alla resurser. Vår svenska erfarenhet av den offentliga sektorns ansvar för medicinsk behandling, både kostnaden och utförandet, är på det hela taget god, särskilt när den inte har totalt monopol utan kompletteras med några privata sjukhus och privata läkare och tandläkare.
[Författarens tillägg 15 år senare 2010-11-07]:
Det stora bidraget till kvalitet i och sjukvård kommer från en business-to-business marknad, inte en business-to-patient marknad. Friskolor är en verksamhet i vilken slutkonsumenten, dvs. familjer med barn i skolåldern, kan sägas ha god kompetens att välja service. Slutkonsumenten av sjukvård har emellertid en svårare situation på en marknad där produkterna kräver expertis och kunden är sjuk eller ålderstigen. Den effektiva marknadslösningen ligger alltså inte i transparensen så att patienter blir kunnigare och får mer information vård- och behandlingsmöjligheter, även om detta naturligtvis är bra. Den effektiva marknadslösningen ligger i upphandlingen av tjänster bland vård- och omsorgsgivare. Den bygger på finansiärernas och sjukförsäkringsbolagens marknadssituation: de största kostnaderna kommer från de läkare och inrättningar som inte förmår bota sina patienter och som bara spär på med dyra återbesök och undersökningar. Endast ett försäkringsbolag eller annan ”grosshandlarorganisation” har resurser att rationellt bedöma vårdgivare och kvalitetssäkra vården. Sådana amerikanska modeller beskrevs i Sverige för första gången av Nya Välfärden i en rapport av Rune Berggren 1994 kallad HSF-modellen. Här finns marknadens effektivitet utan någon grymhet att sjuka och gamla skall stå sitt kast när de gör sitt val av omsorg och vård på basis av sämre kunskaper än ”grosshandlarna i vård” har.
[Slut på tillägget från 2010.]
Man skall komma ihåg att när det går bra blir det inga rubriker, det är bara misslyckanden som får publicitet. Att ambulansen kommer är det normala, att ambulansen uteblir är det ytterst sällsynta undantaget.
En stor del av den alldagliga vården sköts dock i det civila samhället. Av alla vuxna svenskar hjälper 22 procent någon som är sjuk, handikappad eller äldre.
I de ungas vas sätter jag en blomma värd att betrakta. Trots allt tal om offentlig barnomsorg är det familjer och hushåll, grannar och lekgrupper i det civila samhället som svarar för huvuddelen av uppgiften att utveckla barn. Föräldraförsäkring från staten och dagis från kommunerna och numera också marknaden bidrar. Ett kommunalt dagis täcker bara en liten del av årets timmar, resten tillbringar barnen i det civila samhället. Belastningen på dagis skulle minska om företagen och förvaltningarna hade flexibla arbetstider. Det är absurt att rycka bort flertalet människor i arbetsför ålder från civilsamhället under precis samma timmar per dag. Stora välfärdsproblem kan här lösas utan försäkringar eller nya kostnader om LO och SAF och myndigheterna och lagstiftningen inte vore så stockkonservativa om arbetstiderna.
I de gamlas vas sätter jag en annan blomma för separat betraktelse. Vi får rakare rör i det allmänna pensionssystemet nästa år, och förmånsnivåer som inbjuder till kompletterande pensionssparanden. Jämfört med andra industrialiserade länder har vi i Sverige den större delen av den demografiska omvandlingen till ett samhälle befolkat av äldre bakom oss. Också för denna målgrupp ligger ett större ansvar än man tror på civilsamhället; många äldre tar t ex hand om varandra.
Förutom de tre universella välfärdspopulationerna — barn, sjuka/handikappade och äldre — måste olika samhällen lägga andra grupper som är särskilt utsatta i just det samhället vid en viss tid. Sådana speciella välfärdspopulationer kan till exempel vara flyktingar, krigsänkor, arbetslösa, eller personer som drabbats av naturkatastrofer.
Krigsveteraner och krigsänkor blir en speciell välfärdspopulation i krigförande samhällen. I Paris pekar guiden ut Hôtel des Invalides, ett bostadsprojekt som hedrar dem som lemlästats i nationens krig och låter dem bo mitt inne i stan.
USA har en fullvärdig mini-välfärdsstat för sina krigsveteraner i Veterans' Administration med skattefinansierad utbildning, bostadsfinansiering, sjuk- och hälsovård, pensioner, m m. Jag har ofta funnit det lättast att förklara europeiska välfärdsstater för amerikaner genom att säga att de ger varje medborgare, inte bara krigsveteranerna, typiska VA-rättigheter. Welfare i USA betyder, som sagts, socialbidrag, inga andra av välfärdsbukettens blommor.
Ansvaret för krigsveteranernas och deras familjers välfärd faller direkt på statsmakten. Det är stater som går i krig och det är stater som är ansvariga för krigets offer. Här har varken civilsamhället eller näringslivet något direkt ansvar. Självklart är det staten som hos oss betalar ersättning till värnpliktiga och dagersättning vid repetitionsutbildning.
Arbetslöshet
Den vanligaste av de speciella välfärdspopulationerna i de moderna marknadsekonomierna är de arbetslösa. Friska och duktiga personer i arbetsför ålder kan rutinmässigt förlora jobben i en dynamisk marknadsekonomi. Det är, som man säger, inte deras eget fel, utan inbyggt i systemet.
Marknadsekonomin innebär att äganderätter erbjuds och byter mottagare tills de hamnar hos den som värderar dem högst i den meningen att han betalar mest. Företag kan lättast göra en rationell anpassning till långsiktig lönsamhet om de verkar i en marknadsekonomi i vilken olika produktionsfaktorer kan köpas och säljas och i vilken producerade varor och tjänster kan säljas på en marknad. Företagen skall alltså kunna köpa och sälja på marknader för fastigheter, insatsvaror, råvaror, färdigvaror, m m. De skall kunna handla med patenträtter, upphovsrätter och licenser av olika slag. De skall kunna handla på värdepappersbörser, ja själva vara handelsvara på aktiebörsen. I alla dessa fall köper och säljer man äganderätter.
På kapitalismens arbetsmarknad är, som Max Weber redan på 1910-talet påpekade, situationen annorlunda. Här tillåts inga äganderätter: slaveri är oacceptabelt. Ändå är det givet att ett företags framgång beror också av dess möjlighet att fritt anställa och avskeda personal. Där en sådan arbetsmarknad finns, där finns också arbetslöshet och en allestädes närvarande risk för var och en att bli arbetslös.
Arbetslösheten är kapitalismens eget inbyggda välfärdsproblem. Näringslivet (det privata, men också det kommunala och det statliga när sådant finns) i ett kapitalistiskt samhälle bör rimligtvis stå för administrationen och kostnaden av arbetslösheten. Det är bara företagen som har ett generellt överlevnads- och utvecklingsbehov av att avskeda och anställa. Civilsamhället och den ideala begränsade staten (i John Lockes mening) har inte detta behov, åtminstone inte i tillnärmelsevis samma utsträckning. Därför bör näringslivet ta ett huvudansvar för de arbetslösa med samma självklarhet som staten ansvarar för sina krigsveteraner och civilsamhället tar ett huvudansvar för älskade barn, åldringar och sjuka.
Statens skatteverk behöver i princip inte ha något med arbetslöshetsförsäkringen att göra, men statens lagstiftare och övervakningsmyndigheter kan se till att företagen sköter sina åligganden. En arbetslöshetsförsäkring måste vara obligatorisk liksom en ansvarsförsäkring för bilister. Men försäkringen behöver inte vara lika utformad för alla och kan administreras av konkurrerande bolag inom den privata sektorn.
Företagens premier för arbetslöshetsförsäkringen kan balanseras mot graden av anställningstrygghet. Det företag, som vill ha full rätt att avskeda av summariska skäl och med kort varsel, bör betala en högre premie till den anställdes a-kassa än ett företag som lovar permanent anställning, det vill säga med fulla eller utvidgade LAS-villkor. Arbetsgivaravgiften för arbetslöshetsförsäkringen och trygghetsnivån i anställningen bör sålunda kunna bli föremål för trade-offs. På motsvarande sätt måste den arbetstagare som vill kunna säga upp sig utan att ha ett annat jobb att gå till betala en betydligt högre avgift till a-kassan än den som inte kräver denna förmån. Och de arbetstagare och fackföreningar som insisterar på att man skall ha samma jobb som man en gång valt och utbildats för — ett absurt krav i vår tid som omhuldas av fackföreningar — måste betala en mycket högre avgift för att få arbetslöshetsunderstöd än de som är villiga att ta också andra jobb.
Men inget tvivel bör råda om att de som har glädjen av att anställa och avskeda för lönsamhetens och effektivitetens skull skall betala för det i arbetslöshetsförsäkringen. Och inget tvivel bör råda om att de individer som för sin självutvecklings och privatintresses skull vill säga upp sig utan att ha att ett annat jobb väntande bör betala en dryg premie för detta privilegium.
Man kunde redan i 1916 års arbetsskadelagstiftning spåra den så kallade arbetslinjen; om möjligt skulle de skadade hjälpas tillbaka till arbetslivet och man skulle som regel leva av arbete, inte av bidrag. Nere på kontinenten resonerar många i dag att det är ont om arbete och därför skall bara de som verkligen vill ha arbete jobba, medan andra kan leva på bidrag, enkelt och miljövänligt, och inte söka beröva dem som vill arbeta deras jobb.
Det vore naturligtvis skönt om vi i Sverige kunde undvika denna arbetslöshetskultur. Mot en hög långtidsarbetslöshet räcker bevisligen inte de AMS-åtgärder som fungerade väl när nivåerna var lägre. Arbetsförmedlingarna är i dag inne i en förnedrande aktivitet att med 300 dagars intervall fixa mer eller mindre meningslösa åtgärder så att de arbetslösa kan fortsätta att vara kvar i systemet och få sina ersättningar.
Med rätt lagstiftning kan en stor del av hanteringen av en arbetslinje läggas, inte på det civila samhället, men på marknaden. En marknad är starkare än en myndighet. Först om marknadens hela dynamik tas i anspråk av privata AMS-liknande organ kan vi undvika den kontinentala massarbetslösheten.
Ingen kan veta exakt hur näringslivet och dess fackföreningar kommer att organisera lösningarna. Marknadslösningar är inte planlösningar. Möjligen utvecklas a-kassorna till ett antal konkurrerande arbetsbevarande organisationer, det vill säga privata AMS med arbetsförmedling, arbetsutbildning, beredskapsarbeten, Samhallenheter m m, på programmet. De får sina inkomster från premierna för arbetslöshetsförsäkringen. De kan fungera på samma sätt som de hälsobevarande organisationerna. De kan konkurrera om de effektivaste metoderna att föra tillbaka sina försäkrade till arbetslivet. De kan till och med börsnoteras och i deras styrelser kan finnas några personalchefer från de stora bolagen och förvaltningarna som vet hur de framtida personalbehoven ser ut.
Det blir några rosor kvar i den ursprungliga svenska välfärdsbuketten när vi delat upp dem på socialförsäkringarnas olika målgrupper. De representerar det stora utjämningspolitiska inslaget i svensk välfärdspolitik.
Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder, utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s 8). Bostadspolitiken skall inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s 70). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på. Det finns tongivande svenska sociologer som mäter välfärden med ginikoefficienter, alltså mått på klyftan mellan fattig och rik. Själv vill jag mäta den med humanitära mått, alltså effektiviteten i den hjälp som ges att lösa de universella och speciella välfärdspopulationernas faktiska problem.
Gissningsvis svarar omfördelning för 40 procent av alla den svenska välfärdens kostnader. Vi borde lära oss att särskilja välfärdsbudgeten från jämlikhetsbudgeten. Om välfärden i välfärdspolitiken står ingen stor politisk strid i Sverige; här gäller kontroverserna enbart praktiska arrangemang. Det är de extra inslagen av utjämning i välfärdspolitiken som skiljer höger och vänster. Vänstern menar att humanitär välfärd garanteras av jämlikheten. Högern menar att man i första hand bör ge hjälp till människor som har det svårt, det humanitära är viktigare än det jämlika. Här råder alltså en äkta ideologisk kamp.
Kanske kan vi till sist enas om att det är grymt att undanhålla hjälp bara för att den är ojämlik?
Noter
1. För
översikter av välfärdsprinciperna i svensk tappning, se Olssons och Edebalks
arbeten.
2. Se till exempel Vaughans arbete, omnämnt i slutet av denna artikel, kap 4.
Litteratur
Edebalk, Per Gunnar, 1993, "1916 års
olycksfallsförsäkring: en framtidsinriktad socialpolitik" i Scandia, vol
59, nr 1, s 113-134. 1993.
Olson (Hort), Sven E, 1990, Social policy and welfare state in Sweden.
Lund: Arkiv, 1990.
Vaughan, Emmet J, & Eliott, Curtis M, 1989, Fundamentals of risk insurance.
New York: John Wiley & Sons, 1989.