"Demokratisk bildningsresa", Smedjan, no 5, 1994, pp 33-37
 

 

Hans L Zetterberg:

Demokratisk bildningsresa

 

Utan att det var planerat blev mitt 1994 ett år av studieresor i demokrati. På en kongress i Bukarest anordnad av kristdemokrater fick jag studera Centraleuropas övergång till demokrati, och höra förklaringar varför exkommunisterna var tillbaka vid makten. På Timbros studieresa till Rom kunde jag ställa frågor om hur en politisk klass kunde utplåna sig själv, och frågor om nyfascisternas demokratiska trovärdighet. På ett seminarium i Sydafrika arrangerat av min favorit bland internationella sällskap, World Association for Public Opinion Research, fick jag ta del av lokala analyser av vår tids mirakel: demokratins genombrott under Nelson Mandela. På IPSAs världskongress i Berlin följde jag en utomordentlig sekvens av sessioner om demokratins problem arrangerad av Giovanni Sartori. (IPSA står för International Political Science Association.) Sedan länge har jag vart annat år kongressat med amerikanska opinionsforskare, och i år var ett sådant år. Vi möttes utanför Boston, och för första gången tyckte jag mig få ett grepp om den nygamla amerikanska retoriken om offer- och identitetspolitik.

Ett sådant privilegierat år återkommer inte. Denna artikel är några nedslag i idéflödet.

HLZ

 

 

Den segrande statsformen

Amerikanska sydstater, Sydamerika, Sydeuropa, Sydafrika har sedan 1950 inlemmats i den demokratiska gemenskapen. Det har också östra Tyskland, Östeuropa och flera framgångsrika stater i Fjärran Östern. Världens största land, Kina, är odemokratiskt, men världens näst största land, Indien, har i två generationer haft en fungerande demokrati.

I nådens år 1994 är 108 av Förenta nationernas 187 länder demokratiska i den meningen att de har allmänna val med konkurrerande partier och någorlunda medborgerliga rättigheter. Alla typer av regimer har övergått till demokrati, inte bara Europas gamla kungavälden. Länder präglade av sultanistiskt styre (typ Somozas obegränsat personliga ledarskap), auktoritärt styre (typ Francos diktatur genom förutsebara byråkratier) och totalitärt styre (typ Stalins diktatur med ideologisk mission). Demokratin är vår tids segrande statsform, segrare över de mest olikartade alternativ. Givetvis är spåren av den gamla ordningen tydliga i de olika länderna, men demokratins språk talas överallt.

Den magiska regeln: majoriteten vinner

Den yttersta styrmekanismen i ett land måste vara otvetydig och lättfattlig. Om regeln för vem som skall styra är otydlig blir det kris och osäkerhet i landet; årets exempel är Nordkorea. Den yttersta styrmekanismen bör också ha magisk makt. Annars ifrågasätts den alltid av några.

Demokratins otvetydiga och lättfattliga regel är att majoriteten bestämmer; har du över 50 procent av rösterna vinner du. Det får inte finnas någon diskussion om saken. Majoritesregeln är demokratins magi.

Efter 90-talets svenska folkomröstning om EU är det bara några få som helt vägrar att acceptera resultatet. I riksdagen röstade vänsterpartiet för de nödvändiga lagändringarna och miljöpartiet röstade inte emot utan lade ned sina röster. Den magiska otvetydigheten kan dock lätt äventyras om svenska politiker fortsätter sin praxis att ha mer än två alternativ i folkomröstningar; då kan man lätt börja tvista om vad som är majoritet.

I monarkier blir kungens äldsta barn ny monark: kungen är död, leve konungen! Det fick inte finnas någon diskussion om saken. Ofta ville man vara helt säker på att det verkligen var ett kungabarn som blev ny monark. I England lagstiftade man 1351 (med tillägg 1795 och 1814) att det var högförräderi att ha en utomäktenskaplig förbindelse med drottningen eller med kronprinsens hustru. Denna lag skulle idag kunna tillämpas mot major James Hewitt, som varit prinsessan Dianas älskare.

Kungamaktens magi levde kvar även sedan vi infört demokrati. I Storbritannien är det fortfarande Her Majesty’s Navy, etc. I Sverige hade vi länge en ordning i vilken demokratins beslut utfördes av Kungl. Maj:t, och skrivelser till de höga demokratiskt valda styrande ställdes till Kungl. Maj:t. Först på 70-talet avskaffades magin med Kungl. Maj:t. Folkstyret hade då erövrat sin egen magi.

Majoritetsregeln är bättre än tronföljdsregeln i valet av ett lands ledning. Ett styre som spontant accepteras av flertalet är lättare att utöva än ett styre där flertalet måste hållas i schack av statspropaganda, poliser, fogdar och militärer. Historien känner som bekant många mellanformer, t ex icke-ärftliga konungar valda av aristokratin, eller påvar valda av kardinaler.

Demokratins förespråkare på 1800-talet kunde peka ut uppenbart dumma och odugliga kungar som Ludvig XVI i Frankrike. Men också demokratin kan leda till hemska härskare; Weimarrepubliken röstade t ex fram Adolf Hitler. De magiska beslutsreglerna ger inte alltid bra eller rationella beslut; de lovar bara odiskutabla beslut.

Demokratitestet

Enklast fungerar majoritetsregeln som en signal att avgå. När ett val förloras måste de politiska ledarna lämna plats åt vinnarna. Det är demokratins lackmustest. Inte alla klarar det. I Algeriet accepterade inte regeringen valutslaget och i Angola tog oppositionen till vapen.

I nästan alla öst- och Centraleuropas länder är f.d. kommunister tillbaka i regeringarna. Och i Italien har nyfascisterna fått kabinettsposter. Vad är detta för mardröm?

Postkommunisterna som kallar sig demokratiska socialister har fått tillbaka makten med demokratiska metoder. Det började i Litauern och spred sig snabbt till alla forna Sovjetsatteliter utom Tjeckien. Ungern är typisk. Där gick postkommunisterna till val i maj 1994 på slagordet ”Låt experterna komma tillbaka!” Majoriteten höll med och röstade tillbaka sina gamla herrar, inte de förhatliga topparna, men de vanliga makthavarna. Och vad säger de? ”Jo, vi har varit med förr och är med igen, men det är nya spelregler nu. Världen har förändrats, eller hur?”

Kommer de att avgå om de förlorar nästa val? Mina sagesmän svarar ja. Men tveksamhet råder om hur det blir i länder som Rumänien och Bulgarien som aldrig fick något tydligt icke-kommunistiskt mellanspel när Sovjetväldet föll.

Kommer nyfascisterna i Italien att lämna regeringen om de förlorar? På den frågan svarar bedömare från olika läger alla ja. Parlamentarismen i Italien är inte hotad av nyfascisterna. Där har världen haft 50 år på sig att förändrats sedan Benito Mussolini hade makten.

Nationalstater och stater av nationer

Demokratins slagord ”folket bestämmer” måste följas av frågan ”vem är folket?” Vi svarar, ”de som har hemortsrätt inom dessa gränser”. Gränserna är satta av geografi och historia och vanligen genom krig. Demokratins begränsning som konfliktlösande mekanism ligger i att den förutsätter gränslinjer som den inte själv kan sätta.

Av världens över 100 demokratier är bara ett tjugotal ”nationalstater” som Sverige i den meningen att den demokratiska staten omfattar en nation, ett folk. De flesta demokratier är som Finland och Schweiz, ”stater av nationer”. De omfattar flera folk och har arrangemang som inskränker majoritetsprincipen så att den största folkgruppen inte förtrycker och plundrar de mindre folkgrupperna i demokratins namn. Majoriteten låter de lokala minoriteterna fatta beslut. Åland tillhör Finland men har självstyre. Schweiz är en federation, dvs en uppsättning homogena geografiska enheter (kantoner) inom staten.

Gränser mellan en federations geografiska enheter kan inte heller sättas genom den demokratiska proceduren att majoritetens förslag gäller. Den första fasen av krigen i det forna Jugoslavien etablerade gränser mellan nygamla stater som Kroatien och Serbien. Den andra fasen som främst berör Bosnien-Herzegovina gäller också framtida federationer i området.

Demokratin i alla stater av nationer kräver att folkgruppernas traditionella rättigheter respekteras; speciella vetorätter kan gälla och subsidiaritetsprinciper är regel, även om de inte kallas så. Sådant gör livet komplicerat för politikerna och brukar ge en stor roll åt författningsdomstolarna. Tjeckoslovakien tyckte nyligen att det var för svårt, och denna stat av två nationer splittrades helt fredligt i två separata nationalstater.

I Sverige har vi inga erfarenheter av demokrati i en stat med flera nationer samer och tornedalsfinnar har vi helt sonika förtryckt. Unionen med Norge upplöstes innan vår demokrati var etablerad. Jag tycker ibland att vi låter som byfånar när vi predikar nationalstatens demokrati för stater med flera nationer. Vår demokrati där 51 procent alltid bestämmer över 49 procent är kanske lycklig, men tillhör faktiskt världens mest primitiva, eller skall vi säga mest enkla för att inte bli missförstådda.

Majoritetsregeln gäller oinskränkt i valet av statsminister eller president; så är det både i nationalstater och stater av nationer. Elisabet Rehn kom från en nationell minoritet och hade blivit hela Finlands president i år om de finska kvinnorna inte svikit henne. Hennes goda valresultat visar att minoritetspositionerna som kvinnlig politiker och finlandssvensk inte nödvändigtvis utestänger från rikets högsta post.  

Man kan i stater av olika nationer ha regler eller traditioner som kräver att ämbetena roteras eller delas i ett bestämt mönster mellan olika folkgrupper. Det långa inbördeskriget i Libanon startade som en konflikt över ett sådant arrangemang.

Majoritetsregeln är långt mera inskränkt när det gäller lagstiftning än val av statsminister eller president. Lagar är traditioner som inte utan vidare kan bytas när majoritetsförhållandena skiftar. Vissa lagändringar kan kräva kvalificerad majoritet, ratificering av delstater, stöd i folkomröstningar e.d. Om de svenska och finska EU-omröstningarna ägt rum med ett schweiziskt regelsystem som kräver majoritet både av röstande och kantoner hade inte JA-sidan vunnit eftersom majoriteten av länen inte röstade ja.  

Vad vill folket när det röstar?

TV:s bilder av folk som för första gången går och röstar i de nya demokratierna har en viss enformighet. Kameran visar en kö framför en vallokal och närbilder på ett par ansikten. Med tiden får vi veta vilka partier de röstat på. Men vad väntar sig dess ovana röstare? Vad röstar de för, snarare än på? Vad döljer sig bakom de förväntansfulla, lätt skrämda ansiktsuttrycken?

Samtal med opinionsundersökare i olika länder har gett en ganska entydig bild. De som står i kön röstar vanligen för en bättre personlig ekonomi och för ett värdigare liv. Det anmärkningsvärda är att de nyblivna deltagarna i demokratin när de står i vallokalen knappast alls tänker på principen konkurrerande partier och majoritetsstyre, demokratins hörnstenar. De tänker på ett bättre liv.

Det verkar som om många blandar ihop vad demokratin kan ge dem och vad marknadsekonomin kan ge. Demokratin kan ge frihet och värdighet. Men inte befrielse från fattigdom.

”Armut ist nicht Unfreiheit”, sade talmannen från Bundestag när hon hälsade statsvetarna välkomna till världskongressen i Berlin. Det gick ett sus av ovilja emot henne från den vänsterdominerade församlingen. Det verkar som också statsvetare lider av önsketänkande och tror att demokratin skapar rikedom. Visst kan demokratin fördela den rikedom som finns mer jämlikt. Men ny rikedom skapas av marknadsekonomi, inte av demokrati. Det håller f ö Kina på att bevisa för världen. 

I Sydafrika där vita, svarta, färgade och indier väntade tillsammans i timmar framför vallokalerna den 27 april. De samtalade med varandra för första gången som likar i åtminstone ett avseende: varje röst vägde lika.

Valet hade föregåtts av en förhandlingsperiod som resulterade i en nobel kompromiss som skall gälla till 1999: Mandela tog mindre än han kunde ha gjort, de Klerke gav mer än han kunde ha gjort. Valet hade också föregåtts av ett till synes hejdlöst upptrappat våld för och emot den stenhårda rasismen i apartheid. Väljarna hade några synnerligen ängsliga år bakom sig.

ANC vann absolut majoritet; de Klerk tog Kap-regionen med hjälp av många tacksamma svarta röster. I sista minuten hade Inkata-partiet beslutat att avbryta sin bojkott av valet; utan dem hade majoritetsmagin inte fungerat. Nu var de med och valresultatet fick legitimitet. (De fick 10 procent, så nu vet alla det) Det politiska våldet upphörde praktiskt taget helt. Det var årtiondets demokratiska triumf. Sydafrika som varit en paria bland stater blev en modell för världen som åberopades av Jerry Brown på Nordirland och Itzak Rabin i Israel: låt oss följa Sydafrikas exempel att förvandla en oresonlig våldskonflikt utan slut till en förhandlande demokrati.

Valet löste Sydafrikas legitimiteskris. Mandela gav de röstande svarta värdighet. Det är slående hur tålmodigt de ser på sin framtid. Kommentatorerna, inte mist i utlandet, har förutspått en snar kris i leveransen av utbildning, hälsa och bostäder till detta världens mest ojämlika land. Den krisen kommer kanske om några år, men för lång tid lever de tidigare förtryckta på den frihet och värdighet som demokratin gett dem.

Sydafrikas struktur talar för en demokrati med starka federativa inslag. Det är en stat av många nationer. ANC bär på ett leninistisk arv av centralstyre och dess ledarskap känner väl den svenska och tycker den är en bra modell. Låt oss hoppas mot dessa odds att den slutgiltiga konstitutionen 1999 decentraliserar makten.

Östra Tyskland

Marknadsekonomin har inte alls samma självklara status i opinionen som demokratin. Den ger visserligen en nation stor rikedom, men till priset av ett konstant förändringstryck, arbetslöshet och konkurser. I östra Tyskland har marknadsekonomin dramatiskt förlorat mark i opinionen sedan muren föll.

Det var både idealistiska och materialistiska värderingar som fällde den östtyska kommunistiska ordningen. Sedan muren föll har medelinkomsten stigit från 40 till 74 procent av den västtyska. Överallt ser man gator och broar och telefonledningar förnyas. Bilarna på motorvägen mellan Berlin och Dresden är modernare än bilarna på motorvägen mellan Stockholm och Uppsala. Trabanten är snart lika sällsynt som en tvåtakts SAAB, och en hel del av dem föremål för en myckenhet av omsorg och pyssel, ett exempel på den DDR-nostalgi som vuxit fram under de senaste två, tre åren.

Trots uppgången i levnadsstandard förlorar marknadsekonomin mark. Andelen östtyskar som hade ett fördelaktigt intryck av den sociala marknadsekonomin i västra Tyskland föll stadigt från 77 procent våren 1990 till 35 procent hösten 1993. Se diagrammet. 

De samhällsvetenskapliga fakulteterna i forna DDR har avskedat sju av tio lärare och ersatt dem med västtyskar eller andra med västtysk orientering. De många specialisterna på statsmarxism är nu arbetslösa eller har jobb i den privata sektorn; för att sälja försäkringar behövs inte teoretiska kunskaper i västlig demokrati och marknadsekonomi. I skolorna har inte samma omvälvning ägt rum; samma lärare som undervisade i statssocialism undervisar nu i marknadsekonomi och demokrati. Och på de stora tidningsredaktionerna är bemanningen till 80 procent DDR-tidens journalister. Många reportage har en underton av att det var bättre förr med jobb, kultur, daghem, och annan välfärd. Så tycker t ex 79 procent av östra Tysklands kvinnor att kvinnornas situation nu är sämre än på DDR-tiden. Men tillfrågade om den egna situationen blivit bättre eller sämre sedan återföreningen säger 27 procent av östra Tysklands kvinnor att den blivit sämre. Detta illustrerar på det mest dramatiska sätt jag stött på ett av demokratins återkommande problem: opinionsklimatet på redaktionerna och den massmediala dramaturgin leder till att medborgarna misstolkar sin verklighet.

Det finns en del mätningar av värderingar som tyder på att den västtyska fliten och arbetslusten nu undermineras av östtyskt bidragstänkande. Den västtyska noggrannheten influeras av östtyskt låt-överordnade-ta-ansvaret. Den östtyska läskulturen undermineras av västtysk tv-underhållning. Den östtyska finkulturen överflyglas av västtysk materialistisk konsumtion. De båda riksdelarna tar med andra ord över de sämsta delarna av varandras mentalitet

 

Att ha många identiteter och en röst

”En person en röst” är en hörnsten i demokratin. Principen stadfästes i en tid då demokratin var ett nations- och statsbyggande projekt och den viktigaste identiteten var medborgarskapet i nationalstaten eller staten av nationer.

Nu har vi flera identiteter. Vi vill också använda demokratin på övernationell nivå, t ex i EU. Låt oss till en början stanna inför de identiteter som har en motsvarighet i demokratiska församlingar. Carl Bildt har enligt titeln på bok han publicerat tre sådana politiska identiteter: hallänning, svensk och europé. Inför en framtida valmyndighet kan han deklarera sig som 15 procent hallänning, 55 procent svensk och 30 procent europé. Myndigheten skulle då räkna hans valsedlar som 0.15 i lokalvalet, 0.55 i riksdagsvalet, och 0.30 i europavalet. Principen en person en röst skulle då gälla fullt ut, och de politiska församlingarna skulle bättre representera den angelägna opinionen. De som är angelägna om lokal politik skulle få proportionellt mest att säga till om hemmavid och skulle inte busa i Strasbourg.  Rösträtt baserad på självdeklarerad identitet tror jag är en demokratisk mekanism med framtiden för sig. Systemet förutsätter att en förvaltningsdomstol upprätthåller subsidiaritetsprincipen mellan de olika valda församlingarna.

Den nya identitespolitiken

Precis som de konservativa, besuttna kritikerna av demokratin förutspådde vid demokratins genombrott har massorna utnyttjat majoritetsregeln för att genom fördelningspolitik få egna fördelar. Det tidiga 1900-talets svenska kritiker hade helt visst mycket själviska motiv för att motsätta sig demokratin. Vilket inte hindrar att en del av deras tankegångar var korrekta. Redan på 1840-talet hade för övrigt Alexis de Tocqville i sin studie av den unga amerikanska demokratin visat att jämlikheten vid valurnorna med tiden leder till jämlikhet i utnämningar till statens ämbeten, och andra tendenser till jämlikhet i utbildning, kultur och livsstil.

I vissa demokratier, Sverige till exempel, har det räckt att åberopa ojämlikhet för att man skall ha rätt att begära kompensation från staten. Som like kan man vädja om stöd; ingen skam i det. Eftersom ojämlikheterna är många från början och nya tillkommer hela tiden blir det först höga skatter och sedan statslån att finansiera utjämingspolitikens löfte om välfärd åt alla. I framtidens historieböcker kommer nog detta att beskrivas som de demokratiska välfärdsstaternas dödsdans. Det är inte demokratins dödsdans vi bevittnar i Sverige, bara den statligt organiserade jämlikhetens och välfärdens dödsdans.

I andra länder, till exempel USA, räcker inte en bevisning att andra har det bättre för att staten skall utbetala kompensation. Ojämlikheter som berättigar till bidrag skall inte bero på skillnader i intelligens och ambition, inte heller på skillnader i studiemiljö och kultur. De ojämlikheter som där berättigar till bidrag måste bero på förtryck, vanligen majoritets förtryck av minoriteten. Här vädjar man om stöd, inte som like utan som offer.

I den industrialiserade västvärlden blev klass den vanligaste klyftan som delade väljarkåren, och land-stad eller centrum-periferi den näst vanligaste. Nu är det andra identiteter som trängs på den politiska scenen. Vi har fått män mot kvinnor, homosexuella mot heterosexuella, etniska grupper mot andra etniska grupper, generation mot generation, infödda mot utlandsfödda, kristna mot muslimer. Allmänheten splittras i ömsesidigt misstänksamma fraktioner som alla förklarar sig vara på tvärs med alla andra som inte tillhör fraktionen. Politiken i de mogna västerländska demokratierna, mest tydligt i USA, har hamnat i en balkaniseringprocess i vilken olika identitetsgrupper söker företrädeslagstiftning, statsbidrag och kvotering. Bakom denna identitetspolitik finns två idéer som är väl dokumenterade i USA.

Först har vi (den enligt min mening tvivelaktiga) idén att självförverkligande är viktigare än objektiva prestationer.

Självförverkligande kommer till dem som firar sina identiteter som kvinna, indian, homosexuell och så vidare. Identitetsgrupperna firar sina skillnader, inte sina likheter De menar att pluralismen ger dem rätt till statsbidrag, och deras status som offer ger dem moralisk legitimitet i kraven.

Sedan har vi (den enligt min mening felaktiga) idén att det inte finns några objektiva fakta, bara tolkningar och perspektiv.

Vid (amerikanska) universitet finns en särskild sanning i kvinnovetenskap och en särskild sanning i studiet av svart kultur. Båda skiljer sig från den traditionella sanningen. I svenska dagstidningar skiljer sig sanningen på en ledarsida från sanningen på en kultursida, som i sin tur har en annan sanning än den som finns på sidan om mänskliga relationer. Med en sådan epistemologi att allt är tolkningar och perspektiv kan det intellektuella livet och det demokratiska samtalet inte räkna med att nå samförstånd om någonting. Allt blir rå maktpolitik.

När de erkännas som offer uppnår kvinnor, homosexuella, etniska minoriteter, ursprungsbefolkningar, et cetera sina politiska vinster. För att nå detta absurda mål som offer, kan de med hänvisning till sina tolkningar och perspektiv skriva om historien, undervisa i medvetande om den egna identiteten, ja lära bort hat mot andra.

Vem hade trott att den demokratiska politikens högsta mål skulle vara att erkännas som offer?

Förloraren i denna process är den rationella, liberala demokratin, vårt främsta medel att hantera skilda uppfattningar och värderingar.

Effektiviteten

Diktaturer har liknats vid slagskepp som rostar sönder eller skjuts i sank. Kungadömen är skepp som seglar stolt tills de går på grund. Demokratier är flottar som överlever, men man har fötterna i vattnet hela tiden. Passagerarna klagar. Lasten har blivit för tung och styrförmågan har blivit dålig.

Många etablerade demokratier, Israel till exempel, är överlastade och hanterar de svåra konflikter som finns i landet genom att organisera en demokratisk teater som spelar ut konflikterna utan att lösa dem. Den pragmatiska, kompromissvilliga inställningen som kan leda till beslut klarar inte konkurrensen med idealismen och fundamentalismen bland väljarna.

Det räcker inte att en regering och en riksdag skall vara representativ för folkviljan. De måste också kunna regera, dvs. försvara landet, upprätthålla lag och ordning, ordna för ett stabilt penningvärde. Representativitet är ingen ersättning för politisk skicklighet. Att i könsidentitetspolitikens namn göra varannan riksdagspost damernas är förvisso representativt, men tyvärr ingen garanti att de nyvalda kvinnorna är bättre politiker än de män de ersatt. Ingen tvivlar på att de nya kvinnorna i Ingvar Carlssons riksdagsgrupp är duktiga i socialpolitik. Men vilka av dem är duktiga i transportpolitik, polisväsende, matematik för räntesubsidier till bostäder, valuta, försvar, jordbruksstöd?

Ingen post-demokrati

Presidenten i IPSA, Carole Pateman, observerade i Berlin att vi har lämnat mycket bakom oss och kallar det nya post-industrialism, post-materialism, post-kommunism, och att vår era är den post-moderna. Till och med historiens slut har proklamerats, en slags post-historisk era.

Men demokratin lever. Ingen i hela världen talar om postdemokrati. Världen har inget legitimt alternativ till demokratin.