Paper by Hans L Zetterberg presented at Ratio's seminar, Är Sverige i en kris? Och hur tar vi oss ur den?  Yxtaholm, October 7-8,  1993. Published in Smedjan, no 5, pp 6-12.

 

"So let no one take comfort in the thought that primitives think through their institutions while moderns take the big decisions individually. That very thought is an example of letting institutions do the thinking."

Mary Douglas, How Institutions Think

 Från jämlikhet till värdighet

När man i stugorna och våningarna talar om den nuvarande krisen så gäller det inte så sällan äldre som råkar illa ut på gatan, barn som far illa, beväpnade skolelever, flickor som våldtas, invandrare som utsätts för illdåd. Något brutalt har smugit sig in i relationen mellan landets innevånare. Vi tycks förlora moralisk kompetens.

I andra sammanhang gäller krisen landets ekonomi, alltså fastighets- och bankkris, statens underskott, arbetslösheten. Vad har hänt med landets ekonomiska kompetens? När högkonjunkturen snart kommer, blomstrar och går, heter vår kris fortfarande "skuldkris".

Men man kan också tänka på den offentliga kompetensens kris. Då tänker man på ett rättsfall med en obducent, Palme-mordet, Ebbe Carlsson-affären, ubåtskränkningar och JAS-haverier, alltså krissymtom för rättsväsen och försvar, de två absolut centrala statliga uppgifterna.

Även vår krona tycks ha blivit ohederlig. En lång tid var den inte värd lika mycket i morgon som idag; vi hade stor inflation. För dagen har vi ingen större inflation, men våra pengar räcker inte långt på utlandssemestern, ett tecken på att allt inte står rätt till i hemlandet. Till statsmakternas centrala uppgifterna hör, sedan guldmyntfoten avskaffades, även att skapa pengar och skydda deras värde. Också här finns allvarliga kompetensproblem.

Den ekonomiska och offentliga kompetenskrisen mötte varandra veckorna före den 15 november 1992, då den fasta växelkursen övergavs. Under de följande tio månaderna hann statistiken ifatt verkligheten. I siffror i form av en korg av dollar, yen och mark gick svensken på tio månaders tid från att vara medborgare i ett av världens tre rikaste länder till att bli medborgare i ett världens trettio rikaste. Vår exceptionella rikedom befanns vara baserad på en övervärderad valuta; när kronan fick marknadsvärde försvann illusionerna. Givetvis säger regeringen och en del andra att kronan blivit undervärderad och kommer att återgå till en mer normal kurs. Och visst blir det fluktuationer. Men livet i de moderna samhällena är sådant att ingenting återgår längre till "det normala", allting bara förändras.

Det är betecknande för hur litet vi vet om vårt samhälle och oss själva att alla viktigare instanser och personer i landet under hösten 1992 tjurigt försvarade illusionen om kronans värde. Den var till och med värd ett par unika uppgörelser över blockgränsen, uppgörelser som i sig sades bevisa den svenska statskonstens överlägsenhet. Här behövs en antropolog eller sociolog som förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och politiker ägnade sig åt en illusion.

Finns det några egenskaper hos våra sociala strukturer och kulturella värderingar som kan tänkas ha betydelse för vårt nuvarande predikament och som kan hänga ihop med framtida välfärd och välstånd? Finns det en bov i dramat?

Samhällskritikers utsatthet

I England på 1760-talet fanns ett utbrett missnöje. Det var en typ av allmän malaise som var tydlig för envar men ändå inte riktigt begriplig för folket och för de politiskt intresserade. Edmund Burke blev i sin analys av "the temper of the people" övertygad om att missnöjet berodde på att en grupp vid hovet i praktiken hade tagit makten från de godsägare som tidigare med stor känsla för den allmänna opinionen i sina counties (valkretsar) hade styrt parlament och land. I essän "Thoughts on the cause of the present malaise" utvecklade Burke temat. Men han var i början av karriären och ville inte stöta sig med maktgrupperingarna. Så han skrev försiktigt. Han var mycket medveten om risken att bli isolerad och började essän med dessa ord:

"It is an undertaking of some delicacy to examine into the cause of public disorders. If a man happens not to succeed in such an enquiry, he will be thought weak and visionary; if he touches the true grievance, there is a danger that he may come near persons of weight and consequence, who will rather be exasperated at the discovery of their errors, than thankful for the occasion of correcting them."[1]

Burke kan lära oss mycket; flera av hans samhällsidéer kan användas också idag. (Det sista avsnittet av denna uppsats utgör ett exempel.) Man kan också lära sig något av det faktum att hans essä om krisen i England blev totalt verkningslös. Den var för försiktig och feg. Den som vill säga något verkningsfullt om en kris får inte vara rädd att bli isolerad i den allmänna debatten.

Vem vill idag höja en lovsång till hierarkierna? Kanske en handfull neofascister. Vem vill idag göra propaganda för stor individualism? Några libertarianer. I Sverige har jämlikheten inte någon allvarligare konkurrens i idéklimatet.

Men vi måste likväl fråga om vår passion för jämlikhet skapat fler problem än den löst. Det är ett ämne som ingen kommission, maktutredning eller konjunkturråd sett som ett problem, eller om de sett problemet inte vågat eller velat diskutera.

Handikappen för ekonomin: den internationella debatten

Det finns som bekant en levande internationell diskussion om vilken av de tre stora, USA, Japan och Tyskland, som kommer att klara sig bäst. Var och en av dem har vissa fördelar som de andra inte har. Låt oss titta i marginalen på denna debatt med svenska glasögon.

USA har en bättre riskkapitalmarknad för innovationer än de andra och en bättre rutin att utveckla forskningsrapporter till bolagsordningar för företag med patent på nya produkter. I Japan finns en större lojalitet mot företaget bland de anställda än vad fallet är i de två andra länderna. Tyskland har ett bättre sätt att utbilda och införa ungdomar som arbetare i sin industri än de andra. Alla tre länderna utbildar många ingenjörer, I Japan och Tyskland stannar de utbildade vanligen i sina länder, i USA utnyttjas en avsevärd del av den stora ingenjörsutbildningen av utländska studenter, mest från Kina, som inte stannar i USA efter avslutad utbildning.

Det nutida Sverige har tydliga handikapp i jämförelse med de tre stora och framgångsrika länderna Japan, USA och Tyskland precis på de punkter där de visar särdrag av betydelse för framgång i konkurrensen med varandra. Dessa handikapp är värda att diskuteras. Vi kan för stunden från allmänna jämförelser av typen att USA, Japan och Tyskland, alla utbildar en större andel ingenjörer än vad vi gör i Sverige. Så var det i Sovjet också. Det är ingen idé att utbilda många ingenjörer om de inte kan få arbeta i en samhällsordning och kultur som kan ta vara på deras bidrag.

USA: innovatörers och entreprenörers framgång

Liksom USA har Sverige en kapitalistisk produktionsordning. Men exploatering av innovationer och flödet av riskkapital till nya idéer är långt bättre organiserat i USA i form av en fungerande marknad för riskfinansiering och riskkapitalister. I Sverige är det numera mest rationellt för en innovatör att snabbt sälja licenser för sin uppfinning till utlandet, inte att starta tillverkning här hemma. För andra företagare som är mer bundna till hemmaplan gäller det att utveckla sitt företag för sedan sälja det och flytta utomlands med pengarna. Eventuellt kan de mot slutet av livet flytta hem igen med en utländsk kapitalförsäkring. En sådan förblir av outgrundlig anledning obeskattad i Sverige.

Om den svenska passionen för jämlikhet bara vore en folklig attityd och en idiotnorm för mediernas nyhetsvärdering kunde nog innovatörer och företagare stå ut. Men den är institutionaliserad i lönekraven, och, vad kanske värre är, institutionaliserad i skattesystemet. Den blir därmed destruktiv för kapitalism och borgerligt entrepreneurskap. Vilket förvisso också var den ursprungliga avsikten: jämlikhet.

Japan: solidaritet med företaget

Japans lyckade äktenskap mellan hög teknologi och stor arbetsvilja finns till dels också i Sverige. Vi är till exempel  det PC-tätaste landet i världen och våra PCn används flitigt både på och utanför arbetsplatserna. Vår särart i förhållande till Japan får sökas på annat håll.

De arbetandes lojalitet i Japan gäller i första hand det egna företaget. Det japanska fackets bas är likaså företaget och dess yttersta maktmedel, strejken, är en strejk mot en specifik företagsledning.

Relationerna på arbetsmarknaden anses i Sverige vara av ungefär samma dignitet som grundlagen. Svenska skolbarn får nog lära sig mer om ordningen på den svenska arbetsmarknaden än om riksdagsordningen och marknadsekonomin, åtminstone att döma av antalet sidor i läroböckerna.

I Sverige gäller lojaliteten i första hand klassen. Fackets bas i Sverige är arbetare eller tjänstemän, inte i ett specifikt företag, utan i alla branschens företag. Strejkvapnet är kontrollerat av ledarskapet inom de fackliga centralorganisationerna, inte de lokala klubbarna. Arbetsmarknadskonflikter blir därför snabbt riksomfattande. Sådana får stora konsekvenser långt utöver de berörda företagen. "Landet stannar", brukar det heta.

Inget annat land sedan de ärftliga enväldenas dagar torde ha gett några små män med begränsade ledarkvaliteter så stora möjligheter att lätt som en plätt och helt legalt stoppa samhällsmaskineriet. Utländska turister, affärskontakter, investerare och långivare upprörs av denna ordning. Men inte flertalet svenskar; strejkrätten är inskriven i grundlagen. Dess konsekvenser anses oantastliga. För att riktigt förstå den svenska arbetsmarknadens absurditet bör man ha erfarenheten att vara svensk i sällskap av bildade utlänningar när svenska staten mitt i kalla kriget lockoutade sina officerare från deras arbetsplatser.

Strejker är trots allt relativt sällsynta. Det väsentliga är att de centrala facken som kontrollerar strejkvapnet därmed demonstrerar sådan makt att de kan utgöra arbetskraftkarteller i sina branscher och kontrollera lönebildningen. De kräver att lönebildningen skall vara centraliserad och solidarisk. Lika lön för lika arbete. Jämlikhet.

Tyskland: lärlingar i hierarkin

Träningen av industrins infanteri är i Tyskland organiserad i tydliga steg. Ungdomar som rekryteras till industrin delar sin tid mellan verkstadskola och verkstadsgolv. En arbetare börjar som lärling med låg lön och når först med tiden en hög lön. Företagens hierarki, liksom myndigheternas, är uttalad och ganska självklar.

I Sverige finns nästan inga lärlingar inom industrin och med något undantag är industriskolorna sedan länge stängda. Vem är privilegierad här? Jo, en ung man eller ung kvinna som ännu bor hemma och inte har någon annan än sig själv att försörja, som utbildats av en lärarkår som älskar miljön mer än industrin, som saknar yrkesfärdigheter, ja ibland inte ens är punktlig eller artig i umgänget med arbetsledare. De skall enligt gällande avtal ha lön enligt samma regler som en äldre och erfaren arbetare med normal försörjningsbörda. Och de kan leva på en nivå som deras ålderskamrater som fortsätter att studera inte kommer att uppnå på många år.

Ingenstans i industrivärlden tycks det löna sig så dåligt att skaffa sig utbildning som i Sverige, och ingenstans signaleras detta så tidigt och tydligt till tonåringar som i Sverige. Mellan utbildade och outbildade skall jämlikhet råda.

Handikapp för ekonomin: den inhemska debatten

Dessa och andra handikapp för den svenska ekonomin har också varit kända i Sverige. De internationellt inspirerade problemformuleringarna kom till Sverige genom den s k Boston-rapporten 1978[2]. Statsminister Thorbjörn Fälldin ville ha ett hemmaperspektiv och tillsatte Bjurelkommissionen som rapporterade 1979[3]. Dessa två rapporter utgick från ungefär samma problemlista som vi har idag. De innehöll många av de väsentliga rekommendationerna för svenskt näringsliv som fortfarande debatteras. De har diskuterade i över tio år och vidareutvecklats i en serie viktiga sammanfattningar[4].

Få av rekommendationerna har förverkligats; ett viktigt undantag är 80-talets marginalskattereform signerad Feldt-Westerberg. När dess konsekvenser blev uppenbara förlorade socialdemokratin regeringsmakten: reformen gynnade inte de egna grupperna och dess nedskärning av marginalskattesatserna tampade med jämlikheten. En annan förslag som genomfördes gällde skrotningen av valutaregleringen. Den kunde genomföras endast därför att ingen riktigt förutsåg hur den skulle skapa ojämlikheter genom stora spekulationsvinster hos finansmarknadens aktörer. Nu är man bränd, och förslaget att ge riksbanken en självständig ställning stupar antagligen på oro för att den skall befordra okontrollerbar ojämlikhet i makt och pengar.

Assar Lindbeck ingick i Bjurel-kommissionen och Birgitta Swedenborg skrev en expertbilaga. Fjorton år senare ingick de i Ekonomikommissionen och har fått möjlighet att utge vad man kan beteckna som en rejält reviderad upplaga[5], en snabbutredning tillkommen på initiativ av statsminister Carl Bildt efter debaclet med valutan hösten 1992. Problemen och rekommendationerna är i många stycken desamma för Bjurel- och Lindbeck-kommissionerna trots att fjorton år skiljer dem. Den som vill skriva en akademisk uppsats i ett intressant ämne kan göra detaljjämförelserna. Den huvudsakliga skillnad skillnaden är att den senare kommissionen gör fler rekommendationer om det politiska livet; ingen i Bjurel-kommissionen hade Olof Petersons statsvetenskapliga expertis.

Det tragiska är att vi inte på fjorton år lyckats lösa de problem som Boston- och Bjurel-kommissionerna identifierade och som stått i centrum av den seriösa debatten.

Varför är Sverige så inkompetent att lösa sina problem? Finns det någon genomgående orsak? I samhällen så komplicerade som vårt, där det mesta beror på lokala eller historiska eller internationella omständigheter, är sökandet efter en eller ett par utslagsgivande faktorer inte bara svårt utan kanske meningslöst.

Av vad som ovan sagts verkar det som om socialdemokratins jämlikhetspolitik är boven i dramat. Men fullt så enkelt är det inte. Jämlikhet fanns som Marciej Zaremba visat i sin uppsats "Byalagets diskreta charm eller Folkhemmets demokratiuppfattning"[6] som kulturell kod i vårt samhälle långt innan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet var påtänkta. Och det är den institutionaliserade jämlikheten, inte den personliga värderingen av jämlikhet, som måste hamna i fokus.

En tes

Den blockerande faktorn i svensk problemlösning heter samförstånd om institutionaliserad jämlikhet. Man måste ta alla dessa rubrikens ord i ett svep som om det vore ett nytt begrepp, inte ta ett ord i taget.

Samförstånd är i sig inte något problem. Det är normalt sett en tillgång för ett samhälle. Risken med samförstånd finns bara om samförståndets innehåll är dåligt. Då ser man inte hur dåraktig politiken är eftersom alla omfattar den. Det kan ju tänkas att vi marscherar i takt mot fördärvet. Så var det när vi med näbbar och klor till enorma kostnader och 500 procents marginalränta försvarade illusionen om den dyra kronan. Detta samförstånd uppstod i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) där folkpartistiska och socialdemokratiska ekonomer snackade sig samman i slutet på 80-talet om den olycksaliga valutapolitiken[7].

Det är heller inget fel med institutioner, även om vi med rätta kan klaga över stelheten och detaljrikedomen i deras regelverk och trögheten hos de cementhäckar som sköter reglernas tillämpning. Institutionerna är samhällskroppens skelett.

Det är heller inget fel med jämlikhet. Jämlikhetens värderingar underlättar trivsamt umgänge. Så är det även bland oss som tycker att både effektiva hierarkier och skapande individualism är helt nödvändiga. Så här löd ett budskap till den första SAF-kongressen 1977:

När vi träffar en arbetskamrat gör vi det som överordnad, likställd eller underordnad. Vårt utbyte, rent socialt, av detta beror delvis på vår ställning. Som kompetent chef möts vi med viss hänsyn och respekt nerifrån, och den underordnade får samti­digt omsorg av sin chef. (Det är fel att tro att en underordnad bara lider av att vara underordnad.) Både respekt och omsorg bygger på en positiv värdering av den andre. Samspelet mellan överordnad och underordnad är en väl utredd fråga. Mindre ut­rett är vad som händer i samspelet mellan likställda.

Det är kanske så att bara jämlikar har "skoj" tillsammans. Noggrannare: endast jämlikar leker tillsammans. När en över­ordnad och en underordnad träffas, så arbetar de på ett eller an­nat sätt. Lek är bara möjlig mellan jämlikar och fungerar därför upphävande på rangstrukturen. Ibland lägger cheferna av sin värdighet och leker jämlikar med sina underordnade. På mot­svarande sätt förvandlas det som skulle vara arbete lätt till lek och skoj om cheferna är frånvarande. Det ligger en del i Sigfrid Siwertz påstående att det första villkoret för trivsel i jobbet är chefens frånvaro. Leken kan dock inte pågå för alltid. Den upp­hör så snart någon slutar att uppföra sig som en likställd eller så snart någon genom en taktlös replik gör lekens deltagare med­vetna om föreliggande skillnader i rang.[8]

Institutionaliserad jämlikhet är emellertid något annat. Det är en egenskap hos en struktur, inte en personlig värdering. Även de personer i Sverige som håller mer på hierarki eller individualism än på jämlikhet bemannar nämligen samhällsstrukturer med institutionaliserad jämlikhet. Därför blir deras gärningar inte en konsekvens av deras respekt för hierarki eller förtjusning i individualism. De är tjänstemän i försäkringskassan, arbetsförmedlingen, kommun eller landsting, de är journalister på de stora redaktionerna, de är lärare (eller föräldrar) till skolbarn, de är förkunnare i kyrkoförsamlingen, de är konstnärer i systemet med museer, gallerier och akademier, eller författare med författarstöd. Som medspelare i sådana samhällsinstitutioner stöder de och uppbär den svenska jämlikheten, oavsett vad de själva tycker.

Ingen av våra stora institutioner förmår vara jämlik i sina interna relationer. De är alla hierarkiskt organiserade, även om många medarbetare privat är individualister eller jämlikar. Institutionerna är i praktiken oligarkier, även om några har demokratiska konstitutioner och ideal. Men i sina externa relationer driver alla en jämlikhetspolitik. Sverige är, kort sagt, fullt av ojämlika instanser som predikar jämlikhet och administrerar åtgärder och åsikter i jämlikhetens namn.

Samförstånd om institutionell jämlikhet bland de tunga svenska institutionerna blockerar effektivt alla ojämlika problemlösningar på gemensamma problem. I praktiken blockeras därmed nästan alla problemlösningar.

Institutionaliserad jämlikhet i den fackliga hierarkin

Betrakta igen de svenska avtalen om ungdomslöner.

Den fackliga rörelsen låter inte en 18-åring vara klubbordförande, en 19-åring sänds inte som delegat till kongressen. Och en 20-åring är inte bland dem som bestämmer om en strejk skall sanktioneras av centralorganisationen. Men dessa ungdomar skall ha samma löner hos sina arbetsgivare som de medarbetare som är vuxna sådana uppdrag. Jämlikheten gäller alltså inte i fackets inrikespolitik (interna förhållanden), bara i dess utrikespolitik (förhandlingar med motparten). Här skymtar den svenska blockeringen.

Samma fackföreningsrörelse som driver jämlikheten hårdare än någon annan i Sverige är i verkligheten en av världens mest ojämlika institutioner av sitt slag. Dess ledning har ensam makten att förhandla om medlemmarnas ekonomiska villkor. Och förhandlingsresultaten sänds inte ut till medlemmarna för omröstning. Värre ändå är att LO (och de andra centralorganisationerna fast med mindre effektivitet) låser in medlemmarnas strejkvapen i sitt centrala högkvarter. Utan centralorganisations beslut kan inga strejker av verksam storleksordning genomföras. Men kraven från denna ojämlika organisation på resten av samhället är mycket egalitära: solidarisk lönepolitik och låglönesatsningar är nyckelorden. Den institutionella jämlikheten befordras alltså av en toppstyrd, hierarkisk organisation.

Institutionaliserad jämlikhet i välfärdslagstiftningen

Jämlikheten institutionaliseras lättast i lagstiftningen. Och "fördelningspolitik" är något flertalet svenska politiker älskar.

"Välfärd" handlar om ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade och andra som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år?

När man studerar svensk socialpolitik finner man emellertid att behovet att hjälpa ingalunda är det enda som styr. Det finns två andra krafter som också styr: önskan om jämlikhet och önskan att göra sig oberoende av marknaden. Drömmen om utjämning och drömmen om ett marknadsfrälse har format den svenska socialpolitiken i minst lika hög grad som önskan att hjälpa.

Det utjämningspolitiska inslaget i välfärdspolitiken är välkänt. Anders Borg har gett oss flera exempel.[9] Sålunda skall bostadspolitiken inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s. 70). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s. 8). Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på. Talet om välfärd har fungerat mycket bra när borgare (särskilt folkpartister) skall övertalas att acceptera utjämningspolitiken.

Såvitt jag kan förstå så ligger kostnaden för jämlikheten i de sociala programmen helt i nivå med kostnaden för hjälpen och vården till barn, till sjuka och handikappade, och till äldre. Många får idag otillräcklig hjälp. Vi låter tydligen människor i nöd fara illa och använder istället resurserna till de stora jämlikhetsskapande inslagen i välfärdslagstiftningen.

På marknaden jagar företagen mycket medvetet en slutrad i bokföringen som visar hög vinst före skatt. Men inom statsmakterna jagar svenskarna halvt omedvetet ett undflyende och okänt mått, nämligen låga gini-koefficienter. Det är sociologernas och ekonomernas mått på klass- och inkomstskillnader.

Institutionaliserad jämlikhet i medierna

Journalist är ett härlig och friare yrke än de flesta. Det är skapande. Två journalister är aldrig lika. I ordval, ämnesval och stil finns de individuella skillnaderna. De goda redaktionerna är fulla av kreativa individualister.

Redaktionerna har emellertid också en hierarki. När tiden närmar sig pressläggning eller sändning är redaktionschefen en enväldig kapten som ensam bestämmer om vad som skall tas med och vad som skall stå över av journalisternas kreativa alster.

Det egendomliga är nu att budskapen från denna hierarki bemannad av individualister är egalitärt.

Nyhetsmaterial som uttrycker auktoritetstro eller sympati för ojämlikhet förvisas till små notiser eller till insändarsidans skamvrå. Detsamma gäller ofta nyhetsmaterial som uttrycker häftig och glad individualism; sådant kan dessutom lätt sataniseras som egoism. Socialstatens grymhet mot sina klienter, det biologiska arvets roll i beteendet, det statliga litteraturstödets lysande förmåga att skapa makulatur, sådant kan man inte skriva om; det vore att förtala jämlikheten. I journalistens yrkesideologi finns egalitär politik inskriven: avslöja de dolda makthierarkierna, rapportera de stora klyftorna i levnadsstandard! Medialedningarna som är angelägna om stora upplagor och höga lyssnar- och tittarsiffror håller med. De tror att massornas har egalitära värderingar och att vägen till framgång är att underblåsa dem.

Våra massmedier är hierarkiska organisationer, bemannade av individualister, som förkunnar jämlikhet.

Det omöjliga uppdraget

Ovan finns exempel både från den privata och offentliga sektorn för att illustrera problemet med samförstånd om institutionaliserad jämlikhet. Finns det lösningar på de stora samhällsproblemen som tillfredsställer jämlikhetens krav?

Jag tror att de är synnerligen sällsynta. Hur skall vi kunna bota Sveriges problem med en medicin som ingen doktor kan eller vill tillämpa på sig själv?. När institutionerna inte kan ordna sina interna förhållanden på jämlikhetens basis är det väl för mycket begärt att ordna hela samhällets problem på jämlikhetens basis? Den institutionaliserade jämlikheten blockerar alla andra lösningar än dem som på förhand är omöjliga.

Alternativ till jämlikhet: värdighet

Det enda alternativ jag kan tänka mig till jämlikhet är värdighet. Med värdighet som ledstjärna bekräftar man det bästa i de medmänniskor man möter.

Ingen har mer än en röst i de allmänna valen och ingen skall heller ha det. Men det innebär inte att en ann är lika god som en ann. Den hövlige är fortfarande bättre än den ohövlige. En god uppfostran är inte bara något man som person bör vara tacksam för. Alla i samhället ser upp till (och bör se upp till) dem som lärt sig artighet och hövlighet. Kampen att uppnå rikedom eller makt eller en egen livsstil blir uthärdligt endast om den förenas med värdighet.

När jämlikheten blev dominerande kraft i skolpolitiken avskaffades helt följdriktigt betygen i uppförande och ordning. Jämlikhet är kärnan i socialismens samhällsordning. Jämlikhetens förespråkare säger att fattigdomen fördras lättare om den delas lika av alla.

Det är naturligtvis inte ovärdigt att vara jämlik. Men värdighet har fördelen att den kan kombineras också med annat än jämlikhet.

Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning. Värdighetens förespråkare säger att rikedomen fördras lättare om de rika behandlar de fattiga med värdighet. Utan tillskott av värdighet är hierarkier olidliga. I en hierarki utan värdighet tvingas de lägre rangerna att acceptera en sämre självuppfattning än de högre. Och i de högre rangerna får man en förmäten självuppfattning som förnämare än andra. Men med värdighet i kommunikationen mellan rangerna håller alla på människovärdet. Trots att hierarkins medlemmar ingalunda är jämlika behandlar man då varandra med artighet och respekt.

Individualismen är kärnan i liberalismens samhällsordning. Den formella gränsen för individens fria framfart går där andra skadas. Men när individualismen kombineras med värdighet blir gränsen snävare. Redan när en person börjar bli okänslig för andras integritet uppnås individualismens gräns. Individualisten måste respektera andras värdighet när han tar ut sina svängar; annars blir han olidlig i samvaron trots att han inte skadar någon medmänniska.

Med jämlikheten som ledstjärna blockerar vi lösningar på våra problem därför att den inte kan tolerera individualism och hierarki. Med värdighet som ledstjärna kan vi tolerera att individualism och hierarki blir delar av lösningarna. Låt oss därför börja den långa processen att skapa ett samförstånd om institutionaliserad värdighet.

Värdigheten vi fodrar tillbaka!

Utan värdighet blir vi brutala typer som saknar moralisk fantasi i umgänget med medmänniskor. Och vad värre är, utan känsla för värdighet blir vi både i vardagslivet och i politiken all vår demokrati till trots lätta offer för brutala tyranner som saknar moralisk föreställningsvärld.