Inlägg av på Ratios seminarium "Vittrar nationalstaten sönder?", Grand Hotel, Saltsjöbaden den 17-18 oktober 1989, publicerat i Torgny T Segerstedt (red), Vittrar nationalstaten sönder?, Ratio, Stockholm, 1991, s 72-88.  Copyright © 1991 Timbro. Reprinted by permission. Här återgivet efter författarens manus och overhead-bilder.

Hans L Zetterberg:

EUROPAS STATER, NATIONER OCH REGIONER

Ordet grupp har en speciell sociologisk mening.[1] Torgny Segerstedt menar att staten har alla egenskaper som finns hos en grupp.  Statens särart ligger i att den är en territoriell ramgrupp.  Medlemmarna i denna ramgrupp är undersåtar, eller, om de har fri– och rättigheter, medborgare.

Inom den ramgrupp vi kallar staten finns det civila samhällets mångfald av andra grupper: familjer, föreningar, företag, kyrkor, privatskolor, läkarmottagningar, konstgallerier, et cetera.  De allmänna lagarna är de ramnormer som gäller för alla undersåtar och alla deras civila grupperingar.  Dessa normers källa är statsmakten.  Statsmakten har till sitt förfogande speciella sanktioner: ett rättsväsen med polismakt att upprätthålla lagarna, och en krigsmakt som svarar för att främmande stater inte kan diktera de lagar som skall råda.

Max Weber tar i sin definition av staten fasta på dess sanktionssystem. Han specificerade statens egenart genom att framhålla dess monopol på användningen av legitimt våld.  Endast statsmaktens polis får lägga hand på undersåtar, endast statsmaktens domstolar får göra frihetsberövanden, endast statsmakten får ha en krigsmakt.  Weber utvecklade också den moderna statens beroende av en byråkrati baserad på rationella regler och formell kompetens. Även av Segerstedts texter framgår att lejonparten av statens normer gäller hur statens funktionärer skall bete sig, inte hur medborgarna skall bete sig.

Det finns ingen motsättning mellan Segerstedts och Webers sätt att beskriva staten.  De kompletterar varandra.  Deras uppfattning av staten ligger hälsosamt långt ifrån den som blivit gängse i den allmänna debatten i Västeuropa under senare hälften av 1900­talet, nämligen att staten är en slags supermarknad av hårt subventionerade och hårt standardiserade välfärdstjänster till medborgarna.  Genom att hålla oss till Segerstedts och Webers statsbegrepp håller vi oss till det fundamentala.

Mitt inlägg har tre bottnar.  För det första vill jag säga något om dagens ämne genom att historiskt belysa några problem kring de europeiska nationalstaternas väsen och gränser.  För det andra vill jag säga något om utvecklingen av gränsöverskridande ekonomiska regioner i dagens Europa och det europeiska samarbetet.  För det tredje vill jag fortsätta att säga något om dagens inledare, Torgny Segerstedt, som var min lärare i sociologi för fyrtio år sedan och som alltjämt har något väsentligt att lära mig.

Staters gränser etableras genom krig

Låt oss börja med att påminna om den gamla sanningen att staters gränser etableras genom krig.

I Amerika har man i generationer levat i trygg förvissning om att ingen invasion från utlandet hotar hem och härd och hembygd.  Där har visserligen varit krig mot indianer och där har varit ett blodigt inbördeskrig.  Men det gällde inte utländska arméer.  Landet expanderade huvudsakligen genom utrotning av ursprungsbefolkningen.  Det är faktiskt i vårt eget sekel som en amerikansk president, Theodore Roosevelt, sade att "den ende gode indianen är en död indian".

Den europeiska kontinenten däremot har drabbats av två eller tre stora krig mellan stater varje århundrade.  Dessa krig på hemmaplan förändrade Europas karta, satte nya gränser för staterna.  De senaste århundradenas europeiska krig bestämde också i hög grad kartan i övriga världsdelar; sådan var den europeiska kolonialismen.

Sverige är något av ett undantag från det kontinentala mönstret och är liksom England en udda nation i det krigiska Europas periferi som inte krigshärjats och besatts på länge.  I det övriga Europa har främmande trupper, bataljer, ockupation, förstörelse och härjningar varit återkommande erfarenheter.[2]

Om vi håller oss till de senaste tvåhundra åren har vi först den franska revolutionens krig.  Suveränitet finns hos folket, inte hos kungahusen, förkunnade revolutionen.  Den lovade hjälp till alla folk som ville söka frihet från den starka kungamakten.  Revolutionen skulle exporteras. Den ville stå modell för Europas länder ungefär som hovet i Versailles tidigare stått modell för Europas kungadömen.

Men efter revolutionen och Napoleonkrigen fanns Europas stora kungadömen kvar: Habsburg i Österrike, Hohenzollern i Preussen, Holstein-Gottorp-Romanov och sultanerna i de ottomanska riket.  Och gränser justerades på vanligt sätt så att segrande stater blev större och förlorande blev mindre.

Europas karta efter revolutionens och Napoleons krig drogs upp och stadfästes av Wienkongressen 1815 med ringa hänsyn till folkens nationella identitet.  Den svenska statens väldiga gränsändringar vid 1800­talets början är tidstypiska.  De gjordes utan att beakta finländares, norrmäns, islänningars och pomrares önskningar.  Vi var i gott sällskap.  Metternich och Wienkongressen förstod inte heller [till fullo] den nationalism som revolutionen befruktat.  Den blommade ut först 1848.

I freden i Fredrikshamn 1809 övertogs Finland och Åland av Ryssland.  I freden i Kiel 1813 avträdde Danmark hela Norge utom dess besittningar Island, Grönland och Färöarna till kungen av Sverige. Danmark fick istället svenska Pommern plus en million riksdaler banco. Därmed var det slut på det svenska väldet söder och öster om Östersjön. De svenska gränserna öster och söderut närmade sig den etnisk-lingvistiska­territoriella enhet som skulle bli norm för 1800­talets nya nationalstater.  Sveriges historia är inte alls nationalstatens, men efter fredsuppgörelserna i Fredrikshamn och Kiel och efter unionsupplösningen med Norge 1905 har Sverige gränser som kunde vara en modern nationalstats.[3]

Den homogenitet — etnisk, språklig, religiös och kulturell — som fanns inom Sveriges nya gränser bar med sig både fördelar och nackdelar. Antagligen har fördelarna övervägt.  Homogeniteten medförde nämligen att 1800­talets stora påfrestningar för det svenska samhället som folkökningen, urbaniseringen och industrialiseringen kunde mötas utan att kompliceras av andra etniska och språkliga motsättningar än den norska nationalismen. På 1900­talet torde homogeniteten ha underlättat införandet av välfärdsstaten. Att välfärdsstatens välsignelser gavs av svenska skattebetalare till andra svenskar gjorde det antagligen lättare att bära den tyngre skattebördan. Om Sverige haft kvar gränserna från tiden före 1808 hade 1900­talets välfärdsprogram inneburit en massiv och antagligen impopulär resursöverföring från svenskar till finnar. Homogeniteten torde också ha bidragit till att klassklyftorna blivit små i Sverige; vi har ingen etnisk underklass som många andra länder.[4]

Nationalismen

Året 1848 har som bekant kallats "nationernas år".  Det började med polisingripanden mot demonstranter i Paris, Wien och Berlin.  Snart nog var det uppror på gång i Schweiz, Italien och Polen. Även i avlägsna Stockholm slog folksamlingar sönder fönsterrutor och Göta livgarde sköt skarp mot folkmassan så att ett trettiotal dödades eller skadades svårt.

Överallt i Europa krävde man liberalisering, rösträtt och medborgerliga rättigheter.  Vid denna tid var nationalismen en del av den politiska vänstern.  Man ville flytta makten från monarkins privilegierade institutioner till parlamentet.

Stämningen i Västeuropa 1848 liknade stämningen i Östeuropa 1989. Då som nu var motståndet från den etablerade statsmakten förbluffandet litet. Liberalismen låg i luften, ungefär lika oemotståndlig som marknadsekonomin idag.  En tysk furste försvarade sin handlingsförlamning med ord som blev bevingade: "Man kan inte sätta in kavalleri att slåss mot idéer".  Det Habsburgska imperiet knakade under olika folkgruppers krav på ökad självständighet: slovaker, italienare, ungrare, böhmare, rumäner, kroater, serber.  Metternich, den etablerade ordningens arkitekt, flydde från Wien.

Men de olika liberala och nationella intressena hade ingen enighet och ingen gemensam plan att bryta upp den Heliga Alliansen, decentralisera Wiens makt, skapa ett parlamentariskt Tyskland.  Det blev ingen varaktig ändring; locket lades åter på.  Skottet i Sarajevo 1914 som inledde det första världskriget var ett uttryck för en av de olösta nationella och etniska konflikter som kommit i dagen 1848.

Under tiden hade den europeiska nationalismen ändrat karaktär från en demokratisk­revolutionär rörelse till en konservativ rörelse.  Den tidiga liberala nationalismen hade Jean Jacques Rousseau som sin intellektuelle fader.  En samhällsfilosof från Litauen, Johann Gottfried von Herder, inspirerade den  romantiska nationalismen. För honom var nationen inte en juridisk enhet baserad på ömsesidiga och generella principer om skydd och nytta liknande dem som kunde idealiseras i ett tänkt socialt kontrakt.  Ordet nation har samma bas natio som nativitet och har traditionellt stått för det område där man är född och uppväxt.  (Så är ännu fallet med universitetens nationer.)  Den romantiska nationalismen betonar och utvecklar den unika samhörighet som flödar ur ett gemensamt språk, en gemensam etnisk bakgrund, en gemensam historia, en gemensam hembygd.

Helt i den romantiska nationalismens stil blev tyskheten en politisk kraft. I vårt närområde är det Tysklands enande som utgör den väsentliga förändringen av nationernas gränser under 1800­talets andra hälft.

Ett symptom på den romantiska nationalismen ligger i att en ny generation europeiska intellektuella vid 1800­talets mitt reagerade mot den franska civilisationens dominans och oförbehållsamt började hylla den egna litteraturen och kulturen.  Franskan, liksom hebreiskan, grekiskan och latinet, dvs. språken för Europas bildade, började få en överväldigande konkurrens från de inhemska språken.

Det är lätt att hitta både mystiska och floskulösa uttryck för den romantiska nationalismen i vilken den patriotiska passionen ersatt den kosmopolitiska rationalismen hos den liberala nationalismen.  Tidvis har den romantiska nationalismen också legitimerats av rasbiologiska argument: Blut und Boden.  Men dess sociologiska kärna kan inte avfärdas som ogrundad.  Gemensamma erfarenheter samlade i ett gemensamt språk har stora sociala och politiska konsekvenser.

Torgny Segerstedt utredde språkets roll i samhället i en epokgörande bok med titeln Ordens makt vars första upplaga utkom 1944. (Man kan säga att boken föregriper Segerstedts övergång från filosofi till sociologi.) Boken är helt fri från nationella tonlägen, skriven som den är av en stor liberal och internationalist. Med uppbåd av en imponerande tvärvetenskaplig lärdom visar Segerstedt att människan må vara född som biologisk varelse, men hon blir en samhällsvarelse först när hon införs i en symbolmiljö och kan använda ett språk, ett språk som inte bara är ett kommunikationsmedel utan de facto definierar verkligheten för henne och ger henne en personlig identitet.

Med hjälp av denna språkteori kan man förstå den kraft som ligger i nationalismen.  Nationalismen anknöt till existerande symbolmiljöer och utvecklade dem: språk, folklore, sånger, flaggor, et cetera.  Med teorin kan man också förstå hatet mot repressionen av de nationella uttrycken. Att inte få använda sitt eget språk i tidningar, i skolundervisning eller i kontakt med myndigheter — eller i vissa fall inte få använda det alls på offentliga platser — är att beröva ett folk både deras verklighetsuppfattning och identitet. 

Bilden visar Europas etnisk­språkliga symbolmiljöer sådana de förelåg på andra hälften av 1800­talet fram till första världskriget och de politiska gränserna 1848. De båda  överensstämmer dåligt och i bristen på överensstämmelse ligger en av de viktigaste nycklarna till Europas vidare historia.

Nationalstaten är en territoriell ramgrupp som omfattar en enda och en hel etnisk­språklig symbolmiljö. De flesta av statsbildningarna de senaste 150 åren har approximerat nationalstater i denna mening.

Därmed är inte sagt att mönstret från Wienkongressen och tidigare att dra gränser utan större hänsyn till etniska-språkliga symbolmiljöer helt upphört.  Europas karta efter första världskriget rymmer bl a nya nationalstater i det forna Habsburgska imperiet.  Men krigets förlorare, Europas största nation, den tyska, motsvarades inte av en sammanhållen stat.  Det fanns etniska tyskar bland annat i Saar, Österrike, Böhmen-Mähren, Danzig.  Hitlers Tyskland införlivar dem en efter en i sina steg mot det andra världskriget. 

Efter andra världskriget är nationalstaterna Estland, Lettland och Litauen inlemmade i Sovjetunionen.  Den unga finska nationalstatens existens sattes på spel, men lyckades behålla självständigheten; dock måste Karelen avstås.  En del av Polen införlivades med Sovjet; som kompensation fick Polen en del av Tyskland.  Tyskland delades.  Det är nästan så man tycker sig vara tillbaka till början av 1800­talet när man betraktar Stalins schackrande med nationaliteter och regioner. 

Östtyskland är ingen nationalstat utan en konstruktion av segrarmakterna att göra det besegrade Tyskland permanent svagare. DDR har under sin korta existens lyckats få en viss identitet som idrottsnation och som skyltfönster för framgångsrik socialism. I jämförelse med andra öststater har det nämligen gått bra för Östtyskland. Men i jämförelse med marknadsekonomierna i Västeuropa går det dåligt. Från ett lika utgångsläge 1945 hade Västtyskland 1988 nått till 20.900 dollar per capita i BNP, Östtyskland hade nått 5.340 dollar. Denna typ av utklassning har underminerat kommunismen som system i hela östra Europa.

I Östeuropa utanför DDR har på 1980­talet den mäktiga nationalismen åter vaknat. Den sliter sönder Jugoslavien, den ger Moskva utomordentliga svårigheter i många av Sovjetunionens republiker, den driver politiken i Polen, Ungern och Rumänien.  I en tid av förlorad tro på socialismen, ökad patriotism, ökad känsla för etnisk och språklig identitet står Östtyskland tomhänt, och måste börja fråga sig om det är meningsfullt att ha en gräns mot Västtyskland.

Tysklands väg mot enande skapar stor osäkerhet och instabilitet för de strukturer som mödosamt byggts upp i både västra och östra Europa efter andra världskriget.

Inre och yttre säkerhet i dagens Europa

Under efterkrigstiden har hotet från en konfrontation mellan supermakterna i öst och väst varit ständigt närvarande i Europa. Västeuropa är en nervös kontinent.  Vi blev oroliga när USA var svagt under Ford och Carter.  Vi blev oroliga när USA blev starkt under Reagan.  Vi blev oroliga när USA och Sovjet inte talade med varandra, som under Reagans första år vid makten.  Och vi blir oroliga när USA och Sovjet förhandlar över våra huvuden, även om förhandlingen gäller nedrustning.

Det nära nog permanenta krigshotet har präglat européernas inre psykologiska verklighet med oro, hopp och längtan efter ledare med god vilja. Vi har lärt oss leva med detta. Och fredsrörelsen lever av detta.

Men det finns också en yttre verklighet som är historisk, diplomatisk, geopolitisk och militär. Den handlar om nationella intressen, politiska system, expansion, revansch, minoriteter mm. Den måste också bemästras. Säkerhetspolitiken låter sig inte reduceras till enbart psykologi.

I efterkrigstidens Europa har vi sett något paradoxalt: när den yttre säkerheten ökar genom upprustning kan den inre, psykologiska säkerheten minska.

Kärnvapen är billigare än arméer.  Väst valde att möta Östs större arméer genom att rusta sig med kärnvapen. Öst svarade genom att skaffa fler kärnvapen.  Europa blev så fullt av kärnvapen som balanserar varandra att tryggheten minskade snarare än ökade.  IMF-avtalet 1988 vände denna utveckling.

Den militära kopplingen mellan USA och Västeuropa försvagas för närvarande.  Västeuropa håller på att byta en yttre militär kapacitet — USA:s kärnvapenparaply med europabaserade missiler som första steg på eskaleringstrappan — som avskräckt Sovjet att använda sina överlägsna arméer, mot en inre tro på den goda viljan hos Gorbatjov och hans efterträdare att de inte låter sina arméer marschera västerut.  Det är att byta en yttre, faktisk säkerhet mot en psykologisk.

Samtidigt som den psykologiska oron över det stora atomkriget dämpas, väcks de många olösta problemen — den yttre verkligheten — i Europas historia till nytt liv.  Bland dessa finns fortfarande nationalitetsproblemen.  Det är  inte nationalstater som vittrar sönder. Det är de stater som bryter mot nationalstatens konstruktion som hotas: Östtyskland som är en stympad nation, Jugoslavien och Sovjetunionen som är multi­etniska stater.  Det finns också hot i stater med undertryckta minoriteter: Bulgarien som inte tål sina turkar, Rumänien som inte tål sina ungrare.

Nationalismen i Polen och Ungern finns idag som en enande kraft när den kommunistiska centralstyrningen av ekonomi och politik skall ersättas av marknadsekonomi och demokrati. Nationalismen kommer också att vara en drivkraft när om några år flera öststater kommer att knacka på EGs dörr, eller mer sannolikt bli insläppta i ett nytt EFTA. Nationalism är användbar när man skall byta system, partner eller allierade.

Staterna och regionerna

EG, den europeiska gemenskapen, hade inte bara ekonomiska motiv när den bildades. Den skulle göra framtida krig mellan Frankrike, England och Tyskland omöjliga, lika otänkbara som ett krig mellan de gamla ärkefienderna Sverige och Danmark.  I denna ambition håller EG på att lyckas.

Det är vanligt att man ser EG som politiska avtal mellan stater — Romtraktaten med flera — administrerat av en byråkrati i Bryssel. Debatten i Sverige gäller om vi skall söka ansluta oss till avtalen. Avtalen är förvisso viktiga och byråkratin är stark.  Men staterna i EG-sammarbetet är inte ensamma om att organisera Västeuropa. EG­byråkratin av fransk modell är inte heller nödvändigtvis den som är bäst avpassad till "the management of networks" som blir alltmer modus operandi i den avancerade världen. När EG reglerar detaljer som gräsklippares bullernivå till en enhetlig högsta gräns som gäller från ensliga gårdar i Skottland till förstäder i Rom, kan man undra om EG-byråkrater stjälper mer än de hjälper. 

En spontan ordning i form av tillväxtregioner, här kallade euroregioner, växer sig allt starkare inom Västeuropa. Här finns ett intensivt ekonomiskt utbyte över gränserna.  Här finns också den typ av utbyte av kunskap och utbildade människor över de statliga murarna som Segerstedt analyserade tidigare i år i sin avskedsföreläsning som ordförande i SE-bankens samhällsekonomiska råd. Den dominerande organisationsformen i euroregionerna är nätverket, dvs. stabila sociala system utan gemensam normkälla.  Utbytet inom regionerna är för övrigt inte begränsat till näringslivet och kunskapsinstitutionerna utan innefattar även konsten och etiken.

Den centrala euroregionen omsluter en jättetriangel Bryssel-Frankfurt-Milano.  Till triangeln skall läggas Longwy-zonen som omspänner gränstrakterna mellan Frankrike, Belgien och Luxemburg, liksom ett rent västtyskt område kring Stuttgart och München.

I södra Västeuropa, kring Medelhavet utvecklas snabbt en ny euroregion: Barcelona-Toulouse-Lyon-Grenoble-Milano-Genua-Nice-Montpelier-Marseille. Här finns Europas snabbaste ekonomiska tillväxt.

Kring Engelska kanalen och den nya tunneln utvecklas en annan euroregion som innefattar de stora metropolerna London och Paris. Aktiviteten är större på franska sidan av tunneln än på den engelska.

Betydligt långsammare går det för en nordligare euroregion som går från Köpenhamnsområdet över Kiel och Hamburg till Bielefeld och Amsterdam. Svenska regeringen markerar genom sin oförmåga att besluta om en fast Öresundsförbindelse att man är måttligt intresserad av den norra euroregionen.

Schweiz är inte med i EG men städer som Basel, Genève och Zürich är i praktiken delar av den centrala euroregionen. Österrike som sökt medlemskap är redan delvis integrerat i euroregionerna genom sitt läge mellan München och Milano. Dessa neutrala länder blir genom sitt geografiska läge mer med i det faktiska europeiska samarbetet än Sverige någonsin kan vara, EG-medlem eller ej.

Euroregionernas betydande utveckling visar att nationalstaten kommit på mellanhand.  En värld i förändring lider av vad Daniel Bell kallat de felaktiga storleksordningarnas problem ("mismatch of scales").  Den moderna nationalstaten är för stor för vissa problem, t ex enhetliga system för sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg.  Samtidigt är nationalstaten för liten för andra problem, t ex industriutveckling, vetenskapliga samarbetsprojekt, miljöförstöring, invandring.

Fyra Europavägar

I sin övertro på att politiken styr världen fokuserar den allmänna debatten mer på vad staternas politiker planerar än på den traditionella ordningen i form av Europas nationaliteter och den spontana ordningen i form av euroregionerna. Men givetvis är den politiska viljan ett betydande element i utvecklingen av Europa. Den bör dock inte förenklas till en fråga om "medlemskap" eller ej.

Torgny Segerstedt har en gång sagt att vi kan föreställa oss framtiden som en dimension i rummet, och att händelser och tillstånd i framtiden väntar på oss på samma sätt som vägkorsningar, byar och städer ligger framför oss vid en bilresa. Om vi får använda detta bildspråk kan vi tänka oss framtiden för Europas stater som en fyrfilig motorväg där olika nationalstater kör i olika filer men också kan byta filer.  De fyra filerna utmynnar i framtiden i fyra olika europavägar som representerar olika förhållningssätt till Europas integrering. 

EG-vägen har två filer.  De ursprungliga sex EG medlemmarna, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Västtyskland och Italien kör i inre filen. I framtiden ger denna fil möjlighet att svänga in på en Unionsgata (E1), som leder till en europeisk förbundsstat, Västeuropas Förenta Stater.  Spanien kommer antagligen att vilja byta fil så att förbundsstaten blir tillgänglig också för spanjorerna.

Den andra filen på EG­vägen (E2) leder till den inre marknaden och annat bindande samarbete.  Samarbetet kan till exempel gälla relationer till den konkurrerande regionen Japan-Sydostasien och till frihandelsområdet USA-Kanada; det kan gälla valutor, u-landspolitik, miljö och invandring. Men det innebär inte att man uppger väsentlig nationell suveränitet till Västeuropas Förenta Stater. I denna fil kör för närvarande Storbritannien, Irland, Danmark, Spanien, Portugal och Grekland. Österrike håller på att byta till denna fil, och dit vill nog också Norge.

I tredje filen som heter Inre Randstatsvägen (E3 eller f d EFTA-vägen) finns Schweiz, Sverige och Finland.  Här kan man i sinom tid sträcka sig till tullfrihet och rörlighet för kapital samt vetenskapligt och kulturellt samarbete och studentutbyte.  Till denna fil vill också Polen, Ungern Tjeckoslovakien, Jugoslavien. Personligen hoppas jag att Sverige så snart som möjligt byter fil från E3 till E2.

I fjärde filen som vi kan kalla Yttre Randstatsvägen (E4) finns Sovjet, Bulgarien, Rumänien och Albanien.  Här finns också Turkiet som har ambitionen att byta från E4 till E2. Östtysklands öde kan bli att byta från E4 till E1, en för alla mycket riskabel manöver.

I fjärde filen får de flesta länder dock tills vidare nöja sig med att gå i franska EG-skolan, shoppa tax-free på vissa flygplatser, införa EAN-koder på konsumtionsvaror, lyssna till nyårskonsert från Wien och delta i den årliga europeiska schlagerfestivalen.  Men helt visst finns ett intresse hos de mer centralt placerade länderna, framför allt Västtyskland, att utveckla förbindelserna med dessa länders marknader.  de Gaulles vision av "Europa från Atlanten till Ural", och Gorbatjovs vision av ett "gemensamt europeiskt hus" kommer att förbli levande.

Sovjetunionens framtid beror av dess förmåga att utveckla en ekonomi och ett styrsystem som låter landet förbli en supermakt.  Alla framtider tar slut om de olika nationaliteterna i Sovjet börjar bekriga varandra med den rikedom av atomvapen som finns inom landets gränser.

Den multi-etniska federationen

Kan statsbildningar med etniskt-språkliga klyftor överleva i vår tids Europa? Det har gått dåligt de senaste 150 åren. Det går dåligt i dagens Sovjet och Jugoslavien. Det går på kryckor i Belgien. Men det går bra i Schweiz.

Henry Steele Commager, den amerikanske historikern, hävdar att ingen styrelseform är så svår som federationens.  Att USA lyckats med ett federativt statsskick anser han vara en större prestation än Pax Americana och en betydligt mer komplicerad process än den som skapat den sagolika amerikanska rikedomen.  Att federationen även på amerikansk mark är problematisk visas av att unionen en gång splittrades (över frågan om slaveriet) och ett inbördeskrig utbröt, och av att den federation som sydstaterna bildade inte kunde överleva som stat.

Schweiz assimilerar inte sina etniska grupper som USA gör.  Inom den schweiziska staten får tyskar, fransmän, italienare och romaner förbli separata folk.  Tyskarna utgör ca 70 procent.  Om Schweiz vore en vanlig, primitiv demokrati som Sverige skulle denna tyska majoritet styra i alla väder.  Etniska konflikter skulle höra till ordningen för dagen och åtminstone fransmännen skulle utropa sin utbrytning och självständighet.  Det finns en inbyggd motsättning i en federation mellan demokratiskt majoritetsstyre och aspirationerna hos federationens icke-assimilerade etniskt­språkliga minoriteter.

Lösningen på denna motsättning kan inte sökas i minoriteternas inställning till staten utan måste sökas i majoritetens inställning. Majoriteten får helt enkelt inte utöva hela sin demokratiska rätt!  Den måste göra klart för minoriteten att minoriteten är så värdefull att den som grupp har samma rättigheter som majoriteten, ja helst till och med större rättigheter än majoriteten.  En federation fungerar om minoriteten har känslan att den får mer än sin beskärda, proportionella del av den federala statens nyttigheter och har lika stort inflytande över den federala staten som majoriteten. Ungefär så är fallet i Schweiz.

Tyvärr finns inte denna inställning i dagens konfliktområden.  Att den inte finns i Mellanöstern mellan israeler och palestinier, eller mellan kristna och muslimer i Libanon är väl bekant.  Men den finns inte heller i Europas konfliktområden: inte i Estland mellan ester och ryssar, inte i Jugoslavien mellan serber och grannfolken, inte i Sovjet mellan azerbajaner och armenier.

Först när Europa utvecklar demokratin från att vara majoritetens rätt att styra över minoriteten till att också bli minoritetens rätt att skyddas från majoriteten kan vi ge den europeiska federationstanken en lyckosam prognos.  Torgny Segerstedt som en gång skrev en bok med titeln "Demokratins problem" kanske kan ge oss sin visa belysning också av detta problem.

[1] Det sociologiska gruppbegreppet utvecklades av Segerstedt i skriften Social Control as a Sociological Concept (Uppsala 1947).  I en av hans senare texter finner vi denna eleganta definition: "Två eller fler personer bildar en grupp, om två eller fler personer har gemensam normkälla, normsystem och om de samverkar genom ett normbestämt beteende, för att förverkliga ett eller fler gemensamma mål" ("Sociologins systematik" i Artur Thomsons festskift 6.XI. 1961).

[2] Det är kanske därför som man i övriga Europa mer än i Sverige vill ha en realistisk planering för att inte på nytt bli ett slagfält eller ett territorium besatt av främmande trupp.  NATO- och Warszawa-pakterna har sålunda varit långt mer självklara för Europas folk än vad svenskar vanligen förstår.

[3] Den största avvikelsen från nationalstatsidealet är Ålands placering utanför Sverige.

Andra avvikelser från den etniska-lingvistiska enheten finns i i norra Norrbotten.  I fredsförhandlingarna i Fredrikshamn ville Ryssland dra den nya gränsen vid Kalixälven som var (och delvis fortfarande är) språkgräns, Sverige förordade Torne älv som gräns.  Sverige avbröt förhandlingarna och landsatte en stor expeditionsstyrka vid Ratan i ryggen på ryska armen som stod vid Umeå.  I ett slag vid Sävar jagade ryssarna tillbaka de svenska trupperna, men till så stora ryska förluster att fredsförhandlarna accepterade att Torne och Muino älvar skulle utgöra den nya riksgränsen.

Samerna, Europas enda nomadfolk, utgör en annan avvikelse. De var och är för få och maktlösa för en egen statsbildning.

[4] Det är idag i det närmaste omöjligt att föra en debatt och idka forskning om den svenska homogeniteten. Även om man endast sätter upp hypoteser om homogenitetens roll kallas ämnet invandrarfientligt och är därmed tabu i det nuvarande svenska opinionsklimatet.